Jag såg honom stå där i folkvimlet. Inga andra existerade, de hamnade i bakgrunden. Japp, så var jag förlorad igen.

Igår var jag till den årliga ölmässan, och alla mina vänner var där - precis som varje år. Vi dricker god öl, umgås, skrattar, pratar, kommer ikapp med livet. Det är alltid lika underbart varje gång! Mina tjejkompisar är hemma och är familjemödrar, så jag var prinsessa bland mina närmaste pojkar. Med en vit somrig klänning, utsläppt långt hår och soligt öppet glatt ansikte både kände jag mig och såg ut som en prinsessa. Jag var skitsnygg helt enkelt, och fick massor med komplimanger överallt ifrån.

Och han var där - HAN. När vi såg varandra så var vi tillbaka. Hans mellanperiod med någon annan fanns inte, det var bara vi igen.

Ölmässan blev lite distraherad. Jag minglade lite med de andra, men vi hittade tillbaka till varandra hela tiden. De andra i gänget vet inte vad som hände i somras, jag orkar inte engagera dem i det heller, de blir bara så nyfikna. Vi smet iväg lite, köpte rom och cigariller. Hånglade, pratade, kom ikapp, skrattade, fnissade, kramades, busade.

Efter några timmar var jag mätt på mässan, öl och mina fötter gjorde ont. Jag tog hans hand.
-"Ta med mig hem, och sov nära mig i natt", sade jag till honom.
-"Ja. Gör det!", svarade han och kramade mig.

Jag skulle sova hos en annan kompis (Henrik), men jag kan ju variera mig och vara lite spontan... Jag gick till min kompis Henrik och förklarade var jag skulle ta vägen. Tack och lov var han för distraherad av de andra i gänget och av ölen, för han ifrågasatte inte. Han hängde runt min hals och var ledsen att jag drog, men när vi kramats klart och jag lovat att dyka upp morgonen efter skuttade jag på lätta - men skavsårsfyllda - fötter ut på Stockholms gator, hand-i-hand med min kärlek.

Vi drog hem till honom. Han tog fram en T-shirt till mig, och vi kraschade i soffan framför en film. Han somnade med en gång och snarkade som en hel blåsorkester. Jeeeez. Visst är det mysigt att krama den man älskar, men det finns ju gränser!

Jag väckte honom, och vi gick hand-i-hand till sovrummet. Hans säng är stor och mjuk. Vi sjönk ned, tillsammans och nära. Vi somnade med pannorna mot varandra, fortfarande hand-i-hand. Och vi vaknade på det sättet, många timmar senare. Han hade inte snarkat det allra minsta, och jag hade sovit som en drottning.

Han drog sina fingrar genom mitt hår, kliade mig i nacken, frågade vad jag ville ha till frukost. Jag sträckte på mig, gäspade, försökte öppna ögonen. Jag har linser, så det var inte helt lätt att fokusera. Som en blind kattunge pussade jag honom på näsan och frågade honom vad han hade att erbjuda.
-"Kött, potatissallad, mackor, juice, kaffe, mig...", svarade han och log lite lurigt. Så jag tog lite av varje. Och sex denna gång var faktiskt helt okej. Inte fantastiskt, men har definitivt potential att utvecklas åt det hållet.

Det brukar sägas att det heter "walk of shame" när man kommer spatserandes dagen efter och det är uppenbart att man har haft bortamatch, men det gjorde inget alls. Jag trippade med mina högklackade skor, och min fina vita klänning på stan i förmiddags - sminklös och nyduschad - och jag kände mig bara vacker och harmonisk.

Och nu då? Vad händer nu? Jag vet inte alls faktiskt. Vi sade inget om det. Vi ses väl igen, någon gång. Inget har ändrat sig sedan vi träffades sist. Jag orkar inte grubbla, för då gräver jag nog bara en stor grop åt mig själv. Det går ju inte att tänka åt någon annan i alla fall.