Nästa vecka säger jag och lillen adjö till landet Sverige och drar vidare till Polen. Här ska det tågluffas så att det står härliga till!
Interrailkort inhandlades på den lokala SJ-butiken, men köpa utrikesbiljetter där gick minsann inte. Det går inte heller att göra via internet. Enda sättet att göra det på är via telefon.
Lustigt att telefonkön alltid är 12 minuter lång? "Vi svarar så snart vi kan". Jag hade telefonen på högtalare och sonen kommenterade: "Borde de inte säga 'Vi svarar så SNABBT vi kan'?"
I tisdags ville jag kolla rutter och priser. De där 12 minutrarna råkade visst bli det tredubbla. Damen var väldigt trevlig, och vi kom fram till en bra resa och vad det skulle kosta.
I onsdags - igår - ringde jag dit igen. De där 12 minutrarna råkade bli 53 minuter. Jag höll på att få KRUPP. Ännu en gång fick jag prata med en trevlig dam. Vi gick genom detaljerna och precis innan vi var färdiga så...klick. KLICK?!!? Klockan var då tio i sju på kvällen, och när jag försökte ringa tillbaka var växeln stängd.
Jag var inte det allra minsta frustrerad. Jag hade inte den allra minsta lilla lust att kasta telefonen i golvet och gå och lägga mig. Frust! Mutter och morr.
Idag ringde jag igen. Den här gången var nog faktiskt väntetiden 12 minuter. Och bokningen gick smidigt, för jag visste precis vilka sträckor, tider och priser det skulle vara. Jag lyckades till och med pruta ned min resa med 400 kr av ren sympati.
Nu ligger mina biljetter här. På måndag 13:06 börjar äventyret...
Postat i: Resa | Permalink | Kommentarer [0]
