'När någon i familjen dör...

25 dec kl 20:14, 2007

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Känna livet | 11 Kommentarer | Permalink

... uppstår ett hålrum som kan vara lika svårt att förstå med sitt rationella sinne, som döden, och livet självt.' Så sa min mentor en gång. Han talade också att hålet är olika stort för de olika medlemmarna av familjen, så klart, beroende på vilken realtion man har haft.

Min mormor ligger på det yttersta, jag fick veta idag hur allvarligt det är. Mormor har alltid varit min egentliga mamma i kärlek, omtanke och tillit. Och hur mycket jag än förberett mig så spelar detingen roll, jag är outsinligt ledsen, de drabbade mig så hårt, insikten, att snart finns hon inte längre att ens hålla i handen, hålla i handen för hennes skull, för att hon ska känna att någon är där. Klart jag önskar att hon fick bara lungt somna in.
Hon är så gammal, väldigt gammal, hon har inget som helst närminne kvar, men än så länge, var gång vi setts så känner hon i gen mig när jag kommer, aldeles för sällan. Och vi gör som vi brukar, dricker te, äter smörgåsar, pratar och skäller kärvänligt på varandra.
Men det går inte längre, inte alls. Nu kan jag bara hålla henne i handen, smörjahennes läppar när de är för torra, ge henne lite genom sugrör kanske.
 
En god vän sa en gång när jag berättade om mormor: du skulle skriva en bok om henne om inte annat så för din kärlek till henne lyser så starkt.

Önskar jag hade språk till det, om mormor, född utanför äktenskap 1913, det var inte lätt då, varken för henne eller gammelmormor.
Jag har nämnt henne här då och då. Hon finns hos mig. Men det är sorgligt ändå, och gör ont.
Jag ska åka ner till henne, lång färd, men det gör inget, det är viktigt för mig att sitta hos henne, det behöver både hon och jag. Så mycket jagskulle vilja berätta om henne, men finner inte de rätta orden som gör henne rättvisa av det som virvlar runt av minnen och tankar.
Collage till mormor:

Kanske ger det fragment av min mormor, en stor liten människa.
Vad ser du bloggare? Jag behöver ditt stöd.



« Kom igen nu då,... | Hem | Hon fattas mig... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/isadoraduncan/entry/när_någon_i_familjen_dör

Kommentarer:

Låna bäddsoffan?

Skrivet av Hondjuret den 25 december, 2007 kl. 22:14 #

Kanske. Ingår Hondjur?

Skrivet av JenJen den 26 december, 2007 kl. 00:38 #

Kramen. Bamsejättestora.

Skrivet av LilJones den 26 december, 2007 kl. 12:46 #

Beror på vilken dag. Men om Hondjur är önskvärt kan det säkert arrangeras... Kommer du efter fredag ingår dessutom Hondjursongar, antingen du vill eller ej!

Skrivet av Hondjuret den 26 december, 2007 kl. 13:35 #

Jag ser allt. Din mormor som alltet. Som de fina minnena. Som dina somrar. Du har haft tur!

Skrivet av uolo den 26 december, 2007 kl. 15:56 #

Jag blir verkligen ledsen för din skull. Det är så svårt så oändligt svårt och ord räcker inte till. Jag älskade min farmor och stod henne nära och jag var hos henne så jag förstår att du vill det. Men jag är också glad att du haft din mormor, vad hon gett dig och minnerna kommer du ha kvar i ditt hjärta för evigt. De kan ingen ta ifrån dig. Jag ser en vacker kvinna, don mormor med ett helt liv och så mycket att berätta. Jag ser kärlek och drömmar. Omtanke, bus i ögonen, värme, hårt arbete. Jag ser henne dricka te där i gungstolen med sin stickning och jag ser kärleken er imellan!

Skrivet av Nina den 27 december, 2007 kl. 05:46 #

Jag tänker vad fint det kan vara när kärleken ÄR. Din mormor kommer alltid finnas hos dig och alla de där minnerna du har i ditt hjärta kommer göra dig varm och leda dig rätt i dina handlingar. Kramen

Skrivet av Kvinnosoppa den 29 december, 2007 kl. 00:00 #

God fortsättning, nu är man på hemma plan igen efter resan. kram

Skrivet av Petra den 29 december, 2007 kl. 07:50 #

uss saknar 1 + 1... de blir 2. 2 e bäst. kramen

Skrivet av LilJones den 29 december, 2007 kl. 17:36 #

på ngt sjukt sätt känns det skönt att fler har det som mig, med familjen, det gör mig starkare...man är aldrig ensam..

Skrivet av Tack för kommentaren den 25 oktober, 2008 kl. 09:47 #

dumsomkommenterade: ja, ofta är man så att man tror att man är helt själv om det allra hemskaste hemska. Så å vågar någon annan säga: jag med. Det är bra, speciellt om man förstår varandra och inte går in i tävlingen 'my case i worse than your's', så funkar det inte.

Skrivet av JenJen den 25 oktober, 2008 kl. 12:45 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten