the blogg...

 

Åh hå hå...

Om jag bara kunde hitta den där strålen  UPP!

 

Ingen återvändå, hösten tar järngrepp, sen får de prata brittsommarvärme hur mycket de vill....

 

Det är fan så svart.

Önskar det fanns ett vaccin mot skräpmat och godis... 

Bananer... i mat... finns det något vidrigare.....

Egentligen gillar jag inte frukt så där väldigt mycket,

men sista veckorna har jag smällt i mig en massa,

det är nog nektarin-plommon-biggarå-jordgubbsäsongens fel...

man blir som jäst i magen.

som tror de kan göra som de vill med beställningar och vara i vägen i mitt kök.. :(

 

Ska göra en paj, men jag har ingen ost hemma, däremot smör, mjöl, grädde, ägg, lök och pesto. 

Det borde funka utan ost, eller hur?

 

Jag är hungrig, väääääääääldigt hungrig... det är konstigt, för nyssens klämde jag en dubbel ostburgare, från Statoil... (utan bacon) nä, den var inte god, alls, men jag var desperat, och så har jag ätit upp den skivade kalkonen när jag kom hem, nu finns det inte mycket som lockar, i skafferi och kyl, men hungrig är jag, väldigt hungrig...  fan... måste rota lite mer.

Lena vackra, mjuka päron...

inte speciellt paradisiskt nej, att börja dagen med en 1/4 Paradisask, fan, mina ätstörningar härjar kraftigare i mig än jag visste, jag vill ha lax, finns ingen lax hemma, hinner inte handla innan de stänger...

matvanor, sunda, nä, de verkar ha flytt, undrar var de sökt asyl någonstans...

det är frågan, sista dagarna i huset, sedan ska jag hem, jag börjar längta hem, faktiskt, nu när jag vet att det är slut. Men nu är jag bara har 10 minuter max till närmsta chokladställe... ska jag gå och handla eller inte, kvart i åtta, och jag tycker det är sent, kväller lixom.

 

Jag = en tant.

Passar bra i hop, potatis och tomat, eller hur Lil?

En kaka här

 

och en kaka där. Tårttemat verkar gå hem.

går inte så bra nu, äter en gång per dag, kanske, det tar lixom emot, får inte ner ngt. Och är inte sugen på ngt heller. Det stoppar lixom i tanken redan: nä, inte det,  inte det, inte det... Och jag, som alltid äter, massvis, det är knas, rejäl knas, och samtidigt sväller jag som en ballong... ngt är riktigt feil.

Med glad trut, vidöppen, för massa skit att slinka ner,

märkligt,

ju längre vår 'utveckling' gått, ju mer vi ser oss som 'skapelsens krona',

ju mer junk stoppar vi in i våra kroppar, eller vänder till vansinniga dieter

för att få någon koll överhuvudtaget på vårt intag av föda.

men när jag ser den här videon känns det som jag glatt kunde åka fem mil för en riktigt  gyllengul potatisportion...

 

Jul, snart, och det stökas, inte blev det någon god framförhållning, det blev /blir stress, och dagarna far i väg, har varit för mycket borta.

Och sambon kokar, inte skinka (för det ska vi gudskelov inte ha någon) utan SAFT, nu, mitt i vintern, för att göra rum i frysen, alla bären från i somras, han kokar snart över själv, dödstrött letande efter silduken, eller rättare, de gamla tygblöjorna vi haft till det,  hittar inte, avbryter mig vid datorn, jag letar hittar en (i bebilådan, där alldeles längst in i kattvinden, bland små tröjor, mössor och manglade bebilakan ligger en som jag vet jag sparat, en som jag inte kunde ge bort, jag behövde ha den kvar), går ner med den och säger att den här finns men helst inte, för den är speciell, jag ska leta mer, bara ta den i nödfall, tårarna trillar, för det kommer ingen mer bebis inser jag så tyldligt när jag står där och tårarna trillar och han klappar mig lite, visst vet jag, med mitt rationella sinne, men när jag står där med din lilla mjuka tygblöjan i handen så blir det rasande påtagligt och jag kan inte värja mig...

Letar vidare, bingo, hittar den vi har haft, den gamla med saftfläckarna på. Hoppar ner för trappan med mitt fynd, letar upp häftstift till saftställning på upp-och-ner-vänd stol, hittar, ser hur sambon håller på att rasa i hop av trötthet, men vill man koka saft klockan halvtolv på natten får man stå sitt kast. Jag går tillbaka till datorn, ändå nöjd att jag kunde rädda den där vita, mjuka, nästan nya...

Nä, för han kommer igen:

-Kan jag ta den här då? frågar han.

Men.. varför då? Du har ju?

-Jo, men jag behöver två ställningar, det blev så mycket.

Vad ska jag säga, neka en gammal tygblöja, knappast.

Saften rinner vinröd genom det vita rena tyget, jag gråter lite, och blir sedan bara tyst.

Så där JenJen-jobbigt tyst.

 

Och det märkliga är att häromdagen när jag skulle berätta den sorgliga nyheten för dottern att våra kära grannar ska flytta, snart dessutom, så sa jag:

-Du, jag måste berätta något för dig, med förstående lite vädjande kanske, mammaröst.

-Va, är du med barn?!?! utrbrast hon

Vi skrattade då, i bilen, men ibland undrar jag om hon känner av den där saknaden hennes mamma bär runt på.

OCH lök... nu är jag trött på det här soppkokandet, vill hem, till min säng. Håller på att trilla ihop.

 

Ack så jääääääättesjuk... jag honom tipset om Hot Whiskey, trots att jag aldrig dricker nu förtiden började det suga i Irlandstarmen (ja, jag har varit där och det VAR fantastiskt, Ta grá Dom Dúit, Eire, precis runt hörnet här drack jag min första Hot Whiskey) och skulle kunnat ta en själv, eller ja, med ett halvt finger då, för det ÄR trevligt en blåsig Novemberafton, om jag fått vara själv. Eller med Tooticky t.ex. 

 

HOT WHISKEY

 2 fingrar whiskey
3 citronskivor
5-6 kryddnejlikor och fyll upp med hett vatten
drick i temugg så är det egalt! (vissa har honung i men fick aldrig jag på Ireland, trams!)

När du blandar vatten och vetemjöl...  

... då får du klister...  

...men när du  lägger till ägg

och socker...  

....då blir  det en tårta!!!!??  
Vart tog klistret vägen??

Vill du ha ett svar?

Du vet vart det tog vägen!  

Det är det som får tårtan att...  
... fastna på din rumpa!!!