the blogg...

Igår blev det ambulans, plötsligt höll jag inte i hop längre, trycket jag känt över hjärtat i flera dagar tog överhand, och när jag stannade bilen som jag var tvungen att ge mig av i för att att hämta sambo vid pajjad andrabil, tryckte och  pressade och pressade och tryckte ihop över bröstet, orden kunde inte formulera sig i munnen och i skallen ekade det av kärlkramp, attack och du vet ju att du måste söka hjälp inom en halvtimme egentligen.

Han öppnar dörren och stirrar på mig: vad händer??   och jag kan inte prata, samtidigt ser jag han handfallenhet när han sätter sig på passagerarsätet, jag får ur mig att han nog måste ringa efter hjälp, att jag inte kan andas, att jag är rädd och han hör att jag knappt kan prata, tårarna rinner utan hejd (jag är väldigt bra på att hejda gråt, säkert världmästare i vanliga fall) hur jag stötvis får ur mig nummer till nummeruplysning, hur jag hör att han hamnar fel och det är tio minuters väntetid,hur jag hör att han inte vet vad han ska säga: vad ska jag säga??? hur jag tar telefonen som i dimma, slår om, kommer till akuten, stötvis förklarar, och sköterskan säger: sitt still vi skickar ambulans direkt. Se till att han håller koll på dig.

Igen säger han: vad händer?? Jag kan bara få fram: skickar ambulans, åk och möt dem..   Och vi byter mödosamt plats, han kör, möter upp ambulansen, jag kan inte prata, blir inlastad, EKG-ad direkt,  men måste in till sjukhuset fem mil bort, nitroglycerin  spayas i munnen, sladdar överallt, syrgas och en sköterska som är lugnet själv, gör trycktest, eftersom jag inte kan prata, inte kan formulera ord, hon frågar om min hjärnåkomma, jag kan inte svara, munnen sluddrar, hör henna rapportera om ev hjärnblödning. Nu är jag rädd, väldigt rädd.

Blir inrullad på ett rum när vi kommer fram, provtagningar, jag kan gå, men det är svårt, kan stå, men allt snurrar, om jag inte har haft ork förr som jag har trott, har jag definitivt ingen nu, eller som hon säger, du har inte tagit det på allvar, som så många, speciellt kvinnor, före dig. Ligg ner, vila, vila på riktigt. Tiden går, jag hör klockan, men jag märker inte att det tar en timme. Läkaren kommer, en lite uppenbarelse, en alldeles vanlig AT-läkare men med en egenskap som är ovanlig, hon sitter inte på någon hög häst, alls. Hon förklarar att jag fått en allvarlig panikattack, med symptom väldigt lika både kärlkramp och hjärtattack, och säger flera gånger att jag gjorde helt rätt som åkte in, som om hon kan se rakt in i mig, att jag skäms, för att jag tog upp en plats. Inte, jag ska inte det, skämmas mer, jag ska ta mina symptom på allvar och inte skämmas mer.  Det är bland annat det som kan orsaka att det blir värre, än värre.

Sambon hämtar, klockan är mitt i natten, det är långt att köra,och som vanligt när jag är i chocktillstånd frågar jag om de små tingen, har dottern fått mat. Nej, det har hon inte, hon bad ju inte som något, och hon är väl gammal nog att ta en macka själv. Och jag får en skopa ovett för jag har sådant kontrollbehov. Jag känner hur det rämnar än mer, just den här delen förstår han inte alls, att hon behöver just då att han frågar om hon är hungrig, eller sonika göra mat och säger: klart, ät middag nu. Speciellt om hennes mamma åkt i väg i till sjukhus. Och jag förstår att jag aldrig riktigt kan släppa kontrollen, aldrig riktigt kan slappna av. Det kanske är skillnaden, eller en av skillanderna, inte mellan män och kvinnor, utan mellan att orka oavsett, se, och kunna ge. Det blev en tyst tärande, hemfärd. Han frågade om jag ville prataa när vi kom hem, men jag kunde inte, kunde inte se hans trötta ansikte, att frågan var plikt, inte av omtanke. Jag skickade honom i säng, inte tvärtom.

Jag träffade inte dottern förrens i kväll, sov djupt när hon gick i morse, hon kom inramlandes med en kompis nu i kväll (ja, jag lagade middgaen på svajjiga ben, i det här huset är det underförstått att kan man minsta lilla så gör man, man bara gör även om just den överväldigande tröttheten fått mig i säng igen 'Jaha, gick du och la dig igen??'   'Ja, jag känner mig utmattad förstår du, fortfarande',  djup suck från dörren... ) först sa jag nej till översoveri, men ändrade mig, det var viktigt för henne, men det allra viktigaste var att hon sa i telefon att hon tyckte det var hemskt det som hände, och den varma varma kramen jag fick, mitt inför kompisen, de där ordlösa handlingarna som gör att vi, hur übertonårsjävligt vi än må ha det mellan oss, så finns vi, för varandra. Min dotter, min fina dotter.

Jag ska förklara för henne, så hon vet, att mammans hjärta kommer hålla ett tag till, det gick bara lite sönder, sånt där som inte syns...