the blogg...

Jag ska somna strax,

i huset,

det finns nu bara två katter här. 

Jag ska elda först,

ved,

förut älskade jag ved.

Det gör jag inte längre,

ved är förknippat med ångest nuförtiden.

Lite, i lagom doser, till den där lilla kaminen,

typ tre rejäla klabbar på en hög tändved och sen är det klart.

Men i detta schabrak till panna, nej, inte mer, inte så.

Jag är här, jag längtar lite 'hem' och är samtidigt i mitt gamla hem.

Det känns konstigt,

jättekonstigt.

Jag skulle verkligen vilja packa det sista och få det härifrån.

Just nu är jag billös, det suger.

Vi tänker oss en dag någon annanstans, varmare, 

fast det kanske det blir här, så småningom,

vi tänker oss någon annanstans,

utanför,

med lite mer ängar runt om,

hav eller sjö,

vi tänker oss en stor sal,

en skola kanske, eller gammalt församlinghem.

Vi tänker, tillsammans,

det känns bra.

att det är två som tänker.

Det brukade vara en.  

Nu finns hon inte på denna jorden mer, 

den lilla lilla katten.

Det är så tomt,

även om jag inte bodde med henne sista tiden,

så ekar det så tomt ändå.

Tur att det finns sådana 'gnällspikar' som jag, 

om det inte fanns kunde ju inte de andra känna sig förträffliga,

komma med sina regnbågsfärgade råd,

boktips,

matips,

drick ditt, ta exta omega-3, drick datt, c-vitiamin ska vara en höjdare,  du kanske behöver äta mer morötter för när JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG äter morötter så mår ju JAAAAAAAAAAAAG väldigt bra.

*sucka*

 Ja ja, jag gnäller, gnölar och till och med gråter ve och fasa, mycket,  så mycket att jag ibland har fnasiga kinder... 

Jag hittar ingen reda i sakerna.

Satan vad det suger att vara 45 med en kropp som inte hinner läka en sak förrens nästa är i antågade och ett sinne som är i konstant högvarv, jag som kan alla tricken: yoga, meditation, qi-gong, dans, osv osv osv osv osv...

Oro oro oro oro, ständigt.

En del kallar det livet.  

Åh bloggen ibland är du den enda jag vända mig till, och ändå känns det ganska platt,

jag får inget grepp, det är svårt att greppa en platt yta,

jag längtar efter rutin. God rutin. 

Jag måste åka bort ett tag, då känns det så där inne i mig har jag märkt.

Det finns ju så klart stunder då jag skulle vilja vara ensam en stund,

(fast jag måste säga att de går över rasande snabbt),  

det finns stunder då jag längtar tillbaka till det som inte var, inte blev och och inte ens fanns.

Ibland är jag där, ensam, i det stora huset, eller med min unge, som inte är en liten unge längre,

och vaktar mina egna katter. 

Men jag hinner bara komma ut och vara där ett tag så längtar jag så

erbarmligt tillbaka hit,

till förorten,

 och det känns som en avgrund inom mig.

Jag är rädd att förlora, jag är rädd att en olycka, ett framrusande tåg eller en galning i bil ska göra slut på allt i hop, 

att jag skulle förlora det jag har nu.

Och då blir det en spricka, mer inne i mig själv har jag märk,

det spricker och jag kan inte nå mig själv där inne.

Och nu måste jag som sagt åka i väg, 

Det känns så märkligt.

I min förra relation var det en lättnad att få åka iväg, jag var aldrig saknad,

jag saknade inte själv,

det låg en air av att det där  stod vi över,

vi,

ett vi som inte fanns.

Nu finns det,

jag förstår det på nytt om och om igen. 

Det är skönt att vara saknad, och att sakna. Det handlar inte om "man saknar inte kon förrens båset är tomt" , inte så. Så är det när det är skit hemma, och i tystnaden och ensamheten som kommer när den andra givit sig av är lättnad, sedan oförklarliga känslor som blir just en saknad uppbyggd av längtan till det som inte var. 

När du kommer vill jag lägga mina fingrar på din hud och andas vid din hals.                                       Där bor en doft som är mitt nya hemma.       

Yes, precis så, för vet ni vad,

jag avskyr föräldrar som inte ser efter

sina små felfria telingar...

Egentligen är det en fånig bild,

men den är vacker ändå,

märkligt hur jag kan längta efter hösten av bara åsynen av ett paraply.

Det var en sådan bra höst, den förrförra året.

En höst att minnas, och någon att minnas tillsammans med. Det är mycket värt.  

Ja så är det, helt och håller, och nu är det upplöst,

det är en grumlig bottensats kvar. 

Kommer vara det ett tag.

Jag läste i en bok, vilken för övrigt var ganska korkad på vissa områden (en utomstående kan inte få en alkoholist att sluta dricka), att den som levt med en alkoholist till sist går in i ett stadium av depression och känsla av att det inte finns något hopp i livet. Att det som man gör, säger och bara att finnas till är fel. 

Till slut tror man så på den manipulativa alkoholisten att det som är en själv knappt finns kvar, bara en liten smula att existera  rent nödvändigt på. Allt är tungt och man går som i konstant uppförbacke.

Nu är det viktigt att inte börja rulla nedför, och som den där lilla skärvan dra med sig en massa snö som till sist blir en gigantisk snöboll som kraschar eller rent av en lavin . 

Nu är nu. Det måse få vara det ett tag.

Jag sover otroligt mycket,

på knasiga tider,

jag går knappt upp,

morgonrock har varit det enda plagget sedan dagen innan nyårsafton,

min säger att det är bra,

nu har jag verkligen tillfälle att sova igenom,

sova ut,

med hjälp av medicin eller inte,

att få den acceptansen är ovärderlig. 

Ja, jag är skräckslagen inför det nya,

det nya 2013,

jag famlar mig fram, inleder med magsjuka av formidabelt format,

nygammalt  vänsvek (jag måste allvarlig se över mitt mönster att agera andras spyhink)

och toppar det med att min (nåja, vår, gemensam vårdnad) äldsta lilla katt är sjuk, väldigt sjuk.

Jag är en räddhare som återigen har hamnat i en självbild som tror att jag är inget värs och inte kan något.

Man ska inte identifiera sig med en magsjuka och darrande vätskebrist... det  blir inte alls bra  då.

Jag tänker mig söderut snart, hur det ska gå till vet jag inte, men det behöver ske, snart.

Kanske faller jag till föga och åker till det där landet jag ALDRIG MER SKULLE SÄTTA MIN FOT UTI!!!

Kanske...

Min fot förresten,

sa jag att jag har inflammerad häl,

och inte kan gå, dansa eller stå längre stunder?

Nähä, men då säger jag det,

jag har inflammerad häl, det gör så i helvete ont! 

Nu är jag "hemma", det jag kallar hemma, kallade hemma, det som var hemma, det är inte det mer, egentligen, sakta sopas spåren gen efter mig, utplånas mer och mer, x-et har tagit över huset, jag mina saker ska ut.

Hur det ska delar är inte klart, för ingen vet egentligen hur sambolagen fungerar, han har ju skaffat så mycket... jag å andra sidan har ju betalat för husen vi hyrt, år efter år.

Nu är jag "hemma", "hemma" är där katterna är, katterna, som måste få bo här, på  landet. Man kan ju inte ta livet av dem så där bara. Eller flytta dem till en lägenhet...

Det ska blir verksamhet här, säger x, jag får gärna ha kurser här, till ett billigt pris, om jag vill.

Jag vet inte om jag vill det mer... Känner mig mer och mer som en biljett till det han ville ha,  ett stort hus att ha kurser i, men inte kunde fixa, jag kunde fixa det.

Nu är det över, den gemensamma drömmen som aldrig blev.

En del tror jag gråter över HONOM. Det gör jag inte.

Jag som träffat en så underbar människa, de verkligt bästa för mig.

Folk förstår inte smärtan i att behöva lämna sitt hem. För hur det än var och är, så var detta mitt hem, mina djur.  Min unge, som till dels bor kvar här och räknar det till sitt hem, till dels bor i lägenheten som mamman har fixat, och som mamman lät kompisen flytta in i, för vi måste hjälpa kompisen, dottern och jag, eller hur?

Så nu bor mamman hos sin underbara, och det är visst bra, men en helt egen kupé har hon inte.

Det gör ont att vara i det stora huset, den gör ont att tänka på det andra huset, fortfarande, den Nya Underbara förstår allt det här, så bra som det någonsin kan förstås. Där har jag haft tur.

Men nu...  jag hänger knappt i hop när jag ska sortera grejer här, det är hemskt, fruktansvärt. Jag kan inte vara här när x är här, det ger mig skakningar och hjärtklappning.

Jag längtar så jag nästan skäms efter min Nya Underbara, nu när jag "får" vara här, med katter och dottern, nu när jag äntligen "får" vara på landet och min sargade hjärna slipper sortera lägenhetsljud. Det är det besvärligaste, min hjärna som inte kan sortera så bra innan, har ett större helvete nu. I förorten.

Jag söker bo.

Ett eget.

Eller någonstans att bygg upp ett gemensamt med Nya Underbara.

Jag behöver oxå får börja om.

Helt.

Och du torkade mina tårar i ett förortscentrum,

och sa att jag hade rätt,

vi ska inte jämföra kärlek,

vi tycker bara om varandra.

Det är på riktigt.

Och inte så bara.

Det är Olofdagen, enligt bondepraktikan ska man skörda det första, Olof kommer med kaka står det.

Jag vågar knappt skriva om det, men tvingar mig lite ändå, för jag är trött på att vara tyst.

Jag har en så stark kärlek i mitt liv. Den är på riktigt.

Den har inte kommit i ett rosa bubbelmoln, utan odlades långsamt fram.

Jag är tacksam, lugn och lycklig.

Jag är glad och stark, och liten när jag behöver.

Doften, din nacke, huden som förtrollar mig var dag.

Det är stort, det är du, det är vi.

Det tog tid, vi väntade, vi fann varandra, jag önskade dig, du önskade mig.

Nu är det sant.

Vi skördar varandra, omsorgsfullt. 

Dra in doften från din nacke, känna dina lockar mot min hud... 

Now that you're around me