För ungefär en månad sedan tog jag ett beslut. Min sjuåring fick ärva en gammal mobil från mig, och jag ekiperade den med ett kontantkort. Jupp, sju år. Hade någon sagt det till mig för bara någon månad sedan hade jag ju bara skrattat, för vad ska en SJUÅRING med en mobiltelefon till?

Nu älskar jag den. Han med.

Det är en 3G telefon med kamera, så han kan göra rätt mycket saker med den. Han spelar in videosnuttar på intervjuer med sig själv exempelvis. Sedan tittar han på dem om och om igen och skrattar så att tårarna bara rinner. Jag tycker också att de är ganska underhållande, för han har teman på dem. En video handlar till exempel om hur han upplever det att vara ett skilsmässobarn. När jag frågar honom om hur det är att ha skilda föräldrar och två hem så säger han bara "bra!" (och menar det), men i videon berättar han mycket mer och personligt. Häftigt!

Han tar kort. Hans värld är lite annorlunda än min, och det är fascinerande att jämföra. Ibland skickar han MMS och berättar vad han har för sig när jag inte är med.

SMS är alltid kul. Svarar jag inte på en gång så ringer han glatt. "Mamma, fick du inte mitt sms?"

Jag förringar inte heller spelen han har på mobilen. Jag har laddat hem ett coolt ICE AGE-spel, som roade honom i många timmar när vi tågluffade.

Just nu är det söndagen den 19 juli. Sedan 27 juni har jag träffat min blonde lille kopia i ungefär två timmar (en kväll). Han är på sommarlov hos farmor och farfar nu, och kommer inte hem förrän den 30 juli, det vill säga om evigheter. Vet ni hur mycket jag saknar honom? Med sin mobil kan han ringa mig när han har lust. Ibland kan det vara flera gånger på en dag som han ringer och berättar att "katten klöste mig i rumpan", "idag har jag badat tre gånger" eller "jag vann över farfar på Finans". Andra gånger kan det vara flera dagar emellan. Tidigare har alltid kontakten mellan oss varit på mitt eller hans pappas villkor, men nu kan han ringa när han har lust. Samtalen har fått ett helt annat flyt, för när jag har ringt har han alltid varit mitt uppe i något och har inte alls haft tid/lust att prata. Nu ringer han när han har tid istället.

Hans mycket skeptiske fader har kapitulerat han också. Det finns teknik för kommunikation, så varför inte använda sig av den? Tänk vad man som förälder måste omvärdera sina tankar hela tiden, för att kunna hänga med i svängarna. Det är nyttigt att behöva tänka till både en eller två gånger om saker som man kanske tyckt var solklara förut. Barn uppmuntrar verkligen  till att man som förälder hela tiden måste hålla sig a jour med verkligheten...