the blogg...

Oändligt långt bort. 

Den lilla katten som flyttade in är numera inte ett så magert skrälle längre.

Inte alls...   har ökat snart två kilo på sex veckor, är tillfreds, vill fortfarande mest vara PÅ någon människa och spinna, helst i örat, rakt in. 

Han har hämtat sig, börjar leka med garn och kottar, och ÄTER gör han forfarande så mycket han bara kan.

En väldigt kul familjemedlem.

Tänk, att han kom, till oss!  Det är ganska fantastisk.

till råga på allt är vår ena katt död...  

Han fattas oss, lämnar ett stort hål i väven efter sig... 

Älskade unge, kära barn, finaste dotra min.

Du har det svårt nu, hjärtat har gått i tusen bitar och det känns som om kroppen håller på att gå samma väg. Svårt att sova, svårt att plugga, svårt att göra något över huvud taget.  Svårt att stå för det som du gjorde, för du gjorde bara rätt, jag vet det, inte för att du är min dotter, utan för att kärleken inte får gömmas. Du vågade, du gjorde slut, du grät, du kramade, du förklarade, förklarade att om du inte får synas tillsammans med den du tycker om, älskar, vad är det då för förhållande, hur många rosor, ringar, presenter som kommer, spelar det inte någon roll om kärleken inte får synas.

Min unge, min lilla, men söndergråtet ansikte, och gråt som bara väller över, tvivel, ånger, 'gjorde jag rätt??!?!'.

Ja, det gjorde du.   Jag, den supermedlandedemokratiskttillidiotibådaharalltidlikadel-mamman, nej, inte nu, det är inte rätt att ständigt komma i skymundan p.g.a rädsla, då har kärleken nummer två som plats. Det passa inte dig, inte ska det passa någon, men du har lärt dig, du tar det inte.

Klart du får tvivel, klart det gör ont...   vi sitter i sängen, mitt i natten, igen, och jag tänker på alla de gånger vi suttit uppe mitt i natten och gråtit och kramats för olika saker: hästen, dumma skolkompisar, andra mammor som varit hemskt orättvisa, dumma stalltanter fulla av tjafs, saknad efter lillebror.  Men nu är det något annat, nu börjar livet, mer på riktigt.

Och jag vill också gråta, men håller emot, för jag vet, att när hon just andats ut lite så är det inte på sin plats, faktiskt inte. Sömn, god sömn, tror jag att det är det jag kan backa henne bäst med just nu, och hamra in: du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du är värd någon som öppet kan visa hela världen och dig hur värdefull du är.

Ja, just så som Alexandra skriver, vill jag oxå känna.


       

Och ja, jag ÄLSKAR filmen och balletten, läs om den här, och se den, så här en kulen hösteftermidag finns det inget bättre än en gammal film, te, något gott, filt och video el. dvd.

Och det är nästan precis ett år sedan jag skrev det här och här sitter jag och känner nästan likadant p.g.a en Eric Clapton-låt i bakgrunden i ett tv-program... livet går verkligen upp och ner..  upp igen snart hoppas jag. 

...'put up your long hair... wonderful tonight'... 

jäkla karl, han sjunger ju det som alla kvinnor vill höra..

Det skulle kunna vara mig det handlade om,  men jag läste och det var inte mig, såg jag (vilket jag inte tror författaren menade heller).

När det brister så brister det, oavsett om det är jul eller inte, och oförståelsen är total, den finns inte. En 16-åring har mer vett och empati och förståelse än en vuxen man. 

Vi pratade inte på dagar, mannen och  jag, jag kunde inte. Inte han heller, för han fattade inte.

Han säger ofta det  'jag förstår inte', så går han.

Då förklarade jag, typ 'SITT NER och rör dig inte ur fläcken!'  och förklarade, och ställde frågan:

Vad är det du inte fattar!?!?!?

Nu fattade han... och skämdes, eller inte skämdes, men såg sin del, oerhört tydligt.

Så tydligt att den skulle förmedlas till de andra berörda, exempelvis hans moderskap som aldrig fattat vad det handlar om heller utan bara dömt mig som dålig värdinna, nervvrak osv osv.

För jag krävde det, ska det här fortsätta så får du förklara för din familj, din del, jag tänker inte träffa dem förrens det är gjort, ordentligt.  Jag är till dels, knäckt, slut och nerbruten av alla deras projiceringar som den besvärliga.

Han fattade, utan omsvep.

Jag undrar om jag ska sälja manuset till Norén? Bergman är ju död, för jag har oxå sagt, att jag vägrar och kommer inte regissera mer. Nix, njet, not, non, nope, nej.

Ska starta ny verksamhet, parregi, inte parterapi, utan parregi. Parterapi suger: bla bla blab, bla bla, blaj BLAJ!     

Och så händer det noll.

Ingen har koll.

Vem sa vad?

Hur, när och varför var det nu så igen?

Skit i det.

Jag har kollat på ny bostad, letat resor, varit hos vänner, ensam hemma osv osv osv.

Spring ifrån hjälper aldrig,  och en ev. nästa relation skulle bli en märklig kombo av alla föregående, inklusive mönster från pappa, morfar, styvfar, andra ex.ar osv osv osv.

Så länge jag inte vill leva själv, och det vill jag inte, och inte han heller, lever vi i hop.

De sista dagarna har varit bra, hyfsade, över nivå och vattenyta.

Jag håller det där.

Våga... känna... göra... ut... in... vila... i ... vara.... göra... vara... göra... njuta... slåss... finnas... göra... bli... kan... rädd... duktig... kan... måste... vill....

... vem är det till för, dig eller mig? Finns det ett 'bäst-före'-datum? Om jag har ett  behov som har växt fram att säga förlåt, så är det nog mer för min egen skull än personen det är riktat till, och då vet jag inte vad det är värt. Är det alltid värt att få ett 'förlåt', åratal efter, något som kanske känns som eoner av tid för den som sänder men för mottagaren känns det som det hände i går, det, som gjorde att ett förlåt, då, var nog nödvändigt för att kunna gå vidare. Fast ett förlåt man ber om , det är inte ett jota värt. Eller om det kastas runt lite hur som helst, som han den där snubben i Ally McBeal, -Bygones! kastade han ur sig till höger och vänster som skulle ursäkta allt plumpt skit som vällde ut ur hans mun.

Jag lyssnade på radion häromdagen, en modig kvinna sa att hon inte alls kunde förstå det där eviga förlåtelsesyndromet som kommit in genom självhjälpsböckernas frälsningskampanj. Hon hade inte det minsta lust. Bägge hennes föräldrar var döda, för egen hand, en sedan länge, den andra ganska nyligen. Var och varannan var på henne med massor av välmenande processer att hon måste förlåta dem för att gå vidare i livet. Så kände dock inte hon, hon hade fullt upp med att leva, ta hand om sina barn, sitt hem och sitt jobb, sin man som också tog hand om henne. 'De verkar som om alla andra skulle må så bra om jag gjorde det, förlät dem, men varför? Jag är förbannad, punkt. Och det är inte så att 'en dag har jag säkert kommit dit att jag kan',  det är inte ett högre medvetande tillstånd, inte för mig. Jag är här, nu, och behöver vara just det. Det är gott nog'.

Jag tycker hon hade rätt.  

Jag saknar det så...

vad ska till...

den där totalnärheten..

som vilar  i stillhet...

både före, under och efter.