Försoning

04 jan kl 15:59, 2011

Skrivet av isadoraduncan under kategorin X-it | 6 Kommentarer | Permalink

Det skulle kunna vara mig det handlade om,  men jag läste och det var inte mig, såg jag (vilket jag inte tror författaren menade heller).

När det brister så brister det, oavsett om det är jul eller inte, och oförståelsen är total, den finns inte. En 16-åring har mer vett och empati och förståelse än en vuxen man. 

Vi pratade inte på dagar, mannen och  jag, jag kunde inte. Inte han heller, för han fattade inte.

Han säger ofta det  'jag förstår inte', så går han.

Då förklarade jag, typ 'SITT NER och rör dig inte ur fläcken!'  och förklarade, och ställde frågan:

Vad är det du inte fattar!?!?!?

Nu fattade han... och skämdes, eller inte skämdes, men såg sin del, oerhört tydligt.

Så tydligt att den skulle förmedlas till de andra berörda, exempelvis hans moderskap som aldrig fattat vad det handlar om heller utan bara dömt mig som dålig värdinna, nervvrak osv osv.

För jag krävde det, ska det här fortsätta så får du förklara för din familj, din del, jag tänker inte träffa dem förrens det är gjort, ordentligt.  Jag är till dels, knäckt, slut och nerbruten av alla deras projiceringar som den besvärliga.

Han fattade, utan omsvep.

Jag undrar om jag ska sälja manuset till Norén? Bergman är ju död, för jag har oxå sagt, att jag vägrar och kommer inte regissera mer. Nix, njet, not, non, nope, nej.

Ska starta ny verksamhet, parregi, inte parterapi, utan parregi. Parterapi suger: bla bla blab, bla bla, blaj BLAJ!     

Och så händer det noll.

Ingen har koll.

Vem sa vad?

Hur, när och varför var det nu så igen?

Skit i det.

Jag har kollat på ny bostad, letat resor, varit hos vänner, ensam hemma osv osv osv.

Spring ifrån hjälper aldrig,  och en ev. nästa relation skulle bli en märklig kombo av alla föregående, inklusive mönster från pappa, morfar, styvfar, andra ex.ar osv osv osv.

Så länge jag inte vill leva själv, och det vill jag inte, och inte han heller, lever vi i hop.

De sista dagarna har varit bra, hyfsade, över nivå och vattenyta.

Jag håller det där.


« Som en äkta drrrrrrr... | Hem | * »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/isadoraduncan/entry/försoning

Kommentarer:

Jag tror vi alla kan känna oss träffade ibland i den beskrivningen du länkar till.

Men det var nog inte meningen utan ett slags peptalk för sig själv och alla som behöver...

Precis som du skriver så kan man tycka att man gör allt för att det ska bli tydligt och så händer ingenting.

Tills plötsligt en dag så faller saker på plats på ett eller annat sätt ändå.

Så som man grundat eller på något annat vis...

Skrivet av WoW den 04 januari, 2011 kl. 16:53 #

Jag tror det är viktigt att man i alla fall känner att man inte kompromissar om det som är viktigt för en själv. För mkt av det så blir det till slut inget liv och ingen glädje kvar. Det är viktigt att få vara glad.
Kram!

Skrivet av Hurryville den 05 januari, 2011 kl. 16:46 #

Bra JenJen...
Tack för din uppdatering. Jag blev lite orolig för dig...
Jag håller helt med Hurryville:
"Det är viktigt att få vara glad".

Skrivet av nynnande den 10 januari, 2011 kl. 00:36 #

WoW: här har det grundats, lite för mycket.

Skrivet av JenJen den 10 januari, 2011 kl. 02:25 #

Hurryville: jag var glad, i två dagar, sen brakade skiten loss igen. Nu hämtar jag kraft. Och bidar min tid, till det som är viktigt.

Skrivet av JenJen den 10 januari, 2011 kl. 02:26 #

Nynnande: åter lite gladare idag.

Skrivet av JenJen den 10 januari, 2011 kl. 02:26 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten