Silverkattens funderingar

Jag lämnar nu min passagenblogg för andra mer reklamfria alternativ. Du hittar mig här: http://bella.wblogg.se

Jag har tagit för vana handla månadshandel. Dels eftersom min ekonomi inte tillåter några impulsköp, dels därför att det är dumt att köpa onödiga saker. Eftersom jag saknar körkort, men framförallt för att jag vill skona vår miljö väljer jag att handla till fots med hjälp av min “dramaten“.

Visserligen så kanske det inte ser så coolt ut att dra omkring på en sån, men mycket har ändå hänt sen de där beiga rutiga varianterna som jag minns från min barndom. Och är inte vår miljö värd en del uppoffringar?

Idag var jag uppe tidigt för att handla. Trodde att det skulle mindre trång så tidigt. Men jag hade fel. Affären var fylld av äldre kvinnor och män. Mest kvinnor. Män verkar mera göra helgshoppingen. De män som var med drog kundvagnen och kvinnorna plockade till sig varorna.

Dessa äldre människor verkade inte gilla att handla. Humöret var inte det bästa. Alla verkade tycka att jag var i vägen med min ”dramaten”. Inte de, med sina stora kundvagnar eller rollatorer. Var är alla det där “tanterna” jag minns från min barndom? De där som drog sin lilla “dramaten” och promenerade för att köpa sin liter mjölk och limpa.

Många av dagens nya pensionärer susar omkring med sina stora dyra bensinslukande bilar och köper sitt kallskurna eller halvfabrikat. Dessa 40-talister som aldrig behövt spara. Som ramlade in på arbetsmarknaden utan problem och som nu har höga pensioner. De verkar tycka att miljötänkande är för andra. De har ju råd. Barnbarnen får väl andra tänka på.

Dessa pensionärer som tittade snett på mig med min “dramaten” tog minst lika stor plats i affären, men det var alltså jag som var i vägen. Trots det är jag inte berädd att falla för grupptrycket. Jag drar min “dramaten” för miljön hur ocoolt det än kan verka. Fast jag funderar på att handla senare på kvällen. Då har kanske också jag rätt att handla.

Jag är utmanad av http://rosapolaris.bloggagratis.se

Regler till utmaningen:

* Länka den som har utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

* Berätta 7 saker om dig själv både alldagliga och knäppa.

* Utmana 7 stycken i slutet av detta inlägg genom att nämna deras namn och länka till dem.

* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar hos dem.

1. Jag drömmer om att få min böcker publicerade

2. Jag har tre mobiltelfoner som jag använder och har sparat de jag inte använder längre.

3. Jag har nästan dött 2 gånger.

4. Jag har inget körkort

5. Jag känner fler personer online än på "riktigt".

6. Jag har ett virtuellt företag där jag tjänar virtuella pengar.

7. Jag känner en livs levande författare

Och de jag utmanar är:

Camilla: http://libelli.wordpress.com

Ingegerd: http://ingegerdae.wordpress.com

Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.

Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.

Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.

Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?

Jag ägnar min första tid som arbetslös åt att städa ur garaget. Inte så kul kanske, men nödvändigt. I detta jobb ingår att åka i "skytteltrafik" till återvinningscentralen. Vad jag menar är en större anläggning än de vanliga sopsorteringsstationerna där man lämnar burkar, flaskor, pappersförpackningar och tidningar. Här kan man lämna större grejer som grenar, hela soffor, elektronik, cyklar mm.

Konstigt nog hade jag aldrig förut varit på en sån station. Min tanke om såna innan var att det var en soptipp. En stinkande plats med fåglar cirklande omkring över alltihop. Och de som jobbade där var klädda i overaller och stövlar för att undgå smutsen. Det visade sig att min förutfattade mening om liknande platser inte alls stämde.

Man får köra upp på en ramp som kantas av diverse containrar med prydliga skyltar ovanför, grovsopor, träavfall,metallavfall,bilbatterier mm. Vissa skyltar/containrar återkommer och vissa finns det bara en av. Miljön är till stora delar helt manlig. De anställda är män och de flesta av de som lämnar skräpet är män. Ibland är någon kvinna med sin man och ger råd, men annars är skräplämnarna mestadels män. Jag känner mig lite i minoritet som ung kvinna utan den obligatoriska medföljande mannen;).

Det som förvånar mig mest är de anställda. De har visserligen någon form av overall, men inte alls av typen skyddkläder utan ser helt "vanliga" ut. De har samlat dumpade växter av olika slag som de planterat i resväskor, skålar, papperskorgar eller liknande som folk lämnat. Det ser riktigt mysigt ut och stämningen är lugn och välkomnande.

Jag har ett par vändor kvar innan garaget och förrådet är färdigstädat och jag ser redan fram emot nästa besök på sopstationen.

Häromdagen var jag iväg och köpte tyger. Nu ska jag designa ett par kassar. Det ska bli så kul att sy dem, men ännu roligare att använda dem. Längre fram, när jag har råd, ska jag beställa tyger med mitt eget mönster på. Det kommer att vara helt fantastiskt. :)

Jag är fast i en bubbla. Inte ett glasberg, men väl en sfär av glas. Utanför verkar livet rusa förbi. Barn växer upp, gifter sig och får egna barn. De reser, jobbar och shoppar. Kort sagt, de har ett liv. Inne i bubblan händer inget. Jag jobbar inte, träffar ingen eller får barn. Jag kan inget annat än att betrakta de andra. De som har ett liv. Något jag saknar.

Jag betraktar mig själv inne i bubblan. För de andra syns jag inte, finns inte. Tiden verkar stå stilla inne i bubblan. Jag är den samma. Inget händer, inget förrändras.

Någon därute, hjälp mig, se mig. Krossa bubblan. Jag vill ut. Ut  i er värld. Jag vill leva - igen.

Köpte ett månadsmagasin för ett tag sen eftersom jag var intresserad av den special om utbrändhet som ingick. Läsarna kunde skicka in frågor och synpunkter. Detta var intressant att läsa. Bland annat undrade en man om tidningen bara vände sig till kvinnor eftersom man aldrig hade en man på första sidan.

En relevant fråga kände jag och läste tidningens svar. Detta gjorde mig både förvånad och upprörd. De skrev något raljrande om att visst kunde man göra det, men måste då räkna med att sälja hälften  av de nummer man gjorde i vanliga fall.

Är verkligen folk så icke politiskt korrekta? Jag kan inte tänka mig att någon sådan undersökning kan ha genomförts. Och varför skulle folk i allmänhet inte vilja köpa en tidning när en man är på första sidan?

Jag är själv hjärtligt trött på alla smilande nunor av perfekt snygga kvinnor som blickar ut från tidningsframsidor. Kan tidningsredaktörerna verkligen mena att läsarna skulle överge tidningarna om de för en gång skull visade en man på första sidan?

Om det nu är så. Om jag tillhör en minoritet av Sveriges befolkning som faktiskt uppskattar en bild på en vacker man. Och om de flesta köper tidningar efter vilken nuna som visas på framsidan? Kan inte våra veckotidningsredaktörer stå lite på barrikaderna för en mer jämställd tidningsmarknad?

Minns vilken uppmärksamhet som visades när en av våra större klädkedjor för första gången visade en sexigt poserande Markus Schenkenberg istället för de vanliga reklambildern med porriga kvinnor. Tyvärr fullföljde de inte denna trevliga satsning. Året efter Markus visades intetsägande äldre män. Och efter det blev det enbart undernärda kvinnor som tycktes säga "kom och ta mig". Skärpning!

Fram för lite manlig fägring på våra tidningar!!!

Ett par veckor tidigare hade jag beställt den på nätet. Trots att det egentligen är så smidigt känns det alltid som det tar för lång tid. Först ska avtalet skrivas på och skickas tillbaka, så kommer det nya telefonnumret separat. Efter det är det bara att vänta. Förhoppningsvis ska den vara lika bra som det verkade när jag läste på om den. När jag jämförde den med andra i samma prisklass. Ok, jag vet. Jag erkänner, jag är en prylnörd. Jag älskar mina tekniska prylar. Har kvar alla mina gamla mobiltelefoner och datorer. Det har blivit lite fullt men... Som sagt, jag älskar dem.

Jag packar upp paketet som jag nyss hämtat på posten. Är så spänd på att få ta upp den och få testa den. Och där ligger det, den genomskinliga asken med lock i orange plast. Lyckan är fullständig. Plötsligt känner jag en slags dejá vú. Någon gång för länge sen har jag känt exakt likadant. Och så slår det mig. Varje gång jag packade upp en ny barbiedocka, Skipper eller någon av de andra fantastiska figurerna. Jo, jag vet också att det inte är så politiskt korrekt att gilla barbiedockor. De är plastiga och har stora bröst.

Jag lärde mig redan som liten att man inte fick tycka om dem. Och ju äldre jag blev förstod jag att mina växande bröst måste vara något fel. Och när jag sen hade smal midja också gjorde det att jag klädde mig i bylsiga kläder och försökt gömma mig.

Men tillbaka till min nya mobil. Jag leker med den. Riktigt kramar den:). Och så kommer jag på. Den måste få ett namn. Ett namn som speglar mina känslor för den. Barbie är det första jag kommer på, men eftersom mina känslor gentemot denna docka är lite kluvna fastnar jag för Skipper. Skipper är tillräckligt politiskt korrekt. Hon är plattbröstad och saknar helt midja. Precis som min nya W800. Leende pluggar jag in den i laddaren och börjar testa alla nya funktioner.