Jag är ju helt tragisk! Här har jag i princip kommit över min dansgud, och det kändes så färdigältat - och så blir jag helt knäpp i huvudet. Han dök upp på MSN och jaaaaa, jag kunde inte låta bli att säga "hej". För det är ju både civiliserat och trevligt.
Konversationen var hackig, och jag avslutade med att fråga - ja, slå mig hårt i huvudet någon, snälla - om han vill träffas och fika eller något.
Jag kunde huggit av mig armen. Varför skrev jag så? Jag vill ju inte det egentligen. Vi har inget att säga varandra.
Inget svar.
Inget svar.
Inget svar.
Inget svar är samma som ett nekande svar, eller hur? Vid det här laget försöker jag gnaga av min hand och de olydiga fingrarna som skrev så.
Till slut dök det upp något som liknade ett svar i alla fall.
"Jag sa att jag är konstig"
Tätt följt av:
"Vi kanske kan fika någon dag"
"Vi får se"
"Får se vaddå?", frågade jag naturligtvis.
"Jag vet inte", svarade han.
"Jag måste dra"
"Vi hörs"
"Kram"
Sedan var han borta.
Blev jag något klokare? Nej, det kan jag inte påstå.
Livet som sambo/gift var på många sätt mycket enklare. Mindre förnedring. Mindre korkade saker. Mindre utlämnande.
Postat i: Singelliv | Permalink | Kommentarer [4]
Det är så lätt hänt. Att man blir helt patetisk. Du är inte ensam. Till sist får man dock helt enkelt nog - men till dess jobbar man på bra som dörrmatta och lider av sin uppvisade bristande självkänsla.
Inte bättre att vara gift och må dåligt för att det känns fel.
Det måste väl finnas något som är bra också? Sen? Väl?
Skrivet av Kattlådan den 14 april, 2009 kl. 21:27 #
Åh! "Gnaga av mig armen symtomet" känner jag väl till, även kallat "Coyote ugly" symtomet. Du vet...av räven som gnager av sin egen arm för att komma ut fällan. Det är nog vad jag försöker göra nu. Det gör en aning ont.
Skrivet av 83.255.136.76 den 15 april, 2009 kl. 20:17 #
Det var jag som skrev ovan...och måste bara kommentera "Kattlådan" också. Ja, det måste bara finnas något som är bra, såklart, mitt eländet, hur det än ser ut. :)
Skrivet av Anna den 15 april, 2009 kl. 20:19 #
Jag har det alldeles förträffligt, men det är mänskligt att snubbla lite ibland. ;)
Skrivet av Cia den 17 april, 2009 kl. 20:26 #