Jag har varit på julfest med företaget. Ungefär en tredjedel av mina kollegor dök upp, och alla cheferna.
Och jag blev precis som jag svor på att aldrig bli! Jag snapsade som en hel karl (tänk gigantisk och brottare), och sköljde ned det med öl och drinkar. I plural, mina vänner. Jag var så förbannad och frustrerad av jobbet, så jag dök in i dimman. Jag hade fått jobba över IGEN, och fått en massa skäll IGEN, och mina kollegor är mer motarbetare än medarbetare. Fast just de kollegorna var inte med på julfesten. På festen var alla jag tycker om. Och som jag blev skitfull med. Och gjorde alla de klassiska misstagen.
* Pratade högljutt - japp
* Sade sanningar till chefen - jajamensan
* Strippade - nja, bara lite
* Dansade - ja, men bara på dansgolvet och tillsammans med danspartner. Jag ramlade inte i alla fall, men snurra gick inte så bra.
* Hånglade med kollega - OM jag gjorde. Inne på tjejtoan, bakom bardisken, framför alla.
* Kräktes - jupp. Både där (på toa, tack och lov), på BUSSEN hem, och på marken när jag klev ur bussen.
Jag klarade inte av att byta buss, så jag fick gå hem de sista 2,5 kilometrarna. Det var minus 15 grader ute, och jag var vinglig. Illamående. Inte ett enda dugg stolt över mig själv. Och mest av allt var jag bara trött. På flera ställen lutade jag mig mot något - en vägg, ett träd, en stolpe - och sov lite. Jag var så kall, ända in i själen. Jag ville inte leva mer. Mogenhetsfaktorn och vuxenpoängen var väldigt, väldigt låga.
Till slut kom jag hem. Jackan var äcklig, skorna var äckliga, klänningen fläckig, håret tovigt, själen kall. Värst var smutsen inombords. Illa. Jag slet av mig kläderna och ställde mig i duschen. Till slut kom värmen tillbaka. Jag luktade inte illa längre, jag var ren i alla fall på utsidan.
Nästa dag mådde jag som jag förtjänade. Blev människa igen vid tretiden på eftermiddagen.
Skäms jag? Nej, jag kan inte. Jag gjorde det här mot mig själv. De andra på jobbet retar mig, men det ramlar av. Jag är inte stolt, men gjort är gjort och kan aldrig tas tillbaka. Jag får bara blicka framåt och ta konsekvenserna.
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [5]
Ursäkta min okänslighet men jag skrattar och njuter. Du är härlig. Sträck på ryggen, ingen idé att gå omkring och skämmas - du satsade iallafall. ;)
Skrivet av Kattlådan den 28 december, 2009 kl. 16:30 #
Nej nu är det dags för ett livstecken tycker jag. Hur har du det?
Skrivet av Kattlådan den 03 februari, 2010 kl. 19:22 #
Ett år nu. Lever du?
Skrivet av Kattlådan den 29 december, 2010 kl. 01:09 #
Japp. She's back!!
Skrivet av Cia den 30 januari, 2011 kl. 13:06 #
Haha jag är tydligen inte inne hos dig varje dag.
Kul att få läsa här igen!
Skrivet av kattlådan den 13 maj, 2011 kl. 22:40 #