Tygblöjor och tårar

19 dec kl 07:30, 2008

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Känna livet | 6 Kommentarer | Permalink

Jul, snart, och det stökas, inte blev det någon god framförhållning, det blev /blir stress, och dagarna far i väg, har varit för mycket borta.

Och sambon kokar, inte skinka (för det ska vi gudskelov inte ha någon) utan SAFT, nu, mitt i vintern, för att göra rum i frysen, alla bären från i somras, han kokar snart över själv, dödstrött letande efter silduken, eller rättare, de gamla tygblöjorna vi haft till det,  hittar inte, avbryter mig vid datorn, jag letar hittar en (i bebilådan, där alldeles längst in i kattvinden, bland små tröjor, mössor och manglade bebilakan ligger en som jag vet jag sparat, en som jag inte kunde ge bort, jag behövde ha den kvar), går ner med den och säger att den här finns men helst inte, för den är speciell, jag ska leta mer, bara ta den i nödfall, tårarna trillar, för det kommer ingen mer bebis inser jag så tyldligt när jag står där och tårarna trillar och han klappar mig lite, visst vet jag, med mitt rationella sinne, men när jag står där med din lilla mjuka tygblöjan i handen så blir det rasande påtagligt och jag kan inte värja mig...

Letar vidare, bingo, hittar den vi har haft, den gamla med saftfläckarna på. Hoppar ner för trappan med mitt fynd, letar upp häftstift till saftställning på upp-och-ner-vänd stol, hittar, ser hur sambon håller på att rasa i hop av trötthet, men vill man koka saft klockan halvtolv på natten får man stå sitt kast. Jag går tillbaka till datorn, ändå nöjd att jag kunde rädda den där vita, mjuka, nästan nya...

Nä, för han kommer igen:

-Kan jag ta den här då? frågar han.

Men.. varför då? Du har ju?

-Jo, men jag behöver två ställningar, det blev så mycket.

Vad ska jag säga, neka en gammal tygblöja, knappast.

Saften rinner vinröd genom det vita rena tyget, jag gråter lite, och blir sedan bara tyst.

Så där JenJen-jobbigt tyst.

 

Och det märkliga är att häromdagen när jag skulle berätta den sorgliga nyheten för dottern att våra kära grannar ska flytta, snart dessutom, så sa jag:

-Du, jag måste berätta något för dig, med förstående lite vädjande kanske, mammaröst.

-Va, är du med barn?!?! utrbrast hon

Vi skrattade då, i bilen, men ibland undrar jag om hon känner av den där saknaden hennes mamma bär runt på.

« * | Hem | * »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/isadoraduncan/entry/tygblöjor_och_tårar

Kommentarer:

vi har sådana röda/bruna saftblöjor med och en liten mjuk sparad :)

däremot ingen saknad efter mera...kanske någon kort sekund då och då men det är sällan

minnen ger ju alltid lite vemod men ingen mersmak för min del

Skrivet av Viola den 19 december, 2008 kl. 10:59 #

Viola: jag är så där, hade velat h den där lilla vita mjuka, sparad. Och när jag är trött och nere, så kommer det där, vällande, mer än sekunder.

Skrivet av JenJen den 19 december, 2008 kl. 15:03 #

Kram till dig, hoppas du känner dig bättre nu. Känns i hjärtroten sådant.

Skrivet av Avlasta den 19 december, 2008 kl. 15:09 #

Avlasta: dödens trött nu, så jag har inte hunnit känna efter.

Skrivet av JenJen den 19 december, 2008 kl. 15:30 #

uss.
fast bättre med saft i blöja än eld.
för den är ju kvar? väl?
fast hajjar. mer än väl.
å jag vill ha en. mycket. nu. men i 18 år framöver? inte tro.

Skrivet av LilJones den 21 december, 2008 kl. 14:42 #

Lil: nä *skrattar* inte fatta, eld?

Hmm, 99 igen, voffo du inte vara här, när jag behöva??? För du vara där, du behöva, jag osså vara där.

Skrivet av JenJen den 21 december, 2008 kl. 15:21 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten