Vi kände oss så goda, som gjorde det rätta, fast helst hade man velat behålla de lilla rörande dusset...
en palt, en liten rackare, ett litet kryp.
Harpaltar blir ofta mat till skator som hackar ut deras ögon... det låter hemsk, men är naturens lag.
Man ska låta de vara där de är, mamman sprider ut sin kull och kommer till var och en och de får dia. Så tror man att man hittat en en stackars övergiven harpalt så är den oftast inte det.
Fast den här var det, skatan hade flugit en bit med den.. mamman kunde inte hitta den,
så nu ska han (jo, vi kollade, det är en han) lära sig bli riktigt hare, med andra harpaltskompisar, tre gånger fick han livet: födelse, räddad från skatan och snart släpps han när han vuxit till sig en stadig bit.
På vägen hit i bilen lyssnade jag på P1: Miriam Makeba är död.
Och det tog mig, jag grät, och många minnesbilder och melodier defilerade förbi.
En stor kvinna, med ett stort hjärta.
Särskilt minns jag när hon fick ta emot Polar Music Prize, som hon neg för kungen, med en värdighet ingen 'legal' drottning någonsin kunnat uppvisa, och jag grät lite till. En stor människa, en stor röst, för mig kommer hon aldrig att tystna.
Ibland fastnar jag framför de mest märkliga program i de mest udda så kanaler som dykt upp på vår tv sen digitalbxen kom. En lite lokalkanal som då och då visar filmer från förr, hur det var förr.
I afton var det höstbyk, jevlar, vilket shå, vilken vetenskap (inte bara att doppa i en balja, dra några vändor på tvättbrädet och skölja inte), vilket JOBB!! Och så klart kvinnogöra. 5-6 älder tanter i klutar och förkläden genomförde en fenomenal storbyk nere vid en å. En gubbs var med för grovgörat...(Lasta på och av vagnen och bära lite ved)... som om inte kvinnorna gjorde det.
jag är impad, och det där med att det kanske trots allt var bättre förr kan nog ha sina sidor, men nog avhandlades det en hel del över bykkaret, stenmangeln och strykbädden (kom att minnas, mormor hade ingen strykbräda, hon gjorde strykbädd på köksbordet med lakan och filt) , för att inte tala om när man krusade öngottsband.... . Och visst skulle du bli glad om u fick ett sådant här i förlovningspresnt av din fästman... (valigaste fästmansgåvan förr, hade man ett fint så var man lixom riktigt cool). Vet ni varför man klappade tvätten? Jag visste inte, nu vet jag....
Tänk om jag kunde vara nöjd med livet, byka tvätt och garva lite. Fan, vad tog det enkla livet vägen, det utan idiotkaruselltankarna som far runt, för det är så, att är det ngt jag älskar är det ren tvätt. Ska bli tvätterska kanske.
Dottern röjer runt bland skålar, vispar, ägg och mjöl.. OCH bakpulver, just det glöm för alldel inte bakpulver.
För kakan var god, och den tog raskt slut.
"Maaammaaaaaaa, ur bakar man sån som Lil gjorde???! NU!"
Mamman visar, suckar, plockar runt, vi skrattar, dotter dänger huvudet i köksfläften. Sen är den strax klar.
Nu är det bara halva kvar, resten ska hennes kompisar ha i morgon. Dottern gillar Lil, det är bra. Har pratat mycket om henne i dag. Och bak, vi ska köpa nya bakformar, RIKTIGA kakfomar, sådana med hål i mitten.
De har ställt bilen på gräsmattan. Inte någon bra placering så här i vårtider. Och de sitter så klart fast efter första försöket att köra därifrån. Därifrån är utanför mitt sovrumsfönster. jag ligger i sängen, utslagen av smärta och trötthet, med ett par lemmar som inte fungerar alls änu trots att klockan är halv ett på eftermiddagen. Dottern har varit inne nyss (halvsjuk hemma från skolan) och frågat om jag inte ska upp i dag (efter stalltjänstgöring på morgonkvisten ska tilläggas). Nej, inte än, snart ska jag.
Hör knackningen på dörren, en kvinna frågar på krafig bruten svenska om pappa är hemma. Dottern viskar försynt 'nej', (hon är mycket blyg för främligar). 'Finns det någon annan manlig, vi behöver en manlig', hör jag rösten igen. Nej det finns det ju inte, bara en kvinnlig orkeslös icke så värdefull kvinna. Jag hör hur de tjostar därute på gräset, kikar ut genom fönstret, ser hur däcken gräver sig längre ner i leran....
Jag orkar inte... blundar ett tag till. Men sen far fan i mig, helvete, en 'manlig', icke, det behövs icke, jag är ju här, inte så stark kanske, men lite i huvudet finns det väl kvar.
Upp, klär mig, det knackar på dörren igen.. Vi pratar, jo , det är min Volvo, jo, jag har körkort och ja, jag vet hur vi ska göra. Letar lina, hittar lina, knopar, knyter och kopplar i hop bilarna, bak mot bak, förklarar hur hon ska styra när jag sätter i gång och drar. Den tredje kvinnan ber till gud, högt, kvinna no2 säger 'fan, måste do be så hökt'.
Jag fastnar oxå, typ halva ena bakhjulet hamnade på gräset, vattensjuk gräsmatta ska tilläggas. Å hej å hå, knuffa loss min bil, JAAAAAAAAA, det funkar. Kvinna no1 är i upplösningstillstånd och vill ringa bärgnignstjäsnt 'kååstar micket micket, varför ska man jåbba, alla penga forsvinna, varenda 50-öre!!!!' Så så , kvinna no2 och jag klappar om henne, vi försöker igen, min bil upp på grusvägen och sen, tjopp, är hennes loss. Vi tjoar och hoppar OCH alla tre kvinnorna kramar mig och en gråter, jag håller om henne länge, och skrattar lite 'vi behöver ingen manlig' skojjar jag, 'vi fixade det, eller hur?'.
Sen beskådar vi gräsmattan, hu, så den ser ut. Djupa kletiga spår i leran. Dotttern har kommit ut. Plockar fram trädgårdsredskap, krattor, hackor och annat jox, vi fyller skottkärran men grus från högen som påpassligt finns i närheten, fyller igen, kvinna no2 hittar torvor att lappa med. Vi jobbar bra ihop medan kvinna no3 högt tydligt predikar 'det var gud, jag visste, hela tid, det var gud!'. Kvinna no2 säger 'fan, måste do be så hökt'.
Kvinna no1 berättar att i sitt hemland hade hon stort hus, med rosenträdgård och fruktträdgård, hon ser lite ledsen ut, nu bor hon i lägenhet i stan.. Kvinna no3 pekar på dottern och säger 'du komer gå långt', dottern skruvar lite generat på sig och hon fortsätter, 'jo, jo, du kommer gå långt, med en sådan mamma.' Kvinna no1 och jag kramar om varandra igen, jag känner hur hon skakar, hon säger hundra gånger att hon inte vet hur hon ska tacka. Jag viftar undan. Vi byter telefonnummer. Nästa vecka ska vi fika i stan, det är bra nog. De packar in sig i bilen, kvinna no3 pratar högt och ljudligt om gud, kvinna no1 säger igen 'fan, måste do be så hökt'. Dottern fick se att mamman inte bara är ett mjäk, det var tack nog.
Funkar i katastrofsituationer, annars inte, det är märkligt
Förtjänar att bli i hågkommen, Jan Lindblad, kolla här, klicka på bilden med Hyland och Jan så kommer det upp en fantastisk sekvens där han både jonglerar, balanserar och härmar fåglar.
Min anfader, han håller mig vaken i natt, det är ok, tittar jag lite ser jag morfars ögon, och så den där näsan, som nästan alla har. Jag vet inte om jag har den, det gör inget, han skänkte mig musiken, från den lägsta statarbarnet, till den högsta dirigenten, då kan man prata klassresa.
Vad man än må säga om bystiga blondiner, såg just en dokumentär om denna fantastiska kvinna på tv. JAG beundrar henne stenhårt. Fan vad hon har jobbat, och fan vad hon jobbar fortfarande.
... och jag kan svära på, att när jag äntligen fick komma in till henne, då när hon redan hade lämnat, så när jag äntligen fick en liten stund själv med henne, så blinkade hon åt mig, så där, med ena ögat som hon alltid gjorde, 'Gråt inte JenJen, vi ses i Nangiala'.
Men jag grät, när jag blivit själv igen, för vad gav ni mig för odds att jag efter 5 timmars alldeles för fort bilkörande i mörker och regn fick komma in till henne och hålla henne i handen en liten stund medan hon ännu levde? Nej just det, min mamma är min mamma, och det fick jag inte, det var ju sent på kvällen (halv tio). Det är det som är den största sorgen, jag förvägrades tillträda, alla andra fick komma in, men inte jag, klockan var halvtio. Jag har ingen mamma mer heller.
%20mdl_mdl.jpg)
och skölja inte), vilket JOBB!! Och så klart kvinnogöra. 5-6 älder tanter i klutar och förkläden genomförde en fenomenal storbyk nere vid en å. En gubbs var med för grovgörat...(Lasta på och av vagnen och bära lite ved)... som om inte kvinnorna gjorde det.
och strykbädden
(kom att minnas, mormor hade ingen strykbräda, hon gjorde strykbädd på köksbordet med lakan och filt) , för att inte tala om när man krusade öngottsband.... 
. Och visst skulle du bli glad om u fick ett sådant här i förlovningspresnt av din fästman... 
(valigaste fästmansgåvan förr, hade man ett fint så var man lixom riktigt cool). Vet ni varför man klappade tvätten? Jag visste inte, nu vet jag.... 
, 
,på många vis,
,
.
en sann hjälte!
