Märta undrar hur jag gör för att känna mig så himla snygg och attraktiv? Det är ganska enkelt egentligen, men tog många år att upptäcka. Det sitter inte på utsidan, det sitter på insidan. Utstrålning eller det man ibland kallar för "det".

Jag har gått genom alla faser av ytligt missnöje. En period hatade jag min panna, för den var för hög. Sedan var det gropen i hakan. Den knöliga näsan. Naturligtvis var allt det där starkt överdrivet, men i mina ögon var det horribelt. Hur skulle någon kunna gilla mig när jag har ett ärr från vattenkoppor i pannan?! Va?! Då skulle han ju bara stirra på det hela tiden (liksom mig) och inte kunna tänka på något annat (liksom mig). Right?!

Min mamma brukade säga att jag var fet. Magen dallrade när jag gick förbi, mina lår var gigantiska, jag hade ingen midja heller. Jag minns en gång - när jag gick i typ mellanstadiet - när jag med en massa skärp försökte trycka in allt (inbillat) fett på kroppen, och var helt hysterisk. Pappa kom och tröstade mig, sade att mamma bara skojade. Jätteroligt. När jag tittar på bilder från den tiden så var ju knappast fet eller överviktig på något sätt alls. (Däremot är hon det)

Trist och tråkig var jag också. Blek, grå, försvann i mängden. Inget självförtroende. Var aldrig populär i skolan. Inga pojkvänner heller. Fula kläder som inte passade. Sminkade mig aldrig. Gick natur, men passade inte in där så jag umgicks med esteterna istället. Och killarna på el-tele.

I vuxen ålder blommade jag plötsligt upp. En helt ny värld öppnade sig. Jag fick massor med vänner, som av någon anledning tyckte om mig. Mitt självförtroende blev lite bättre, men jag hatade fortfarande mitt utseende. Komplex över allt. Och min röst... Jeeez. Hata!

Men med ålder hände något. Jag började tänka annorlunda. Istället för att fokusera på små bröst eller födelsemärke på armen så började jag fundera på hur jag skulle vilja se ut? Naturligtvis blev det en lång lista. Sedan funderade jag lite till. Varför skulle jag vilja se ut så? Skulle jag bli vackrare eller lyckligare om jag fettsög magen? Om mina ögon (som min mamma f.ö kallade för grisögon) var annorlunda? Förmodligen skulle jag vara nöjd ett litet tag om jag ändrade det, men sedan då?

Och ju mer jag reser i världen uppskattar jag mitt skandinaviska utseende allt mer. Det är faktiskt vackert med gråblå ögon. Med runda kinder som gör att mina leenden ser ut som en seriefigurs. Den runda, perfekt formade rumpan. Med mina 170 cm är jag ganska lång också jämfört med många andra kvinnor. Jag har en snygg kroppsform med långa ben och lagom antal kilon.

Jag ser ganska ordinär svensk ut egentligen, men det påstås att jag strålar. Att mitt leende smittar. Jag har något som inte kan tas på. Jag strör gärna ärliga komplimanger runt mig, försöker lyssna uppmärksamt när andra pratar med mig och bara en sådan sak gör ju att jag uppfattas som ganska sympatisk. Jag är glad för det allra mesta och delar glatt med mig av det. Leenden smittar (och då är det ingen som tänker på att mina vader kanske är ovanligt stora). Sedan är det ju så att om man tycker att man är vacker har man en annan hållning när man går. Stolt, men inte överlägsen. Något verkar jag göra rätt, för pojkarna samlas i horder. Jag lindar dem runt mitt finger, men utnyttjar dem aldrig.

Jag kanske inte är en fotomodell (även om mitt amerikanske ex tyckte det och var så stolt över mig), men jag är bra som jag är. Det finns ingenting jag vill ändra på. Jag vill inte vara någon annan - jag vill vara jag, med alla rätt och fel. Jag är unik, jag är speciell och det sitter inte på ytan (även om ytan är rätt bra den med).

Vi är alla unika och har rätt att stråla och glittra!