Sju svåra år och elände! Jag är nere i en mörk svacka, ett undangömt ställe som jag smiter in till varje höst. Det är en smärtsam plats, och trots att jag gör allt i min makt för att undvika att hamna där, så finns det inget att göra.

För några år sedan fick jag den fina titeln bipolär. Jag är lite extra allt, helt enkelt. Extra glad eller extra deprimerad. För att jag ska vara på samma plan som alla normala, tråkiga människor (som inte spenderar någon månad per år med att försöka komma på listiga sätt att ta livet av sig själv, ni skulle bara veta hur kreativ jag är emellanåt) äter jag mediciner och går hos en psykiatriker med jämna mellanrum.

Problemet det senaste året är att min psykiatriker nog har en massa annat att göra, för jag glider allt längre bort. Han har flera gånger glömt att förlänga recept till exempel, och då måste jag förnedra mig med att ringa psykjouren för att få hjälp. Jag hatar psykjouren, det är bara galningar där! Inte sådana som mig - som är både skitsnygg och toppenskrap! Det räcker med att ringa dit för att jag ska må extra illa och känna mig som en riktigt psykfall.

Nu i höst började de sju svåra åren tidigare än normalt. Naturligtvis under de veckorna som sonens pappa jobbade utomlands också. Jag försöker verkligen! Jag hankar mig fram. Går till jobbet. Försöker att le. Vill inte äta, vill inte göra något. Går ned i vikt. Tillbringar all ledig tid i min säng, för jag orkar inte med bruset runt mig. Sonen är också ett brus som jag inte orkar med. Jag är en hemsk, hemsk mamma. Han fick äta mackor till middag. Utan pålägg (för jag hade inget kylskåp). Han roade sig själv, men grät lite när jag inte orkade läsa god natt-saga.

Det går inte att ha det så. Jag var inne hos chefen och skulle säga upp mig också, för jag orkade inget alls mer. Helt slut. Jag tog mig i kragen och gjorde något jag aldrig gjort. Jag lämnade sonen hos en vän och åkte till psykjouren. Jag satt där bland de riktiga galningarna tills jag fick träffa en läkare. Jag såg de andra, men jag kände ett inre lugn. Jag gör det här för min son, för att han ska få växa upp med en mamma.

Läkaren var både snygg och trevlig. Trots depression kan man uppskatta sådana saker. Han lyssnade, hummade, osade optimism. Han nästan smittade mig. Efter ett erbjudande om att få stanna (egen säng och måltider serverade) som jag vänligt, men bestämt, tackade nej till fick jag justering av befintlig medicin och en nya medicin som komplement, och ett löfte om en tid hos min psykiatriker inom tre veckor.

Nu har de där tre veckorna passerat med råge, och på tisdag tar medicinerna slut.

Betyder det att jag är frisk nu? Eller att jag förnedrade mig på akutpsyk helt i onödan?

Jag orkar inte mer. Verkligen inte alls. Jag tänker låtsas att jag är frisk. Jag behöver inga mediciner, jag behöver ingen läkare, jag är helt normal.

Förmodligen kommer jag att sumpa jobbet (för det gör jag alltid), flytta någonstans (för det gör jag också alltid), ha en massa självdestruktiva saker för mig, men det är normalt. Min son kommer att vara här mindre och mindre, för jag orkar inte med honom, och han orkar inte med mig. Fastän vi älskar varandra. Jag fortsätter att ligga i sängen och titta i taket - utan att se något. Jag är inte bitter, jag är meningslös.

Och ändå kliver jag upp på morgonen, torkar tårarna, åker till jobbet. En dag till.