the blogg...

Älskade unge, kära barn, finaste dotra min.

Du har det svårt nu, hjärtat har gått i tusen bitar och det känns som om kroppen håller på att gå samma väg. Svårt att sova, svårt att plugga, svårt att göra något över huvud taget.  Svårt att stå för det som du gjorde, för du gjorde bara rätt, jag vet det, inte för att du är min dotter, utan för att kärleken inte får gömmas. Du vågade, du gjorde slut, du grät, du kramade, du förklarade, förklarade att om du inte får synas tillsammans med den du tycker om, älskar, vad är det då för förhållande, hur många rosor, ringar, presenter som kommer, spelar det inte någon roll om kärleken inte får synas.

Min unge, min lilla, men söndergråtet ansikte, och gråt som bara väller över, tvivel, ånger, 'gjorde jag rätt??!?!'.

Ja, det gjorde du.   Jag, den supermedlandedemokratiskttillidiotibådaharalltidlikadel-mamman, nej, inte nu, det är inte rätt att ständigt komma i skymundan p.g.a rädsla, då har kärleken nummer två som plats. Det passa inte dig, inte ska det passa någon, men du har lärt dig, du tar det inte.

Klart du får tvivel, klart det gör ont...   vi sitter i sängen, mitt i natten, igen, och jag tänker på alla de gånger vi suttit uppe mitt i natten och gråtit och kramats för olika saker: hästen, dumma skolkompisar, andra mammor som varit hemskt orättvisa, dumma stalltanter fulla av tjafs, saknad efter lillebror.  Men nu är det något annat, nu börjar livet, mer på riktigt.

Och jag vill också gråta, men håller emot, för jag vet, att när hon just andats ut lite så är det inte på sin plats, faktiskt inte. Sömn, god sömn, tror jag att det är det jag kan backa henne bäst med just nu, och hamra in: du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du är värd någon som öppet kan visa hela världen och dig hur värdefull du är.

har jag starkt motstånd att baka i år.

Allt det där väller plötsligt upp igen,

som jag trodde var över,

som jag trodde all jag, gammal och klok (not, tydligen) lagt bakom mig.

Repriserar ett gammalt inlägg, för det känns så där, igen.

Dumt, hopplöst och ganska tomt just nu... 

När jag står där och  formar kusar efter en gammal bild ur en uråldrig kokbok så kommer den där förtvivlade längtan tillbaka: var är alla barnen, de där 5-6 stycken som skulle larma runt här. Som jag skulle lagt i säng för länge sedan.
Vars lusselinne skulle hängt på parad i hallen om morgonen, som skulle tisslat och slagits om vem som skulle få trycka i gång den färdigladade kaffebryggaren och tekokaren.
Som skulle 'väckt' mig på morgonen med skön eller falsk (bägge lika rara) Luciasång.
Flickor och pojkar eller bara det det ena eller andra. Som jag fick följa med till skolan och tårögt lyssna på deras sång där.
Känner mig sorgsen och fånig samtidigt och lite samvete så klart, för jag har en dotter som är den finaste, nu tonåring och Lucia är larvigt.(Och hennes dumma skola har inte ordnat Lussetåg, de ska se på TV!!!! Upprörande. Och inte får jag ordna det för henne, men det respekterar jag, och lägger mig inte i.)
Har det stora huset på landet, men en loge att hoppa hö i , en brygga och klippor att dyka från, fält och skog att leka i. Men det blev bara ett, inte fler.
Får man känna så? Och nu, jo, det är säkert, det är för sent. För fler. För det halva fotbollslaget.

Häromdagen var jag och lämnade tillbaka en vagga jag lånat av en vän till föreställningen häromveckan, en kvinna jag beundrar mycket. Hon bor som jag, har en massa barn, som alla legat i vaggan, en man som aldrig dricker (jag vet för när vi bjod hem dem satt han glatt och drack mjölk till maten) och är mycket stolt över sina barn och har ett liv som jag avundas, fast inte missunnar henne en sekund.  Och då började det kännas, i bröstet, den där längtan efter det som inte blev.
Bullbaket idag plockade upp det åt mig. För jag är det, oxå, en bullmamma, eller vill få vara.
Inte så spännnande kanske, men hon bor där, långt inne.

Fan vad jag är dum...

då ska jag vara vaken halva natten, dottern ska till stora staden, på ngn slag ungdomsfestival, horder med folk, jag menar HORDER med folk, och jag är lite skrämd av det där, inte för att hon ska dit, men för att hon inte är van, vid stan och jag vet att hon kan bli totalt utmattad av för mycket folk helt plötsligt, och att de ska åka tre tjejer, det vet ju alla... tre tjejer... fast det kanske är att måla fan på väggen, tänk om någon lägger något i hennes dricka?? Tänk om hon blir charmad av någon illvillig mansperson som rövar bort henne och säljer henne? Tänk om tänk om... snacka om att ha blivit lantis och en räddhare, men hon är allt jag har och jag delger henne inget av detta (jo, det där med drickan, håll stenkoll på den för fan, det hände en polare till mig: somebody put something in her daughters drink..., tur att den dottern hade uppmärksamma polare) måste bara vädra ur det här.

Hon är redig, redig och bra, och hon kan slåss, både på gott och ont. 

Men hon är mitt lilla barn, som fortfarande kommer och kryper ner 'mammaaaaaaaaaa, jag kan inte sova, det var något läskigt, på en film... bla bla.. kniv, källare,  bla bla mördare, gisslan bla bla bla stort ensamt hus i skogen  bla bla bla... znark..'

Festival... tur de inte ska tälta iaf...

Varför jag ska vara vaken halva natten??

De tar sista tåget /bussen hem,

som anländer typ tjugo i två...

landet, vi bor på landet.

Det vanliga bråket i bilen lägger sig när jag ordentligt sagt i från att nu blir det inga ändringar mer i det vi bestämt. Åker hem under tystnad. Hon smäller igen dörren till sitt rum och arg hardcoremusik börjar spela. Det är ganka bra ackompanjemang till mitt slit med veden. Ved ner till värmepannan och in till kaminen, bära, trixa med presenningar i regnet, fixa och stapla på olika håll så det räcker över kvällen.

Tar i tu med trädgårsarbetet igen, mina högst egna lösningar som vilken kunnig trädgårdsperon som helst skulle le åt, men jag får göra som jag kan och inte som jag vill, ty kassan tryter. Efter ett tag kommer hon ut, liten, ledsen och behöver kram, tårarna hänger i ögonfransarna, eller mascaraklumparna. Hennes snälla kompisar har blivit dumma, en av dem har kallat henne sängvätare för han såg ett madrassskydd a la plastfrotté när han var här. Det förknippade han med kisseri, inte hade han så mycket vett att han kunde lfå det till att tjejer ibland har mens och således skyddar sina sängar. Ett dumt rykte, svårt att tvätta bort. Vi pratar, förbannar och är arga tillsammans, han är dum. Punkt.

Men jag fortsätter gräva, bära, plantera om plantor och hon följer efter som en liten hund. Vi upptäcker att hon har en spännande stege på väggen utanför sitt sovrum, den måste genast provas, ut och in, upp och ner klättrar min lilla apa. Sedan blir hon alldeles till sig, bär hinkar med jord och sand och vi fyller igen skrevorna efter bergenian, hon får så ringblomsfröna och vi har hur kul som helst, en liten och en stor trädgårdstant.

Jag håller fyr i värmepannan, spa väntar när vi är klara, men jag orkar inte själv, förser henne med fotmask, scrubhandskar, dyra fina kroppskrämen som hon får ta av idag,  och lyxen varmvatten i överflöd. Så röjer jag köket och gör middag innan hon kommer ner väldoftande och renscrubbad och 'mamma känn, jag är aldeles mjuk, t.o.m öronen!!'

Vi äter, ljus på bordet och inte framför tv.n och en film som blivit mer regel än undantag. Vi pratar, vi har en sådan där mammadotterkväll som är alltmer sällsynt, men ack så skön. Vi pratar om vedpannan, hur hon måste lära sig att sköta den när hon kommer hem själv i vinter och ingen är hemma, men aldrig i livet, hon har sett för många skräckfilmer 'det finns ju täcken och filtar, jag väntar hellre till ni kommer hem, jag kommer ALDRIG gå ner i källaren själv!!!'.

Hon är en rar unge, vi bråkar var dag, men det är inte farlig, vi brottas lite i köket innan hon går upp till sitt rum och regresserar under sitt täcke framför sin tv med inbyggd video, en present från huslånarkompisen som tack för kaninen. Hon har upptäckt sina gamla barnfilmer igen och har nu sett på Emil i Lönneberga flera dagar i rad. Och börja spontant prata småländska 'stäng dörra!!' ropar hon när jag sagt god natt.

En förgrömmad onge, men ack så rar!

undrar dottern, när jag får gratis fina kryddplantor att stoppa ner i jorden. Alltså JAG har inte tömt gamla sandlådan, det lejde jag folk till

Och planerar min lilla blomsterglädje i skrevorna på klippan som nu tittar fram mer och mer när bergeniga och mossa slitits bort.  Alltså JAG har inte slitit bergeniga, bara halva, sen gick ryggen av, nästan...

Men fixat har jag, ner med örterna i jorden, plantera om en hallonbuske och köpa frön till ringblommorna i morgon.

Ok, jag är en trädgårdstant.

Dottern är hos sin fader, i fadersstaden,

snacka kan han,

med mig,

i telefon,

på avstånd,

långt avstånd,

om vikten av att prata med sin dotter och engagera sig i hennes tonårstid,

att hon kommit i skymundan sedan han fick det andra lilla barnet (som dottern älskar och som det lilla barnet älskar och dyrkar djup tillbaka)

men när det väl gäller så kommer det inte ett ljud över hans läppar, och jag får ett meddelande mitt i natten att 'mamma, det får inte bli så här mellan dig och mig, vi måste fika mer och prata, vi kan ju det, nu skulle vi fika, bara pappa och jag, men han säger inget, jag få be honom att prata, så inte bara jag pratar. Jag älskar dig, mamma. <3'

Då får man tår i ögat...

Vad kommer gudmödrar in i det här då? Jo dottern har en gudmor i faderstaden, TACK OCH LOV!!

En sådan där man kan lita på i alla väder, en sådan där som man VET tycker om henne, inte bara för att man måste utan för att dottern är dottern, och, framförallt, att dottern och gudmodern etablerat kontakt sedan låååååååååååååååång tid tillbaka, och att en gudmor med konstant mundiarré inte alls är fel, att man PRATAR med varandra, och så finns förtroende där, och trivsamt sällskap, och allt det som 'blodärtjockareänvatten' kan stoppa upp någonstans.

Så tack för att hon finns där, tar en fika med dottern, orkar gå och kolla i affärer och ta emot smakråd, en liten lagom shoppingrunda. Med ÖRON och ÖGON som bästa presenten.

Och just prat, att vi kan prata med varandra, det var just det Gudmodern fick upp dotterns ögon för, att vi kan det, och att det är värdefullt. 

Åh javisst, här är en bild och länk till Gudmodern, även Häxmoster kallad.

Hela dagen har händelsen i huset därborta påverkat mig. Gråtit som en fontän och varit ändå varm och fånleende. Som jag ville basunera ut : ett gossebarn!!!!!!!! Friskt, starkt, fantastiskt!!!

Jag är lite galen, måste få vara det. Nyss kom grannen och bad om mjölk, till välling, åt mamman, klart hon ska ha min mjölk, hon får allt vad hon vill ha, för mig är hon just nu Gud personifierad.

Fnular vidare, hemförlossnig, bra eller inte, hade jag själv fött hemma hade, med facit i hand, dottern fått åka ambulans, för ngt med syresättningen blev fel, fast det var å andra sidan för det tog tid, bl.a annat för att den första barnmorskan jag hade var sur, otrevlig och översittare och lät mig inte ha den särk jag hade tagit med speciellt för ändamålet som var viktig för mig, den kanske inte var ren tillräckligt tyckte hon (nytvättad och omsorgsfullt struken av mig, jag som aldrig stryker annars) och plocka de fram något sterilt sjukhusplagg och la mig ner med ngn grunk på magen som mätte hjärtljud i två timmar istället för en kvart som det var meningen,  den andra barnmorskan jag hade vägrade lyssna på att jag INTE ville ha hennes akupunkturnålar, och jag spände mig som bara den och dottern kom inte ut, förrens hon blev avbytt av en vänlig ödmjuk människa som tog bort alla dumma nålar och var med mig, lyssnade på bara mig, hon var barnmorska, inte kommendör och fuskakupunktör. Så man vet inte. Har man någon som man litar på, någon man vet och känner VILL vara där, vill vara med, vill dela, då tror jag allt går så mycket lättare, varjefall känslomässigt. Här kan man läsa om en väldigt vacker sådan. Gråtvarning utfärdas.

Vi hämtar pizza, det kan man när man för tillfället bor nära, sen äntligen sitter vi och pratar och jag får veta hur HAN var dum (hon ringde, var ledsen, jag var inte där, jag var på väg någon annanstans och jag har bara en nyckel hit som jag inte ger bort eller gömmer ute, hon ringde, lillebarnet iallafall, till sin mamma och ville ha lite hjälp, jag finns, det är bra), och hur han, den andra som är bästa kompisen, en sån där killkompis som är så bra att ha, som man kan berätta allt för, för de sladdrar inte, som alltid finns. Och vi pratar, och hon berättar allt, och mammahjärtat och gestalten läker lite, än kan hon prata med mig, eller igen rättare sagt. Vi pratar skit, om killar, om tjejer, om hus och om bilar och hästar, det är en nära stund.

Sen eldade jag upp disken  =D, och hon badade i det STORA badkaret, Lil ringde, och hon , dottern, blir galennär vi pratar som vi pratar, Lil och jag, vi galna är då i fån.

En bra kväll, en skön kväll. Och HAN är djupt förälskad i oss bägge, delar sina gracer och spinner runt här, tassar efter och skrämmer slag på när han plötsligt bara, 'kurr' ,är där.

dottern, hon skuttar hoppar skrattar och är glad glad glad. 

Kan det vara annat??

Hämtar dotter sent, vi orkar inte laga mat, så vi gör det förbjudna, det vi egentligen inte gillar, ingen av oss. Åker till macken och köper korv... med mos(!öhhh , vi hatar ju pulvermos) med majonnäsgurka till råga på allt. Sätter oss i bilen, snackar, äter.

-Det här ser jävligt äckligt ut egentligen, säger hon.

Jag nickar och hummar, kör iväg hemåt när jag mumsat i mig klart.

Halvvägs hem säger hon:

-Det är som de fyra ädla sanningarna, i buddhismen.

-Jaha, hur menar du då?

-Jo, först äter man sån här skit, för man är skithungrig och kan inte låta bli, sedan blir det äckligt och då ångrar man sig. Eller som... om man får en ny tröja så tycker man först den är fin, men sen tyckaer man inte det, efter ett tag, man tröttnar, och vill ha mer, man är aldrig nöjd.

-Jaha, säger jag, men om du ger mig en tröja, som blir min favorit, som jag älskar, då måste det ju bli bra? frågar jag

-Mhe.. du fattar ju inte, tröjan går ju sönder, sen, när den är utsliten, och då blir du ledsen, för du gillar den så mycket, och man kan inte köpa en likadan för de finns inte kvar längre, du vet, de ändrar i sortimentet, hela tiden,och då blir de lidande, förstår du mamma, det är DET som är buddhism. Lidande.

Och så säger de att de inte lär sig något i dagen skola, pytt!

Tass tass i trappan, precis när jag ska stänga ner datorn och packa in mig i tre täcken för natten. Dottern kommer ner, rödgråten.

'Jag kan inte sova...'

Lille vän, hon saknar, saknar honom, sin lillebror. Hon är hans största idol, han dyrkar marken hon går på. Visst kan han vara gnällig och besvärlig, men kryper ändå upp i knäet på henne och slappnar av helt och hon med, bara håller om. Och är mäkta stolt och håller långa monologer om henne om 'vet ni om att hon kan ALLT om hästar, det är förresten MIN syster!'

De älskar verkligen varandra, och folk säger: jaha, men det är hennes halvbror då.

Nej, det är hennes hela lilla bror, helt och hållet hennes lillebror. Och hon saknar honom, och när hon sitter där och gråter så känner jag att det gör precis så ont i henne som det gör i min kropp.

Nu kommer han hit till jul, ja, pappan för alldel oxå, och hans mamma, det är bra. Men hon vill ha honom här, mycket mer. För hon saknar sin bror, sin lille lego och briotågfixerade bror.

Softa med dottrer är bra, gjorde så igår, fast på annat vis, märkligt, kände mig lyckad när jag hittade ridbyxor, flådiga, på superduper70%rea, och hon blifer lycklig, och fått vara hemma, i smyg, för hon försov sig, ok säger jag, ok, sov mer, sov mer, sov till du vaknar, och vi åker till stallet, nej hon får inte rida, för hon är ju hostig, men vi jagar runt den där enviseåsnehästen i ridhuset så han får springa av sig och hoppa lite hinder, och han stannar i hörnorna och pratar med hinderstöden, hål i väggen och andra ting, för han ska minsann inte och jag tänker ‘åsna, du är som jag, som vi bägge, dottern och jag’.

Och tänker, om vi bara tar oss TID till varandra, så för står vi varandra bättre, döttrar, män, åsnor och alla.

läser lusen av sin far, dottern skäller på sin far, dottern vädjar till sin far, dottern ger till slut upp och lägger på luren.

Sedan ringer faren upp och ber henne gratulera honom, 

-På Fars Dag, frågar hon förvånat

-Nej, min födelsedag som du glömde...

 Pedgogik på hög nivå, inte så konstigt kanske, han ringde henne en gång till telsvararen på hennes födelsedag, sedan dröjde det en månad innan han hörde av sig... undra på att hon glömmer hans födelsedag (och nej, jag kom inte i håg den heller, men jag är ursäktad, jag har kommit i håg den tidigare, men nu har jag skov och glömmer allt, och det vet alla).

Vissa fäder... jag blir inte klok på dem...

Dottern och hennes kompisar kommer hem efter en kväll på byn, de ska sova här (ja, inte sova, de pratar natten lång) de får syn på mitt nya färdiga stickprojekt med mina nya mosterstickor (de på bilden är bebisar i jämförelse), snart har jag lagt upp maskor till dem alla tre och de stickar och stickar, halsdukar, flera centimeter, innan de kroknar halv ett på natten. Men kul hade de och kanske ngt för framtiden att umgås över, en stickning. 

Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... Bad mom... 

FaN... 14-åringar, envisa som synden, vill inte lyssna, kaxiga och avsnoppande coh så jääääääääääääävla 'jagvetochkanallt'-attityd.

Kramakut någon?

Jag vill packa och dra.  

Blir lite smått irriterad, Brad Pitt och Angelina Jolie har kommit på att det stör sexlivet när man har massa små barn som vill sova i mamma och pappas säng... NÄHÄ!?!? Är det saaaaaaaaaaaaant. Snacka om fetidiotidumrubrikskapande.

Nu tycker jag inte att man ska köpa sig massa dyra barnvakter, nannys och sedan strunta i sina barn, nej, och de verkar det ju inte göra heller, så det är väl gott och väl, meeeeeeeeeeeeeeeeeen, förutsättningarna finns ju, för en eller annan ensamtidhelg när man har de tillgångarna (finns massor med föräldrar som aldrig har en chans till dylikt), så sluta gråt ut i pressen för att er gigantiska jacuzzi invaderas av era barn.

... hejdlöst roligt, vi lyckas hålla totalsams, och mamman låter sin franska klinga fullt ut i köket, dottern hänger på:

'jamais'

'JA-MAIS'

'JAMAIS' 

Et voila, inte en sur min på hela tiden, bara skratt och en jäkla tur att mamman är teaterapa, kan härma femton olika dialekter och har uttalsbegåvning , sen att mamman inte vet vad allt betyder gör inget, det kan man alltid slå upp.. :)

je súis... osv, minns ni ramsan?