the blogg...

Det vanliga bråket i bilen lägger sig när jag ordentligt sagt i från att nu blir det inga ändringar mer i det vi bestämt. Åker hem under tystnad. Hon smäller igen dörren till sitt rum och arg hardcoremusik börjar spela. Det är ganka bra ackompanjemang till mitt slit med veden. Ved ner till värmepannan och in till kaminen, bära, trixa med presenningar i regnet, fixa och stapla på olika håll så det räcker över kvällen.

Tar i tu med trädgårsarbetet igen, mina högst egna lösningar som vilken kunnig trädgårdsperon som helst skulle le åt, men jag får göra som jag kan och inte som jag vill, ty kassan tryter. Efter ett tag kommer hon ut, liten, ledsen och behöver kram, tårarna hänger i ögonfransarna, eller mascaraklumparna. Hennes snälla kompisar har blivit dumma, en av dem har kallat henne sängvätare för han såg ett madrassskydd a la plastfrotté när han var här. Det förknippade han med kisseri, inte hade han så mycket vett att han kunde lfå det till att tjejer ibland har mens och således skyddar sina sängar. Ett dumt rykte, svårt att tvätta bort. Vi pratar, förbannar och är arga tillsammans, han är dum. Punkt.

Men jag fortsätter gräva, bära, plantera om plantor och hon följer efter som en liten hund. Vi upptäcker att hon har en spännande stege på väggen utanför sitt sovrum, den måste genast provas, ut och in, upp och ner klättrar min lilla apa. Sedan blir hon alldeles till sig, bär hinkar med jord och sand och vi fyller igen skrevorna efter bergenian, hon får så ringblomsfröna och vi har hur kul som helst, en liten och en stor trädgårdstant.

Jag håller fyr i värmepannan, spa väntar när vi är klara, men jag orkar inte själv, förser henne med fotmask, scrubhandskar, dyra fina kroppskrämen som hon får ta av idag,  och lyxen varmvatten i överflöd. Så röjer jag köket och gör middag innan hon kommer ner väldoftande och renscrubbad och 'mamma känn, jag är aldeles mjuk, t.o.m öronen!!'

Vi äter, ljus på bordet och inte framför tv.n och en film som blivit mer regel än undantag. Vi pratar, vi har en sådan där mammadotterkväll som är alltmer sällsynt, men ack så skön. Vi pratar om vedpannan, hur hon måste lära sig att sköta den när hon kommer hem själv i vinter och ingen är hemma, men aldrig i livet, hon har sett för många skräckfilmer 'det finns ju täcken och filtar, jag väntar hellre till ni kommer hem, jag kommer ALDRIG gå ner i källaren själv!!!'.

Hon är en rar unge, vi bråkar var dag, men det är inte farlig, vi brottas lite i köket innan hon går upp till sitt rum och regresserar under sitt täcke framför sin tv med inbyggd video, en present från huslånarkompisen som tack för kaninen. Hon har upptäckt sina gamla barnfilmer igen och har nu sett på Emil i Lönneberga flera dagar i rad. Och börja spontant prata småländska 'stäng dörra!!' ropar hon när jag sagt god natt.

En förgrömmad onge, men ack så rar!