Kattlådan utmanade mig, så det är väl bara att gräva i garderoben och se vad man har för synder... Ett återkommande tema är arbetskläder, och rent seriöst utgörs min garderob till mer än 50% av arbetsbyxor, tröjor, jackor, handskar, skor, overaller och så vidare i all oändlighet... Jag kanske behöver en stylist?!

5 Accessoarer

1. Vargkors (har en liten kollektion jag varvar med)
2. Klocka
3. Mobilen
4. Min äldsta förlovningsring (fast jag har den på höger hand)
5. Solglasögon

5 Plagg

1. 50-talsklänningar
2. Jeans
3. Fleecetröjor
4. T-shirt
5. Arbetskläder (gärna smutsiga...)

5 skor

1. Dr Martin-kängorna
2. Arbetsskor (stålhättor är bra på fritiden med)
3. Högklackade skor (vinglar inte längre!)
4. Sandaler
5. Curlingskor

5 Skönhetsprodukter

1. Pantene hårvårsprodukter
2. Victorias Secret dofter
3. Peeling (för all lort från jobbet är en pest att få bort)
4. Fotkräm
5. Handkräm (i oändliga mängder)

Man blir smal av att frysa?? Oj, oj, vad jag borde vara smal nu då? Varför är jag inte det?

Och hur kommer det sig att kvinnorna i Californien är smalast av dem alla, medan eskimåer är ganska runda (fördomar? JAG? Pha!)?

Jag försöker istället bygga upp ett litet späcklager - likt en säl - för att klara mig genom vinterns kallaste dagar...

Märta undrar hur jag gör för att känna mig så himla snygg och attraktiv? Det är ganska enkelt egentligen, men tog många år att upptäcka. Det sitter inte på utsidan, det sitter på insidan. Utstrålning eller det man ibland kallar för "det".

Jag har gått genom alla faser av ytligt missnöje. En period hatade jag min panna, för den var för hög. Sedan var det gropen i hakan. Den knöliga näsan. Naturligtvis var allt det där starkt överdrivet, men i mina ögon var det horribelt. Hur skulle någon kunna gilla mig när jag har ett ärr från vattenkoppor i pannan?! Va?! Då skulle han ju bara stirra på det hela tiden (liksom mig) och inte kunna tänka på något annat (liksom mig). Right?!

Min mamma brukade säga att jag var fet. Magen dallrade när jag gick förbi, mina lår var gigantiska, jag hade ingen midja heller. Jag minns en gång - när jag gick i typ mellanstadiet - när jag med en massa skärp försökte trycka in allt (inbillat) fett på kroppen, och var helt hysterisk. Pappa kom och tröstade mig, sade att mamma bara skojade. Jätteroligt. När jag tittar på bilder från den tiden så var ju knappast fet eller överviktig på något sätt alls. (Däremot är hon det)

Trist och tråkig var jag också. Blek, grå, försvann i mängden. Inget självförtroende. Var aldrig populär i skolan. Inga pojkvänner heller. Fula kläder som inte passade. Sminkade mig aldrig. Gick natur, men passade inte in där så jag umgicks med esteterna istället. Och killarna på el-tele.

I vuxen ålder blommade jag plötsligt upp. En helt ny värld öppnade sig. Jag fick massor med vänner, som av någon anledning tyckte om mig. Mitt självförtroende blev lite bättre, men jag hatade fortfarande mitt utseende. Komplex över allt. Och min röst... Jeeez. Hata!

Men med ålder hände något. Jag började tänka annorlunda. Istället för att fokusera på små bröst eller födelsemärke på armen så började jag fundera på hur jag skulle vilja se ut? Naturligtvis blev det en lång lista. Sedan funderade jag lite till. Varför skulle jag vilja se ut så? Skulle jag bli vackrare eller lyckligare om jag fettsög magen? Om mina ögon (som min mamma f.ö kallade för grisögon) var annorlunda? Förmodligen skulle jag vara nöjd ett litet tag om jag ändrade det, men sedan då?

Och ju mer jag reser i världen uppskattar jag mitt skandinaviska utseende allt mer. Det är faktiskt vackert med gråblå ögon. Med runda kinder som gör att mina leenden ser ut som en seriefigurs. Den runda, perfekt formade rumpan. Med mina 170 cm är jag ganska lång också jämfört med många andra kvinnor. Jag har en snygg kroppsform med långa ben och lagom antal kilon.

Jag ser ganska ordinär svensk ut egentligen, men det påstås att jag strålar. Att mitt leende smittar. Jag har något som inte kan tas på. Jag strör gärna ärliga komplimanger runt mig, försöker lyssna uppmärksamt när andra pratar med mig och bara en sådan sak gör ju att jag uppfattas som ganska sympatisk. Jag är glad för det allra mesta och delar glatt med mig av det. Leenden smittar (och då är det ingen som tänker på att mina vader kanske är ovanligt stora). Sedan är det ju så att om man tycker att man är vacker har man en annan hållning när man går. Stolt, men inte överlägsen. Något verkar jag göra rätt, för pojkarna samlas i horder. Jag lindar dem runt mitt finger, men utnyttjar dem aldrig.

Jag kanske inte är en fotomodell (även om mitt amerikanske ex tyckte det och var så stolt över mig), men jag är bra som jag är. Det finns ingenting jag vill ändra på. Jag vill inte vara någon annan - jag vill vara jag, med alla rätt och fel. Jag är unik, jag är speciell och det sitter inte på ytan (även om ytan är rätt bra den med).

Vi är alla unika och har rätt att stråla och glittra!

Jag får finnar av choklad. Obarmhärtigt dyker de upp, och gärna i par - en på kinden och en på hakan. Min hud är annars väldigt len och fin, så det blir lite extra jobbigt när de här otäckingarna dyker upp. Den på kinden sätter sig djupt och ligger där och gör ont. Den på hakan brukar vara lite snällare. En del forskare påstår att det inte alls har med choklad att göra, men jag vet att de ljuger. Så det så!

Efter en episod av för mycket choklad så har jag nu slutat att äta det. Inte sugen längre. Det påstås att 12 kilo choklad ska motsvara en orgasm, men där tror jag också forskarna har fel! Inte för att jag är ens i närheten av att få i mig så mycket choklad, men det säger sig ju själv - har man ätit 12 kilo choklad har man nog så ont i magen så att man inte skulle märka om man fick en orgasm.

Det gick bra i en vecka. Min hy strålade som aldrig förr! Men så plötsligt upptäckte jag något...? Men vad f*n, vad ÄR det här?? Det här är inte rättvist! Nu har de smugit sig på i alla fall! Jag är egentligen ganska obekymrat om mitt utseende, men halvdöda, halvmosade finnar är ju inte så speciellt charmiga. Och jag kan ju inte heller bara låta dem passera - de måste döööö! Utrotas!

Suck. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Borde man inte sluta med sådana här dumheter som tonåring?

Ikväll ska jag dansa Zouk (typ lambada tydligen). Det har jag inte gjort förut, så jag ska släpa med lite vänner på en workshop. Det ska bli intressant. Tre Sexy Dancing Queens kommer att inta staden ikväll!

Igår stod jag och provade kläder. Man måste ju ha kläder som matchar den otroligt sexiga dansen vi ska dansa. Jag hade siktat in mig på ett par svarta byxor. Visserligen har jag inte lyckats få på mig dem på ett par veckor, men jag har ju gått flera kilometer den här veckan så jag är ju jättesmal nu.

Jodå, jag fick på mig byxorna, och när jag sög in magen kunde jag till och med knäppa igen dem! Seger! Sedan drog jag på mig en trevlig topp som är lite flytande och luftig över magen. Oj, oj, hot mama! Perfekt.

Tills jag började att röra mig. Knapparna i gylfen flög upp. Och när jag tittade mig i spegeln så var det världens bilring som låg ovanför byxlinningen. Herregud!! Så kan jag ju inte se ut?? Och jag kommer ju att dö av skam om mina danskavaljerer tappar bort sina händer i den där vita mjuka massan. Jeeeez....

Nej, kvällen slutade i noll rutor choklad. Och idag måste jag försöka komma på något lämpligt att klämma in min sexiga kropp i.

Igår satt jag härligt avslappnad och bakåtlutad i min stol, efter en god middag. Helt plötsligt, och totalt omotiverat, pekar min kompis på min mage och börjar skratta. Han skrattar åt den där mjuka bullen som uppenbarade sig ovanför byxlinningen.

Mäh?! Helt i chock kom jag av mig. Jag kunde inte ens komma på något lika förolämpande att kontra med.

Nu är jag ju inte speciellt rund, och jag är nöjd och tillfreds med mig själv, men det här var ju en total förolämpning. Jag trodde inte ens jag kunde bli så arg för en sådan kommentar. Jag har ett visst mått av självdistans, och visst kan vi skämta om min mage, men det där tog mig med överraskning.

Jag gick hem och surade lite. Muttrade lite. Och sedan började jag att gapskratta. Han är ju helt knäpp, hur har han mage att säga något sådant?! Och jag är ju nöjd med mig själv. Min mjuka mage är en del av mig och min vackra kropp, och jag har inga planer på fettsugning, bantning eller mängder med situps (och så vitt jag vet hjälper de inte heller). Jag har ju ingen anledning att bli arg eller ta åt mig.

Jag ringde honom och skällde lite, och sedan skrattade vi ikapp. Han vet ju att jag gillar min kropp, och han tycker att jag är vacker, så han trodde inte alls att jag skulle reagera som jag gjorde. Hans skämt hade inte riktigt lyckats och han var ångerfull. Ha! Det kan han ha! Massor med ånger! Och han undrar hur han ska gottgöra det. Hmmm...jag håller på att fundera över det.

Har ni några förslag? Det är ju bäst att passa på när han har lovat att göra vad-som-helst för att ställa allt tillrätta, he he he.