the blogg...

De har ställt bilen på gräsmattan. Inte någon bra placering så här i vårtider. Och de sitter så klart fast efter första försöket att köra därifrån. Därifrån är utanför mitt sovrumsfönster.
jag ligger i sängen, utslagen av smärta och trötthet, med ett par lemmar som inte fungerar alls änu trots att klockan är halv ett på eftermiddagen. Dottern har varit inne nyss (halvsjuk hemma från skolan) och frågat om jag inte ska upp i dag (efter stalltjänstgöring på morgonkvisten ska tilläggas).
Nej, inte än, snart ska jag.

Hör knackningen på dörren, en kvinna frågar på krafig bruten svenska om pappa är hemma.
Dottern viskar försynt 'nej', (hon är mycket blyg för främligar).
'Finns det någon annan manlig, vi behöver en manlig', hör jag rösten igen.
Nej det finns det ju inte, bara en kvinnlig orkeslös icke så värdefull kvinna.
Jag hör hur de tjostar därute på gräset, kikar ut genom fönstret, ser hur däcken gräver sig längre ner i leran....

Jag orkar inte... blundar ett tag till.
Men sen far fan i mig, helvete, en 'manlig', icke, det behövs icke, jag är ju här, inte så stark kanske, men lite i huvudet finns det väl kvar.

Upp, klär mig, det knackar på dörren igen..
Vi pratar, jo , det är min Volvo, jo, jag har körkort och ja, jag vet hur vi ska göra.
Letar lina, hittar lina, knopar, knyter och kopplar i hop bilarna, bak mot bak, förklarar hur hon ska styra när jag sätter i gång och drar.
Den tredje kvinnan ber till gud, högt,
kvinna no2 säger 'fan, måste do be så hökt'.

Jag fastnar oxå, typ halva ena bakhjulet hamnade på gräset, vattensjuk gräsmatta ska tilläggas.
Å hej å hå, knuffa loss min bil, JAAAAAAAAA, det funkar.
Kvinna no1 är i upplösningstillstånd och vill ringa bärgnignstjäsnt 'kååstar micket micket, varför ska man jåbba, alla penga forsvinna, varenda 50-öre!!!!'
Så så , kvinna no2 och jag klappar om henne, vi försöker igen, min bil upp på grusvägen och sen, tjopp, är hennes loss.
Vi  tjoar och hoppar OCH alla tre kvinnorna kramar mig och en gråter, jag håller om henne länge, och skrattar lite 'vi behöver ingen manlig' skojjar jag, 'vi fixade det, eller hur?'.

Sen beskådar vi gräsmattan, hu, så den ser ut. Djupa kletiga spår i leran. Dotttern har kommit ut. Plockar fram trädgårdsredskap, krattor, hackor och annat jox, vi fyller skottkärran men grus från högen som påpassligt finns i närheten, fyller igen, kvinna no2 hittar torvor  att lappa med.
Vi jobbar bra ihop medan kvinna no3 högt tydligt predikar 'det var gud, jag visste, hela tid, det var gud!'.
Kvinna no2 säger 'fan, måste do be så hökt'.

Kvinna no1 berättar att i sitt hemland hade hon stort hus, med rosenträdgård och fruktträdgård, hon ser lite ledsen ut, nu  bor hon i lägenhet i stan.. Kvinna no3 pekar på dottern och säger 'du komer gå långt', dottern skruvar lite  generat på sig och hon fortsätter, 'jo, jo, du kommer gå långt, med en sådan mamma.'
Kvinna no1 och jag kramar om varandra igen, jag känner hur hon skakar, hon säger hundra gånger att hon inte vet hur hon ska tacka. Jag viftar undan. Vi byter telefonnummer. Nästa vecka ska vi fika i stan, det är bra nog. De packar in sig i bilen, kvinna no3 pratar högt och ljudligt om gud, kvinna no1 säger igen 'fan, måste do be så hökt'.
Dottern fick se att mamman inte bara är ett mjäk, det var tack nog.

Funkar i katastrofsituationer, annars inte, det är märkligt