the blogg...

I en lund, i en park, finns en bänk.

Den är vår, liksom förbehållen oss,

när vi kommer dit för våra prat,

är den ledig.

Ibland är det för bra för att vara sant.

Hoppas det fortsätter vara sant.

Så jag kan sitta där och lyssna på hennes visa ord.

De behöver jag.

tänk.. jag tycker om nästan alla träd.. det är stort, för det finns så många träd..

Mäktig kraft i novemberskog,

skog som är tyst,

stilla, det droppar lite från träden,

och han är stilla,

lyssnar, vädrar.

Undrar varför det känns som om

alltig kommer på en gång,

hela tiden.

För det gör det,

bil, husfix, födelsedagar, matsäckar, utgifter, oj då ojdå, ojdå, oj då, OJ!

  x 333 + 1 + 

World Wide Web

sannerligen,

nätverka,

vad innebär det,

egentligen?

Känns mer som nät-värk ibland.

Jag behöver ett bra nätverk.

Väldigt mycket.

För att kommaa vidare, i jobbet.

Well, är det hädelse, måntro? Or artistic freedom..?

Häromkvällen såg vi 'Broarna i Madison County', dottern och jag. Hon blev fascinerad av en sak:

lappar. 

Ni vet, en handskriven lapp. Som Franceska åker hela långa vägen och sätter upp på bron, för att bjuda honom på  middag.

'Varför det, och vad är det med henne?' frågar dottern, och jag får förklara, att det fanns inga mobiler, inga sms att skicka som meddelanden, man fick meddela sig med lappar.

'Fan vad häftigt! Jag har aldrig fått någon lapp...'

Hon har aldrig fått någon lapp... det är ganska sorgligt.

Det har jag, hemska och vackra lappar. Inte så där väldigt ofta, men ändå, brev på papper skrivna med penna, lappar här och var, ett meddelande, som inte är elektroniskt. En trösterik tanke bara det, någon skrev, till mig. Ljus i den där förbannat mörka tunneln.

Sen sitter jag där och suckar,

för mig själv,

för filmen är nog lite långsam,

hon försvinner, dottern,

då och då,

till lapp-toppen, för att knattra meddelande,

i rasande fart,

och jag sitter där, och lider med Franceska,

och allt hon känner, och nej, jag tycker inte hon

är ett offer som somliga vill ha det till,

hon är av sin  miljö och tid.

Hon gjorde vad hon måste.

Hon skulle alltid varit halv om hon följt med.

Och hjärtat suckar lite. När två människor möts så,

och det aldrig kan bli, fungera.

Att  hon kom att känna ngt

mer i livet än bara de små vardagsdetaljerna.

Det höll henne uppe.

Jag försöker tänka så med.

En lapp då och då, hade inte varit fel.

Saknar min strand,

vidderna,

de galna himlarna och vågorna,

lugna som stormiga.

Behöver hav,

snart.

Allting beror på

olika perspektiv.

Broms behövs sannerligen...

Längtar efter min egna säng,

i tre veckor har jag fått bo i gästrummet,

på bäddsoffan,

den är perfekt för ett par nätter,

det ligger en mus ich förmultnar under golvet i mitt sovrum,

det är avstängt,

det luktar skit,

jag kan inte sova,

det gör mig galen,

vill sova,

i min egen säng.