the blogg...

Gör ett enkelt inlägg på fejjan, loggar ut för aftonen och går till sängs, läser medan melatoninet får verka, trött trött. Då ringer mobilen halv ett på natten, det är dotterns pappa...  Som säger upprört: så får du inte skriva, folk blir ju oroliga bla bla bla..

 

Varpå jag försöker få honom att fatta att det är alldeles för sent för att  ringa och jag vill inte prata, speciellt inte med honom.

Jag orkar inte med hans eventuella förvirrade omtanke som bottnar i hans egna gamla hjänspöken och knasiga vänners försvinnande.

Så han avslutar med att säga: ja ja, klart du ska få sova, vi kan väl höras och prata mer en annan dag.

Jo, hej då.

Men jag vill inte det, vad ska vi säga? Vi har en fantastisk flicka gemensamt, that's it, som han dessutom fuckat upp kontakten med, hon är hjärtligt trött på honom, han sönderflummade skalle och icke-liv. Fanns inte lillebror vore det nog inte någon kontakt alls.

Så vad säger jag, vad gör jag, jag drar mig undan. Och tänker: jag får det. jag måste inte.

Den mannen har skapat hål i mig så det räcker.

söker ngn som kan tänka sig föra henne, bara ett par ggr runt dansgolvet i en polska, med överseende för hennes ågren, hon lovar hålla takten så gott hon kan, det kan hon för det mesta, prata inte med henne, bara dansa med henne.

Hoppas ni sätter i halsen som fan!

 

"Genom att köpa denna produkt ur Den Officiella Bröllopsserien bidrar

du med 1 kr till Kronprinsessparets Bröllopstiftelse vars syfte

är att motverka utanförskap och främja god hälsa bland barn

och ungdomar i Sverige."

Den smakar ännu mer illa när man läser det där.

Tack alla barn i Västafrika för er strålande arbetsinsats.

 

Hoppas ni fick smaka...

skrika, trampa sönder, slå i hjäl, helst mig själv, en medioker skit, mamma har varit här, nästan tre dagar.... vi lyckades skickligt undvika allt brännande, nu är jag rasande och slut samtidigt, för många saker som trillat, fallit i hop samtidigt, projektet finns ingen energi kvar i, inte i någon rörelse alls, jag tror hela tiden, jag är så jävla naiv, slutar lita på folk, helt enkelt, det är mindre kul... 

 

nog nu,  nej, jag kan inte se det roliga i det,  fan,  tydligen helt jävla värdelös, , och jag vill ha min katt tillbaka för jag har ont i hjärtat igen.

Pausade filmen, körde in till byn, halstabletter slut, ont i hjärtat på väg in, för det är samma väg att köra som halvägs till 'hem', handlade, körde runt lite på måfå, satte på radion och jag tror jag hatar den jävla låten. I huset igen, satte på filmen, men den kan inte distrahera mig längre, bröstsmärtan molar, det är råväder, jag vill ha min katt och jag vill hem.

men har inte råd, vill VERKLIGEN ha.

Vad betalar ni för ett par skor egentligen?? Jag har förmodligen prisutopi eftersom jag aldrig handlar varken kläder eller skor.

känna saknaden, hemlösheten. Känner mig fånge, fånge på ett ställe jag inte kan ta till mig.

Idag brast det, på morgonen, jag vaknade någon annanstans, vid en sjö, spegelblank och stilla, och hjärtat gick i bitar när jag insåg att när jag ska åka hem, så blir det inte hem. Det blir inte  att skynda sig för att kunna bara ta en timme eller två i den heta eftermiddagen och bara vaggas av vågor, se solen gå ner genom ett av regnet faceterat fönster och lyssna på elden i den lilla bastuspisen, svettas bort och vaska av dagen, veckan, månaders damm i själen.

*

Det blir dit jag blev tvingad att ta vägen. Orkar inte känna så här mer och alltid vara rädd.

Jag går sönder, känner mig som katten som bara gick härifrån, skulle vilja följa henne, bara sådär. Försvinna, men jag är mamma, det gör man bara inte. Jag är ju redan jobbig som det är.

 Jag vill hem.

**

Känner mig lika liten och hjälplös som när Dusset var unge, skulle behöva bli klappad.

 

 

Nej, inte hjärtekorssad, eller kanske lite, min det gör ont i hjärtat, det gör ont då och då, kroppen lixom lägger av, jag ska inte göra mig själv hemlös, men jag ska åka bort, ett litet tag, projektjobb iofs, men det måste göras, så då väljer jag att göra det borta, tack och lov för lapptoppen. Om jag får komma undan, lugnar nog hjärtat ner  sig.

blir jämförd som,

jag är, lika dum, envis, slö, obstinat, osv osv osv.

Ok, måhända, men samtidigt den som förser, med rena kläder, mat, skjutsa, skjutsa, skjutsa,

säger ja, till övernattning, när som,  här eller där, betalar, betalar, betalar...

Pratade med en annan mamma igår, hon hade samma inställning som jag,

vägrar gå med på:

-Ja se tonåringar... så är de..

Det finns någonting som heter att vara MÄNSKLIGA mot varandra,

och är man nu så jävla vuxen så man ska sminka sig, gå och shoppa, ha en kille (jo, och det ÄR jättekul, och jag har varit jävligt noga med att inte dra in det i några bråk alls, väger alltid av, just sådana saker) men jag är less, trött och arg, och framför allt trött på:

-VI tycker  lika om dig, sambon och jag, säger dottern, VI tycker du är lika dum på alla områden, VI pratar om dig när du inte är hemma, VI...

Ok, var ett jävla VI, ni då, jag räknas inte längre, jag är inte med, tack så jävla mycket, fixa livet själv. Jo jaghar faktiskt börjat letat eget boende, igår. Åtminstonde för en tid, så kan VI ha det så bra så länge, varför ska jag bara vara ngn slags barnvakt åt mitt eget barn, och smbon blir den perfekta pappan. Dra åt helvete.

Huvudet av, det blir lättare då, kroppen bara gör, tankarna försvinner. Hoppas det funkar.

Kattlådan har undrat varför jag är så ledsen, och det är ganska svårt att svara på. Ledsna människor uppfattas ofta som gnälliga och fulla med i-landsproblem. Och jag kan inte svara på varför. Jag har känt mig så, hela mitt liv, kanske föddes jag så. Jag vet inte, jag vet bara historien från förlossningsrummet (nej jag ska inte delge den här), och att välkomnandet i världen hade kunnat varit av varmare karaktär, men det som Kattlådan sett är just det där, att jag är ganska ledsen person, och t.o.m undrat, kanske bara i en bloggkommentar, men ändå, få människor vågar fråga, för svaret är ofta inte av behaglig karatär, och som i den där sången jag la in, precis så känns det:  ... sick of trying, tired of living, scared of dying...

 I en lösenordsskyddad blogg läser jag en annan slående text:“… Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll.
Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig, bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och att det bör ändras. Det gör för ont.

Utdrag ur boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein.

Och I'm sorry, men jag kan inte tralla, inte här hemma (varje dag är en anträngning att hålla i hop utan börja gråta eller svära, jag har ett barn, jag vill inte hon ska se mig så, samtidigt vill jag inte spela för mycket charad heller, jag har sagt henne att inte slänga ur sig ' e du sur, eller' i snorkig ton, för det handlar inte alls om det). Det handlar om att min grundstämning helt enkelt är av en ledsen natur. Och det är svårt att deala med i ett samhälle som bygger på: sälja sig själv, vara smart, se bra ut, trevlig, målinriktad, arbeit macht frei, bit i hop, kämpa på, varochensigsjälvnärmast.

Jag tror det är det jag också är ledsen över, det finns ingen solidaritet kvar, det pratas om den, vitt och brett, jag vet, jag med, men var finns den?

Jag är oerhört ledsen för att jag inte har ork att driva mitt projekt så mycket som jag skulle vilja. Att jag vaknar utschasad var dag, som om jag jobbat nattskift, de nätter jag lyckats somna över huvud taget.

Jag är ledsen över den förbannade värken som förföljer mig var dag, och om den lämnat mig ifred ett par dagar och jag tänker, ropar, känner affirmermar och allt möjligt eller bara stilla tackar för att det äntligen är över, så slår den mig som ett snälltåg, utan förvarning några timmar eller dagar senare, och jag är som förlamad: att hänga en tvätt är som ett dagsverke, att få i hop en middag är nästan omöjligt utan en så kraftig mental ansträngning och fysisk att jag måste sätta mig flera gånger och sedan gå och lägga mig när den är äten. Och de frågar varför jag är 'sur'....

Jag är ledsen för den oförståelse som finns hos vårdapparaten/FK, jag är ledsen för jag har en mystisk åkomma som gör att min hjärna fungerar långsammare än andras, över att relationen varit så stapplande och svajjig (den är bättre nu, jag behöver bara tid så jag verkligen kan lita på det.). Och att närheten inte fungerat på flera år, att det verkar vara som jag är pestsmittat för jag har ont, när allt jag vill är att ha närhet, smärtan har aldrig fått stå i vägen för intimitet hos mig.

Jag är ledsen över att människor ser mig som ett case: 'here she goes again'.. för jag försöker, verkligen, om de bara fattade hur mycket det tar att ringa ett samtal för att boka en tid till whatever.

Jag är ledsen för att både min läs och skrivförmåga ibland helt försvinner, och att jag bara har kvar den delvis, det som varit stor del i mitt liv, läsa och skriva.  Borta bara. (Ni undrar kanske då hur jag kan skriva här? Det tar tid vill jag lova, och det frestar på att behöva rätta mig kanske tio gågner innan jag kan posta något och då blir det ändå fel i bland).

Jag är ledsen för att vi måste flytta från den här platsen, den första jag känns mig hemma på sedan jag flyttade hemifrån för 24 år sedan (just därför jag flyttade, jag var ju inte 'hemma' hemma heller). Jag säger till mig själv: men se, det är en ny öppning!! Jag vaknar ändå var  dag med känslan att jag har inget hem längre.

Listan känns oändlig, och jag tänker inte skämmas för att jag skriver om den , det är säkert bra det med. Jag har skämts för min existens tillräckligt, må hända att jag jag inte var önskad hit, måhända att jag är en ledsen person, måhända allt det där. Jag forsätter ett tag till, ett långt tag, jag har ett barn, hon behöver mig, om än en knäpp mamma, kanske bättre än ingen, intalar jag mig.

En del står kvar, andra inte. So be it.

Returavin för datorn har inte kommit, så nu tar det ju till nästa vecka innan de får in den för översyn, och jag är lapptoppslös under tiden, jag tycker inte det är rätt.  Och i natt kom han igen, nattätarmonstret, fjärrstyrde mig till kylen, och jag har inget val, vräker i mig mig, låter ångesten fyllas upp av mat, är så trött på det här, fan, när ska jag finna teknik för att stävja det, ibland spelar det ingen roll hur trött jag är, jag bara tvingas ur sängen, ner för trappan, till kylen, äter sllt som är tillgängligt. jag får inte ha rester där, men är det rätt mot resten av familjen? Knappast.

gjorde jag dumhet igen, varför jag tro att sådan här löser mina problem: ???

 

Varför fattar jag aldrig (förrens efteråt) att det är dum jävla !!!

Men gör det, ställ dig upp, vrid upp volymen på datorn och SJUNG!!! Låt chefen/kollegorna/barnen/maken/hustrun/sambon/katten eller vem som nu är där stirra, vad är 3 minuter och 39 sekunder att försaka...

Nu snurrar bara massa tankar om bo, mitt bo, mitt älskade bo. 

Jag ville sova gott.

Fan.

Mitt bo

bara vakande med den, och inte har den släppt. 

Rätt var det är börjar tårarna spruta, jag har kämpat som en idiot de senaste 14 åren (varav delvis hel och delsjukskriven de senaste 4) , genom den här förbannade värken, sökt och sökt och sökt, informerat mig genom böcker, föreläsningar, internet, terapeuter, läkare och andra mer halmstråsliknande personer. 

Och nu, genom en 'lyckträff' på nätet, via det som var min första misstanke om sjukdomen, för det är en sådan, så har jag hittat det, är till 90% säker, nej jag är inte deprimerad, nej jag är inte självmordsbenägen, mej jag är inte muskelsvag, nej jag har inte kronisk trötthetssyndrom,

nej nej nej. Men jag har i peroder, allt för långa, blivit allt det där, eftersom man blir det av att ha ont, ont ont, konstant, 24/7.

Jag har ju vetat, hela tiden haft min misstanke om vad det är.

Nu återstår bara om de vill lyssna på mig den här gången.

För nu får det vara nog.

 

Någon gång måste jag få gehör. 
 

'vadvadetjagsaig'.... för vem kan njuta av den här sommaren?? Det blåser konstant, regnar, blåser lite till, MYCKET till... :(,  kommer solen fram så sticker den igen bakom molnen efter fem minuter. En timme, max, tror jag att jag legat på min brygga i som, som längst, utan att bli sjösjuk av sjögången, eller dra filt eller badkappa över mig. För fan, kom igen augusti, mitt sista hopp!

Jag behöver det, så innerligt väl, lite kluck, en hel del gass, så  jag äntligen kan få bli VARM.

 

Dumt väder, jag vet inget att göra, men det är dumt ändå. 

Den släpper inte greppet, den här gången, den har liksom klöst sig kvar, både i sinnet och i kroppen, och det gör så ont, i bröstet, i magen, i sinnet, i hela högersidans nervbanor på ett sådant vis att jag konstant bara vill skrika, gråta eller klösa, för jag kan inte dansa, kan inte röra mig, alls, så bra, bara de nödvändiga stegen runt i huset. Det är hemskt.Jag vill inte längre.

 

Och nä, ingen medicin hjälper... 

jag har prövat dem alla.