Saffransbröd

12 dec kl 13:13, 2009

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Mamman | 17 Kommentarer | Permalink

har jag starkt motstånd att baka i år.

Allt det där väller plötsligt upp igen,

som jag trodde var över,

som jag trodde all jag, gammal och klok (not, tydligen) lagt bakom mig.

Repriserar ett gammalt inlägg, för det känns så där, igen.

Dumt, hopplöst och ganska tomt just nu... 


 

 

När jag står där och  formar kusar efter en gammal bild ur en uråldrig kokbok så kommer den där förtvivlade längtan tillbaka: var är alla barnen, de där 5-6 stycken som skulle larma runt här. Som jag skulle lagt i säng för länge sedan.
Vars lusselinne skulle hängt på parad i hallen om morgonen, som skulle tisslat och slagits om vem som skulle få trycka i gång den färdigladade kaffebryggaren och tekokaren.
Som skulle 'väckt' mig på morgonen med skön eller falsk (bägge lika rara) Luciasång.
Flickor och pojkar eller bara det det ena eller andra. Som jag fick följa med till skolan och tårögt lyssna på deras sång där.
Känner mig sorgsen och fånig samtidigt och lite samvete så klart, för jag har en dotter som är den finaste, nu tonåring och Lucia är larvigt.(Och hennes dumma skola har inte ordnat Lussetåg, de ska se på TV!!!! Upprörande. Och inte får jag ordna det för henne, men det respekterar jag, och lägger mig inte i.)
Har det stora huset på landet, men en loge att hoppa hö i , en brygga och klippor att dyka från, fält och skog att leka i. Men det blev bara ett, inte fler.
Får man känna så? Och nu, jo, det är säkert, det är för sent. För fler. För det halva fotbollslaget.

Häromdagen var jag och lämnade tillbaka en vagga jag lånat av en vän till föreställningen häromveckan, en kvinna jag beundrar mycket. Hon bor som jag, har en massa barn, som alla legat i vaggan, en man som aldrig dricker (jag vet för när vi bjod hem dem satt han glatt och drack mjölk till maten) och är mycket stolt över sina barn och har ett liv som jag avundas, fast inte missunnar henne en sekund.  Och då började det kännas, i bröstet, den där längtan efter det som inte blev.
Bullbaket idag plockade upp det åt mig. För jag är det, oxå, en bullmamma, eller vill få vara.
Inte så spännnande kanske, men hon bor där, långt inne.

 

Fan vad jag är dum...

march och baka med mig..   NU!

« ~~ | Hem | * »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/isadoraduncan/entry/saffransbröd

Kommentarer:

Jag känner liknande känslor som du gör... Orkar inte skriva så mycket nu, känner att jag håller på att börja grina... Men himmel vad mycket det var som inte blev som man trodde... FAN!!!

Skrivet av klok.som.en.bok den 13 december, 2007 kl. 07:24 #

Förstår dina känslor... Starkt inlägg!

Skrivet av Hondjuret den 13 december, 2007 kl. 08:02 #

Så känner jag med. Väldigt ofta. Ja, kanske inte bullmamma precis, men allt det andra... att jag saknar de som inte blev ...men som jag skulle velat. Sorgligt... men vackert. Väldigt fint skrivet JenJen! Lussekramar!!! /PP

Skrivet av Peter Pan den 13 december, 2007 kl. 09:50 #

*kramar*

Skrivet av Witch den 13 december, 2007 kl. 09:52 #

vet. precis. även om det inte är för sent. så på nå vis. har gränsen passerats. ändå. Kramen.

Skrivet av LilJones den 13 december, 2007 kl. 11:41 #

Tack ni alla, för det är så, bullmamma är kanske inte så spännande, koreograf är ju mer spännande, men ibland önskar jag att jag kunde finna tillfredställensen i det enkla lilla, och inte göra det komplicerat med att ha barn. De tär så mycket jämmer kring det där, tar tid, lösas praktistk osv. Ja, så klart. Det är väl naturligt, kan det inte få vara det, eller är jag inte tillräckligt jämnställd och politiskt korrekt då. har fått en idé hur att få i hop bullmamman och koreografen, men det ska jag inte berätta här.

Skrivet av JenJen den 13 december, 2007 kl. 16:07 #

Stannade upp för några dagar sedan vid blöjorna på Konsum och kollade vad de kostar nu för tiden. Tänkte tanken om det verkligen är slutköpt såna eller.. I staden jag var ung i fanns inga kvällsöppna fik, då var det att gå till en pizzeria. Till puben gick man aldrig före nio och jo, det finns ett slanguttryck för en bil som kanske bara håller ett kort tag men den går som ett skott!

Skrivet av mc-budet den 13 december, 2007 kl. 19:03 #

mc-bud:???slanguttryck för en bil som kanske bara håller ett kort tag men den går som ett skott!??? i vilket sammanhang då? och vad kallas den?

Skrivet av JenJen den 13 december, 2007 kl. 23:10 #

Den kan kallas för ett vinterskott..

Skrivet av mc-budet den 14 december, 2007 kl. 06:45 #

Ja, det är dumt att sörja det som inte blev eller var tänkt på något annat sätt.

Jag är trött på dem som lever så, just nu!!

Jättetrött!!

Det blir som det blir helt enkelt och och förmodligen kunde det inte blivit på något annat sätt...men framtiden är ett oskrivet blad som man inte behöver ångra man är helt fri!

Skrivet av WoW den 13 december, 2009 kl. 23:13 #

WoW: ibland kommer den som ett expresståg, och det går inte att värja mig. Då får den rasa klart, till den är klar. Tror det blev extra mycket nu, för jag SKULLE vilja baka allt det där, och fixa och dona inför första julen i det här huset. Men den här j-a flunsan har slagit ut mig, jag är helt slut. Då blev det extra mycket snurr i skallen. Som behöver ut. Fast det finns ingenstans att lägga det, annat än i bloggen. Prisad vare bloggen. Jag skiter i om folk tröttnar på mig.

Skrivet av JenJen den 14 december, 2009 kl. 01:50 #

Jag tröttnar inte på dig, utan på de som är omkring mig som tänker så för jämnan.
Förlåt om du trodde det!

Klart du ska skriva det i bloggen. Vill man inte bry sig så är det ju bara att hoppa över.

Jag plockar känslan jag får av andra och använder din blogg att gnälla över dem i.

Prisad vare bloggen :)

Skrivet av WoW den 14 december, 2009 kl. 09:41 #

WoW: nja, inte riktigt, men JAG känner mig så nu, för jag varit flunsig så jäääääääääääääääääääääävla länge + massa andra oroligheter = nattsvart JenJen som inte är mycket att ha till varken mamma eller sambo just nu... katterna gillar mig verkar det som iaf..

Skrivet av JenJen den 14 december, 2009 kl. 11:19 #

Alltid nå't :)

Skrivet av WoW den 14 december, 2009 kl. 11:26 #

kanske du kan se det som att du i alla fall har chans på att ha ett antal barbarn myllrande runtomkring dig i framtiden. Jag brottas själv med ganska mycket ledsnad kring att inte få något sådant någonsin. Och det tynger att mina föräldrar gör det också.

Tungt.

Skrivet av tooticky den 14 december, 2009 kl. 15:19 #

WoW: just det,och de är kloka djusr,kloka egensinniga och smått galna..

Skrivet av JenJen den 18 december, 2009 kl. 00:29 #

Tooticky: jag förstår dig, det gör jag, men försök att inte ta dina föräldrars känsla på dig oxå,det är omöjligt, dessutom är det orättvist, varför ska du bära den??

Skrivet av JenJen den 18 december, 2009 kl. 00:31 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten