the blogg...

Just när jag klättrar upp,

just när jag hittar rätt,

just när det känns som livet ler...

Då kommer det som ett brev på posten:

när två människor lever i en relation som mest går på rutin, logistik och sköts som  ett företag att allt ska klaffa praktiskt. Det är inte lyckligt, tryggt visserligen,  men spänt.

Hur det blir  när jag tar min ur mitt sjukdomstillstånd och börjar leva det jag vill, kan och är.

Ekonomikrash, så klart, och jag blir igen orolig, rädd och spänd, tillbaka till huvudförsörjare för familjen? Jag vet inte om jag vill göra det en gång till, det knäckte mig förra gången och jag vill inte tillbaka dit.

Just ju tränar jag rätt, äter rätt, dansar rätt, arbetar rätt, så rätt som det kan vara för mig. Och så fort jag gör rätt på mig ramlar de gamla mönsterna in : när jag blir stark för jag bära, mer, nu vill jag själv välja vad jag ska bära, vad jag kan bära och vad jag vill bära.

Det är helvete så svårt.

är nog det viktigaste medkänsla med alla de drabbade hos vår granne i väster.

till råga på allt är vår ena katt död...  

Han fattas oss, lämnar ett stort hål i väven efter sig... 

Ja, just så som Alexandra skriver, vill jag oxå känna.


       

Och ja, jag ÄLSKAR filmen och balletten, läs om den här, och se den, så här en kulen hösteftermidag finns det inget bättre än en gammal film, te, något gott, filt och video el. dvd.

Och det är nästan precis ett år sedan jag skrev det här och här sitter jag och känner nästan likadant p.g.a en Eric Clapton-låt i bakgrunden i ett tv-program... livet går verkligen upp och ner..  upp igen snart hoppas jag. 

...'put up your long hair... wonderful tonight'... 

jäkla karl, han sjunger ju det som alla kvinnor vill höra..

över dessa självgoda jägare, stora och starka känner de sig säkert, vad är det som driver dem till detta även om det är tillåtet? För många lodjur, enligt någon skrivbordsnisse.... I helvete heller, för många människor!

Låt dem få leva,

de är ju så sköna.

Huvudvärk och skallebank och sitter fast i ngn slags köldchock, och då ska det bli ÄNNU kallare nästa vecka... 

Jag har inget att göra, eller jag har MASSOR att göra,  hur gör man.. .För att komma loss?

Känner mig en smula schitzo idag...

Gör ett enkelt inlägg på fejjan, loggar ut för aftonen och går till sängs, läser medan melatoninet får verka, trött trött. Då ringer mobilen halv ett på natten, det är dotterns pappa...  Som säger upprört: så får du inte skriva, folk blir ju oroliga bla bla bla..

Varpå jag försöker få honom att fatta att det är alldeles för sent för att  ringa och jag vill inte prata, speciellt inte med honom.

Jag orkar inte med hans eventuella förvirrade omtanke som bottnar i hans egna gamla hjänspöken och knasiga vänners försvinnande.

Så han avslutar med att säga: ja ja, klart du ska få sova, vi kan väl höras och prata mer en annan dag.

Jo, hej då.

Men jag vill inte det, vad ska vi säga? Vi har en fantastisk flicka gemensamt, that's it, som han dessutom fuckat upp kontakten med, hon är hjärtligt trött på honom, han sönderflummade skalle och icke-liv. Fanns inte lillebror vore det nog inte någon kontakt alls.

Så vad säger jag, vad gör jag, jag drar mig undan. Och tänker: jag får det. jag måste inte.

Den mannen har skapat hål i mig så det räcker.

Våga... känna... göra... ut... in... vila... i ... vara.... göra... vara... göra... njuta... slåss... finnas... göra... bli... kan... rädd... duktig... kan... måste... vill....

Aj... nytt skov... jävligt illa... och på kliniken säger de:

Tyvärr, vi kan inte göra något för dig.

Va fan betalar jag skatt för?

Hon är borta nu , från den här jordiska världen, min kära, högt älskade vän. Efter en lång tids kamp mot det elaka ordet och den än mer elaka sjukdomen cancer.

Hon kämpade väl, länge, uthålligt och alltid med sin glada anda.

Vad ska man skriva när man vill skriva allt, berätta allt? Hon fanns där, en lur bort, alltid. Med det stora hjärtat vidöppet. Ickedömande.

En fantastiskt konstnär, en ordsmidare.

Och hennes vackra bruna ögon, alltid nyfikna, leende, blixtrande följer de mig där jag är nu.

En mamma som alltid fanns där för sina barn, och sina barnbarn. Gammal tror man då, nej, Alldeles för ung fick hon gå, och blev också mamma första gången väldigt ung. En ung mormor, alltid ung, i sitt sätt, ändå så uråldrigt klok och vis. Som  bråkade, älskade och rasade med sin man, red ut stormar och strålade kärlek med varandra. Vi skojade om era namn, de passade så bra ihop att vi alla sa att ni kommer aldrig gå skilda vägar... och det gjorde ni inte heller även om det under resans gång hände att ni separerade en tid.

Högljudd, gapig, alltid ett svar på tal. När hon svor, vilket hon ofta gjorde, lät det vackert.

Det fanns alltid mat i köket, en eller annan gryta med doftande innehåll, alltid mätt gick jag från ditt bord, hemma hos dig eller hos oss, som du ofta besökte, då, innan det hemska slog till.

Med sin underbara familj vid hennes näst sista högtid ser jag en sammanhållning och en kärlek som är avundsvärd, vacker och modig.

Vi ska samlas igen, en högtid för sorgen, i stillhet och vishet där vi samlades, vi som inte setts varandra på så många år, du samlade i hop oss igen i din varma sällsamma gemenskap.

Och om ett par dagar när vi bearbetat en del av vår sorg,  har denna fantastiska familj styrkan att åter samla oss i ett dundrande party, för party, det var det bästa du visste, och du hade konsten att bli medelpunkt, om du ville, på vart och ett av dem.

Och i salen klingade en av de mest sanna och vackra sånger jag vet till avsked

Dig som jag delade allt med. Du är fri från dina plågor nu.

*******************************

Du fattas mig,

så oerhört...

med goda intentioner,

en vän är tvingad av staten Israel:

fängelse eller deportation.

Min vän är en obstinat jäkel, förvisso,

Men utan obstinata jäklar,

vad vore världen då?

Vansinnigare än den redan är.

Jag är trött, jag har inflammationer i hela kroppen tydligen. Jag har ont, jag har känselbortfall i hälarna, jag har nervkramper i händerna, jag är så jävla trött på det, jag vill gråta och gnälla, jag vill att någon ska ta hand om mig, jag vill att någon ska säga att det blir bra, på det där viset att jag tror på det. Jag har inget självförtroende kvar, den här jävla smärtan motarbetar det jag vill göra hela tiden.

Jag vill jobba, jag vill dansa, jag vill undervisa och gräva i trädgården och hugga ved och och och allt det som ligger runt i huset och väntar.

Jag vill.

Det går inte.

Säger någon hurtig person 'Bara man vill så går det'  slår jag in skallen på verderbörande.

Jag är knäckt.

Jag vill.

Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiika!!

Jag blir så ledsen och trött och liten av det här.

tomt,

                blankt,

                                    intet,

                                                   nada,

Det ÄR inte så,

men det KÄNNS så,

snön och kylan tar knäcken på mig.

Det kommer aldrig bli varmt igen...

Måste tömma väskan i dag, tömma den helt och sortera alla anteckningar, uppgifter och inlämnade skriverier från elever. I morgon är det slut, avslut och good bye, det känns. 

I morgon vet jag om det blir en fortsättning, med några andra, något annat. 

Ågren och helvete och sömnlösa nätter, och ela dimbanken rullar in i sinnet och döljer allt vett, sans och förnuft.

Skiter i det, försöker iaf, först väskan, tömma, sortera.

Det får plats aldeles för mycket i en sådan, egentligen...

piss it... 

why...

glömmer det viktigaste i ett viktigt telefonsamtal för jag hela tiden tapapr tråden...

känner mig uträknad innan ngt ens har börjat..