the blogg...

Häromkvällen såg vi 'Broarna i Madison County', dottern och jag. Hon blev fascinerad av en sak:

lappar. 

Ni vet, en handskriven lapp. Som Franceska åker hela långa vägen och sätter upp på bron, för att bjuda honom på  middag.

'Varför det, och vad är det med henne?' frågar dottern, och jag får förklara, att det fanns inga mobiler, inga sms att skicka som meddelanden, man fick meddela sig med lappar.

'Fan vad häftigt! Jag har aldrig fått någon lapp...'

Hon har aldrig fått någon lapp... det är ganska sorgligt.

Det har jag, hemska och vackra lappar. Inte så där väldigt ofta, men ändå, brev på papper skrivna med penna, lappar här och var, ett meddelande, som inte är elektroniskt. En trösterik tanke bara det, någon skrev, till mig. Ljus i den där förbannat mörka tunneln.

Sen sitter jag där och suckar,

för mig själv,

för filmen är nog lite långsam,

hon försvinner, dottern,

då och då,

till lapp-toppen, för att knattra meddelande,

i rasande fart,

och jag sitter där, och lider med Franceska,

och allt hon känner, och nej, jag tycker inte hon

är ett offer som somliga vill ha det till,

hon är av sin  miljö och tid.

Hon gjorde vad hon måste.

Hon skulle alltid varit halv om hon följt med.

Och hjärtat suckar lite. När två människor möts så,

och det aldrig kan bli, fungera.

Att  hon kom att känna ngt

mer i livet än bara de små vardagsdetaljerna.

Det höll henne uppe.

Jag försöker tänka så med.

En lapp då och då, hade inte varit fel.

Märker att de filmer jag ser nuförtiden inte kan gå ut tiden, på både gott och ont. På gott för att det finns saga, hopp och god vilja. På ont för det meningslösa våldet.

Såg West Side Story i  kväll, mest för jag ville se den magnifika koreografin, , och bli lyft av den, vilket jag blev.

Men också beklämd, det är likadant fortfarande: go home, we don't want you here.

Musikal är ett fantastiskt medie att förmedla genom, det är inte bara att luta sig tillbaka och bli underhållen.

Fast i då och tillåter jag mig det, fast inte tillbakalutad, snarare på språng, men kroppen på alerten,  och suger i mig varenda rörelse. Det är ett mästerverk.

Jag vet inte hur många gånger jag sett de, det var dotterns favoritfilm när hon var runt tio år och vi har gråtit floder tillsammans till det vackra vackra varma underbara bröllopet i slutet. 

Ikväll såg jag den igen, med sambon, så olika vi är, jag tycker den är tidlöst fantastiskt och enkelt genial och väldigt kärleksfull på alla sätt och vis. Han tycker den är gammal och tafflig och inte riktigt håller. Well...

Och så älskar jag Evert, det kan jag inte sticka under stol med. Han liknar min morfar en del.

Aftonens film blev 'Mongol', en riktigt bra film om Djingis Kahn, på originalspråk, jag var skeptisk, men satt ganska klistrad kvar, och det var länge sedan som vi satt alla tre tillsammans och såg  en film, utan störande avbrott av reklam som kan få dottern att vilja påbörja en sufning, eller mig att gå ut och ta en cig eller sambon att bre ett berg mackor, så blir det den där trafiken ut och in i tv-rummet, det blir dumt då. Kanske bra att vi inte har tv än, kanske fixar det först till hösten, nyheter kan vi läsa i tidningen.

Se den, bra är den!

En eftermiddag som gjuten för att krypa under filt och kolla Sound of Music... men den glömde jag ta med mig till lånehuset, så det får bli en av favvoscenerna på tuben och sen en lur. Funkar. Men... jag hade velat se hela.

recyklat inlägg, fortsätter här:

och det fick jag ju idag, för jag orkade inte se klart den igår, så har jag under min ensamtid under eftermiddagen sett vigselscenen ur Sound of Music fyra gånger, och gråtit som en fontän, tittat när de dansar och blir kära i varnadra säkert fem gånger (What a wonderful couple you make, baronessans svala röst... stackars henne, hon har ju rätt.), varit rörande överens med Hondjuret på telefon om att, blir man inte kär i kapten von Trapp/Christopher Plummer så har man en ALLVARLIG störning , visserligen skrattar jag var gång han ska sjunga, eller ja nästan, men dock, jag tror det är den bästa filmen i hela historien.  Och då ser jag mycket film, jo då. Nu längtar jag efter att se den igen, med någon som sett den lika många gånger som jag, t.ex Hondjuret, så vi kan prata sönder den alldeles, eller gå på en sing-a-long-vesion. Japp, spikat, bokat, undrar vad/vem jag då ska klä ut mig till...? Förslag någon?

Vansinnigt bra, en riktigt JenJen-film, se den, ögonblickligen!

Vad göra en fredagkväll, ensam hemma och ingen tv.

Har visserligen säker 10 kartonger till som ska packas upp, en uppsjö kläder som skulle sorteras och in i skåp och lådor, men det vill sig inte riktigt.

En kär gammal vän då:

Jo, det får bli det, igen, jag har inte sett den på ett tag, får snyfta och skratta lite.  Och bröllopsromantisera, inte för jag kommer gifta mig, men den där fantastiska bröllopsscenen med rolig bröllopsmarsch drar alltid i brudtarmen, för en timme eller två.

Sen går det över.Som allt annat, det går över till du gifter dig, heter det ju iofs, så eftersom jag är en motvalls person och inte ska gifta mig, så kanske just inget i livet går över, och det kanske är tur det, annars vore livet ganska tomt, tänker jag denna kyliga afton.

 Förresten när man ser en film tiotusen gånger så lägger

man märke till små saker,

som att hästen i hagen snurrar runt exat när Maria snurrar runt när hon klivit av bussen,

och vem är egentligen lilla Gretls mamma?

Hon är ju bara fem år,

och mamman dog för sju år sedan... hmm,

vad har pappa Trapp varit ute på för bus månne?

Får se om jag upptäcker fler nya saker i kväll.

Om tv.n håller...

det flickrar oroväckade på skärmen,

bildrör..

kanske.

Dottern torkar en tår ur ögonvrån, riktigt kan hon inte släppa fram det. 

Vi har svept in oss i schalar och filtar och ser Moulin Rouge på dvd. 

Det borde ju vara en sådan där trams-dans-film som mamman tittar på,

men se det är det inte. Hon är förtrollad. Den är fantastisk.

Så fantastisk att hon måste se den med sin bästis idag..

Kärlek, och smärta, och mer kärlek, och varför  måste hon vara kvar där, och är hon en hora egentligen, och kärlek, och kärlek, och varför kan hon inte bara gå ??? Om hon vill?

Tusen frågor...

jag älskar isbjörnar, flygande skepp, coola män i cowboyhatt och bitska sjömän.

Häxor, hökar, harar, katter, kaniner, fåglar och andra flygande folk och fä.

*

Det blev mycket att älska, det är skönt, månne verklighetsflykt, men skönt för sinnet, att bli uppslukad av fantasin, och sitta och le och skratta och bli hänförd.

Och jag älskar stoft,  fantasi, utan fantasi (och musik) dog jag.

(Di säger att de ente

ska'bli nån uppföljare...

vaffö slutar de' så avigt...)

Det är mycket dumt

i så fall, för visst ska

jag  läsa böckerna,

men jag ÄLSKAR

välgjorda fantasyfilmer!!

Såg 'The Mission' i kväll.

En vacker film, med hisnande landskap och sorgligt slut. Och det är ett vansinne, att makt och pengar och galenskap får råda, så länge tiden har sin gång. Jag vill tro, så gärna tro, på det goda. Det är fan så svårt. Och inte har vi lärt oss något, vansinnet fortsätter.

Kan de inte får bli lämnade i fred, urbefolkningarna, måste vi alltid invadera dem i vår tomma jakt på mer mer mer... mitt hjärta blöder.

******

Om det är någon som undrar varför helt 'vanliga vita' barn finns med bland bilderna, så är det lika eneklt som hemsk för mig. Det är gatubarn, i det här fallet från Riga. För mig utgör alla världens gatubarn en del av en urbefolkning, emotionell urbefolkning. De som skuffats ur sina familjer och sina hem, experter på att klara sig och överleva under villkor som är än grymmare, i den del av världen som borde har resurser för att täcka deras behov. 

Det finns så många som behöver, och en del som gör, jag vill vara en av dem. Orka? Ja. Jag hämtar kraft ur bland annat det här.

Såg den här snyftaren i afton, nä, jag snyftade inte... åh så god hon är, Julia.

Jag är skeptisk...

I går kväll såg vi  'Stardust', jag har varit anti, men nu är jag definitivt inte anti alls längre, har glömt bort hur mycket jag tycker om en riktigt bra saga, speciellt en med lyckligt slut, och roliga karaktärer!

Jag älskade piraterna!

Det gjorde sambon med... med det var väl där det gemensamma slutade, för när jag är glad uppfylls och lycklig så säger han 'tja, den var väl lite bra för att vara en sån film' och jag märker hur långt borta vi är i från varandra.Jag förstår inte att han inte blir mer berörd, inte rycks med. Och jag tror inte han hörde vad hon sa..

Det som är sant, det som han bara hört det bekväma av hela tiden: ovillkorlig kärlek, för det är ett bekvämt begrepp att ha. Glömde bort alla de andra o.na : oväntad, olidlig, ovanlig, okontrollerbar och till och med obehaglig, som jag ser det, det är inte behagligt att olidligt längta...  Jag satt som förtrollad, just så är det.

Vad jag ser, som han inte ser, det som jag sett i alla sagor sedan jag var liten, det som alla berättelser, mörka som ljusa kan ge mig, en mening, ett hopp, även om som än i en bucklig gammal spegel, en bild jag kan förankra i den här verkligheten. Om det som är sant, som vi  inte kan komma ifrån:

vi bor på en stjärna, som det står i 'Stjärnvägar' av Peter Nilsson

"vi är alla av samma material, stjärnstoft, något att minnas när kroppen inte vill lyfta.." säger en av mina danslärare

och en gång sade just någon så till mig: tack för att du ger mig stjärnstoft, det får mig att andas lättare...

Så jag fortsätter, dansa, inte för att någon ska säga samma sak, men om någon kan känna samma sak någon gång, bara en stund, så har jag gjort ett bra arbete.

Trodde det skulle lyfta min dag att ägna tid till att se en film, en kostymfilm, en historisk (nåja, vad som är sant vet vi ju inte) film, men nä, den var FÖR mörk, FÖR hemsk, och ja, säkert var det så, man handlade med kvinnor i alla klasser, på alla vis som gjort i alla tider, int fan kostigt då att de tog till att de hade för att få något i livet som sitt eget... int mycket det heller visade det sig. 

Så jävla sorgligt. Horstämplen, undrar hur många generationer det tar i frmtiden för attt tvätta bort den? Och det har nog ingen roll hur den ser ut..

***

Makt, det korta och det långa är makt och patriarkat... det vidhåller jag.

Snöglop och bilfärd.

Han: E're Beck i kväll?

Jag: Ja.

Han: Bra.

Trygg tystnad förljer, bägge vet, att alla i familjen gillar, alla tre, dottern med. Någonslags märklig veckoritual, Beck, söndagafton.

****

sammandraget, och tänker, gud så stylade och glättiga de är, och lägger märke till att i kavalkaden (de har alltid massa kavalkader) över gråtande, lyckliga, thank-you-God-mom-dad-ande kvinnor som vunnit genom åren så var det vara vita, smala kvinnor förutom Halle Berry som hade lite annan färg. Alla var de glättigt skrattande eller tårsprutande, och jag saknade henne:

Hattie McDaniel

den första icke-vita kvinnan som vann en Oscar.

Och om du inte vet vilken

film det är så skäms med dig...