Förra helgen var jag och exet till slalombackarna med sonen. Det var en blandad upplevelse för sonen. På förmiddagen var han i en backe som inte ens lutade. Han fick HOPPA för att ta sig fram. På eftermiddagen tog jag med honom upp i sittliften och vi drog upp till toppen. Vi åkte i en röd backe, och efter omständigheterna skulle jag nog påstå att det gick ganska bra.
Under veckan hade nog det där mognat hos sonen. Vi åkte tillbaka igår. Han pratade nonstop i bilen hela vägen - att jämföra med förra veckan när han gav oss "silent treatment" (som exet påstår härstammar från mig - att jag också vägrar prata när jag är sur. Pfffhhht, det tror jag inte...).
När vi kom fram förslog jag barnbacken som uppvärmning. Han bara tittade på mig, och drog iväg till sittliften. Nej, här skulle det inte fjantas i någon barnbacke minsann! Vi åkte upp i sittliften och han sjöng hela vägen. Förra veckan var han alldeles blek och höll i sig krampaktigt. Av det märktes inte ett spår den här gången.
När vi kom upp var jag redo för att det skulle bli som förra gången. Långsamt, osäkert plogande och mycket tid liggandes i backen. Men neeeeej, där var jag ju helt fel ute. Han drog iväg, kastade sig ut i den röda backen. "Kom nu mamma!" Jag har ingen aning om vad han har gjort under den här veckan, men nu var inte det allra minsta rädd. Jag hade svårt att komma ikapp honom ibland, och de branta partierna skrattade han åt.
Ja, barn upphör aldrig att förvåna...
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
Min son är likadan! Kastar sig ut alltsedan han endast var en liten pjäx-hjälm. Noll omdöme - livsfarlig. När han var yngre och föll så fick jag ta mig till honom och trösta därefter drog han genast ifrån mig igen i bästa störtloppstakter och lämnade mig långt efter alla andra. Moderskap...
Skrivet av Kattlådan den 20 januari, 2009 kl. 10:06 #
Jag har skrattat åt ordet "pjäx-hjälm" i flera dagar nu. ;) Det är en alldeles utmärkt beskrivning på de här små prylarna som susar nedför backarna.
Skrivet av Cia den 23 januari, 2009 kl. 11:44 #