the blogg...

Kattlådan har undrat varför jag är så ledsen, och det är ganska svårt att svara på. Ledsna människor uppfattas ofta som gnälliga och fulla med i-landsproblem. Och jag kan inte svara på varför. Jag har känt mig så, hela mitt liv, kanske föddes jag så. Jag vet inte, jag vet bara historien från förlossningsrummet (nej jag ska inte delge den här), och att välkomnandet i världen hade kunnat varit av varmare karaktär, men det som Kattlådan sett är just det där, att jag är ganska ledsen person, och t.o.m undrat, kanske bara i en bloggkommentar, men ändå, få människor vågar fråga, för svaret är ofta inte av behaglig karatär, och som i den där sången jag la in, precis så känns det:  ... sick of trying, tired of living, scared of dying...

 I en lösenordsskyddad blogg läser jag en annan slående text:“… Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll.
Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig, bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och att det bör ändras. Det gör för ont.

Utdrag ur boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein.

Och I'm sorry, men jag kan inte tralla, inte här hemma (varje dag är en anträngning att hålla i hop utan börja gråta eller svära, jag har ett barn, jag vill inte hon ska se mig så, samtidigt vill jag inte spela för mycket charad heller, jag har sagt henne att inte slänga ur sig ' e du sur, eller' i snorkig ton, för det handlar inte alls om det). Det handlar om att min grundstämning helt enkelt är av en ledsen natur. Och det är svårt att deala med i ett samhälle som bygger på: sälja sig själv, vara smart, se bra ut, trevlig, målinriktad, arbeit macht frei, bit i hop, kämpa på, varochensigsjälvnärmast.

Jag tror det är det jag också är ledsen över, det finns ingen solidaritet kvar, det pratas om den, vitt och brett, jag vet, jag med, men var finns den?

Jag är oerhört ledsen för att jag inte har ork att driva mitt projekt så mycket som jag skulle vilja. Att jag vaknar utschasad var dag, som om jag jobbat nattskift, de nätter jag lyckats somna över huvud taget.

Jag är ledsen över den förbannade värken som förföljer mig var dag, och om den lämnat mig ifred ett par dagar och jag tänker, ropar, känner affirmermar och allt möjligt eller bara stilla tackar för att det äntligen är över, så slår den mig som ett snälltåg, utan förvarning några timmar eller dagar senare, och jag är som förlamad: att hänga en tvätt är som ett dagsverke, att få i hop en middag är nästan omöjligt utan en så kraftig mental ansträngning och fysisk att jag måste sätta mig flera gånger och sedan gå och lägga mig när den är äten. Och de frågar varför jag är 'sur'....

Jag är ledsen för den oförståelse som finns hos vårdapparaten/FK, jag är ledsen för jag har en mystisk åkomma som gör att min hjärna fungerar långsammare än andras, över att relationen varit så stapplande och svajjig (den är bättre nu, jag behöver bara tid så jag verkligen kan lita på det.). Och att närheten inte fungerat på flera år, att det verkar vara som jag är pestsmittat för jag har ont, när allt jag vill är att ha närhet, smärtan har aldrig fått stå i vägen för intimitet hos mig.

Jag är ledsen över att människor ser mig som ett case: 'here she goes again'.. för jag försöker, verkligen, om de bara fattade hur mycket det tar att ringa ett samtal för att boka en tid till whatever.

Jag är ledsen för att både min läs och skrivförmåga ibland helt försvinner, och att jag bara har kvar den delvis, det som varit stor del i mitt liv, läsa och skriva.  Borta bara. (Ni undrar kanske då hur jag kan skriva här? Det tar tid vill jag lova, och det frestar på att behöva rätta mig kanske tio gågner innan jag kan posta något och då blir det ändå fel i bland).

Jag är ledsen för att vi måste flytta från den här platsen, den första jag känns mig hemma på sedan jag flyttade hemifrån för 24 år sedan (just därför jag flyttade, jag var ju inte 'hemma' hemma heller). Jag säger till mig själv: men se, det är en ny öppning!! Jag vaknar ändå var  dag med känslan att jag har inget hem längre.

Listan känns oändlig, och jag tänker inte skämmas för att jag skriver om den , det är säkert bra det med. Jag har skämts för min existens tillräckligt, må hända att jag jag inte var önskad hit, måhända att jag är en ledsen person, måhända allt det där. Jag forsätter ett tag till, ett långt tag, jag har ett barn, hon behöver mig, om än en knäpp mamma, kanske bättre än ingen, intalar jag mig.

En del står kvar, andra inte. So be it.