the blogg... hos Passagen Blogg

~~

18 aug kl 07:00, 2011

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Märkligt | 0 Kommentarer | Permalink

Jag litar på att hon finns där.

~~

02 jun kl 10:00, 2011

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Märkligt | 0 Kommentarer | Permalink

Svårt att vara gudinna, som sagt var, inte lätt att vara völva heller och sia om jordens eventuella sprickor i jöklarnas istäcke. Men rämnar gör det, lätt, nuförtiden , hos både kvinnor, gudinnor och den stora modern, hon är förbannad, vi med, jag med, många av de jag talar med av mitt kön, och alla får vi höra: lugna ner dig lite. DET går inte inte att säga varken till Eyjafjallajökull eller Grimsvötn. Inte mig heller. Möjligtvis "säger man till" små barn, men inte vuxna kvinnor. Män som är rädda för kvinnors vrede är rädda för själva planeten vi bebor.

~~

01 jun kl 12:00, 2011

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Märkligt | 0 Kommentarer | Permalink

Det fanns en sång, på danska -Svært at være gudinde - tror jag hon sjöng, nej inte Sanne, någon annan, inte Hanne eller Anne heller, någon annan, well, hon har rätt, och inte tror jag det är eftersträvansvärt heller.

Min flicka...

18 maj kl 12:35, 2011

Skrivet av isadoraduncan under kategorin Mamman | 6 Kommentarer | Permalink

Älskade unge, kära barn, finaste dotra min.

Du har det svårt nu, hjärtat har gått i tusen bitar och det känns som om kroppen håller på att gå samma väg. Svårt att sova, svårt att plugga, svårt att göra något över huvud taget. Svårt att stå för det som du gjorde, för du gjorde bara rätt, jag vet det, inte för att du är min dotter, utan för att kärleken inte får gömmas. Du vågade, du gjorde slut, du grät, du kramade, du förklarade, förklarade att om du inte får synas tillsammans med den du tycker om, älskar, vad är det då för förhållande, hur många rosor, ringar, presenter som kommer, spelar det inte någon roll om kärleken inte får synas.

Min unge, min lilla, men söndergråtet ansikte, och gråt som bara väller över, tvivel, ånger, 'gjorde jag rätt??!?!'.

Ja, det gjorde du. Jag, den supermedlandedemokratiskttillidiotibådaharalltidlikadel-mamman, nej, inte nu, det är inte rätt att ständigt komma i skymundan p.g.a rädsla, då har kärleken nummer två som plats. Det passa inte dig, inte ska det passa någon, men du har lärt dig, du tar det inte.

Klart du får tvivel, klart det gör ont... vi sitter i sängen, mitt i natten, igen, och jag tänker på alla de gånger vi suttit uppe mitt i natten och gråtit och kramats för olika saker: hästen, dumma skolkompisar, andra mammor som varit hemskt orättvisa, dumma stalltanter fulla av tjafs, saknad efter lillebror. Men nu är det något annat, nu börjar livet, mer på riktigt.

Och jag vill också gråta, men håller emot, för jag vet, att när hon just andats ut lite så är det inte på sin plats, faktiskt inte. Sömn, god sömn, tror jag att det är det jag kan backa henne bäst med just nu, och hamra in: du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du är värd någon som öppet kan visa hela världen och dig hur värdefull du är.