Det finns inga genvägar med barn. Man kan inte gå förbi. Man har en chans på sig. Man har en chans tusen gånger varje dag. Att välja eller inte välja.
Det finns inget i morgon när man har fått barn. Jag vill inte missa den här sekunden, den här minuten, den här kvarten av gurgel och rullande ögon. Jag vill inte missa doften av himmelsk hud. Jag vill inte vara en pappa som sitter någon annanstans. Jag vill ligga på rygg med Milo Santino på mitt bröst och låta telefonen ringa, mailen ticka in.
I morgon är en annan dag. I morgon är han en dag äldre.
Och jag med.
Ibland ser han så gammal ut, när magen knorrar och det lilla, stilrena, vackra ansiktet drar ihop sig ser han ut som en ledsen liten farbror och jag lyfter upp honom och lutar honom mot min axel och jag pussar honom på kinderna som är runda och lite rosenfärgade och sedan går vi runt i lägenheten ioch vid fönstret kisar han mot solen och jag pekar ner på torget och frågar honom vad han tror om världen där ute, torget där det ligger, människorna som rör sig där nere, är de något bra? Är det en bra plats?
Vad tror han, är det en värld värt att kämpa för?
Milo Santino stirrar förvånad ut genom fönstret.
Som om solen var en helt ny vän, en lysande, skimrande, varm och varsam ny vän på skolgården dit allt mörker dras, obönhörligen.
Barn är bäst.
Sedan dansar vi lite i soffan. Han ligger på rygg och gurglar medan jag gör dumma miner och vaggar honom i takt med en gammal The Mission låt.
Oftast mår han bra men ibland skriker han. Det är tufft.
Hans skrik skär i hjärtat. Vi försöker att inte låta katastroflarmet gå varje gång han skriker men det är verkligen en ishacka i hjärtat.
När han somnar lägger jag mig bredvid och ser på honom en lång stund.
Allting runt omkring sluter sig inåt, drar in sina klor.
Tillvaron blir en motor som avlägsnar sig.
Allt oväsentligt stiger som rökringar mot taket.
Det finns inga genvägar.



Ser ut som en idyllisk liten hästbok för flickor, det är den I N T E. Läs den.
*







, tusan så tungrott blir det.
: Nä.
*
*
Var inne hos
, lite deckare, lite choklad... 
, stänga av tvn, krypa ner i sängen, läsa, katten tassar, kommer nog upp i sängen som hon brukar, buffar och bråkar en stund, jag, katten och boken. Det är gott. Tänk vad fantastiskt, att man kan läsa!
Vildhustrun , Elizabeth Marshall Thomas
Och de är en stark bild, så stark att jag länge har tvekat lägga ut den, för tänk, tänk igen om någon blir arg på mig, tänk, igen om någon slår mig, för det, som jag tyckte att jag inte kunde hjälpa då, eller var det mitt fel? Prata om det, skriver hon i artieln, 


