Förra helgen var jag och åkte skidor (slalom). Den 7-årige sonen var med också, och hans far. Sonen har bara åkt någon gång förut, men kan egentligen ingenting. Dessutom är han lite kyckling, precis som sin far. Vi ville sätta sonen i skidskola, men han tvärvägrade.

På förmiddagen fick han åka skidor med sin pappa, medan jag härjade i de stora backarna. Det var härligt att susa ned i full fart. Jag hade inte åkt på två år, men det flöt på bra. En av mina egenheter är att jag sjunger lite för mig själv när jag mår bra, och jag sjöng hela vägen ned. Igen och igen. Underbart!

Sonens förmiddag: Övade på att åka knapplift. Gick bra. Åkte upp i barnbacken med pappa. Var läskigt. Ramlade. Grät. Ville inte åka mer. Pappa tyckte att backen var lite svår.

Far och son spenderade resten av förmiddagen i en liten, liten backe som knappt lutar. Jag skojar verkligen inte heller! Backen är så flack så det går inte att ploga, och inte ens om man åker störtlopp går det snabbare än att en snigel skulle kunna springa förbi.

Vi strålade samman vid lunch och gjorde ett byte.

Sonens eftermiddag: Åkte sittlift med mamma, upp till toppen av skidberget. Läskigt att åka sittlift, ställde tusen frågor om vad som händer om liften går sönder. Litade inte riktigt på svaren, och höll krampaktigt i bygeln. Kom upp på toppen. Mamma lovade att det skulle gå bra. Skeptisk. Såg brant ut, men mamma sade att det inte alls var någon fara. Mmm, säkert! Plogade lite. Tappade kontrollen, ramlade. Plogade, lyckades svänga, ramlade. Hm? Gick dåligt först, men lite bättre sen. Kom ned, det var roligt. Åkte sittlift igen. Inte lika läskigt den här gången. Ramlade mycket, tappade skidorna två gånger, men inte rädd längre.

Jag tänkte optimistiskt att om vi åker upp på toppen kommer vi att komma ned förr eller senare. Och jag hade sett massor med småknattar under förmiddagen när jag susade nedför backarna själv. När hans reaktion i liften blev så stark ångrade jag mig nästan, men så tänkte jag att det är ju bättre att han åker med mig än med någon annan. Åka med höjdrädda pappa kanske inte är något bra alternativ det heller. Och jag tror inte hans pappa är redo för det på flera år, om han själv får välja.

Naturligtvis var den lätta backen som jag hade tänkt att vi skulle åka i stängd. Kvar var bara röda backar, som var rätt branta, men det var ju bara att hålla humöret uppe. I början gick det inte alls bra. Han tillbringade nästan all tid liggandes i backen. Han plogade, försökte svänga, tappade kontrollen, kastade sig ned på marken. Sedan utarbetade han en strategi - ploga, sväng, kasta sig på marken. Om man kastar sig på marken med en gång så behöver man inte tappa kontrollen alls - jättesmart, eller hur?

När det blev riktigt brant lyfte jag upp honom så att han fick åka tillsammans med mig, med sina skidor innanför mina. Ploga, sväng, ploga, sväng. Det gick bra och vi susade ned i ganska raskt tempo. Och vet ni? Han sjunger också.

När det var mindre brant släppte jag honom. Nu hade han fått upp farten och plogade och svängde som en prins. Naturligtvis ramlade han fortfarande ibland, men nu så studsade han upp lika snabbt igen. Han tyckte att det var roligt. Ända tills...pappa kom och tittade hur det gick för oss. Då lade sig sonen på marken och grät. "Det är så svåå-ååå-ååårt *sniff*". Pappa tyckte lite synd om honom, innan jag schasade iväg honom. När han dragit vidare trallade och sjöng sonen igen.

Varför gör han så?

Vi kom ned för hela backen, och vi åkte upp med liften igen. Sonen tyckte att det var kul, det var inte ens så speciellt läskigt att ramla längre. Nu har vi bokat in att vi ska åka dit på lördag igen, och sonen ser fram emot det. Pappa får inte följa med då, he he he.