the blogg...

Älskade unge, kära barn, finaste dotra min.

Du har det svårt nu, hjärtat har gått i tusen bitar och det känns som om kroppen håller på att gå samma väg. Svårt att sova, svårt att plugga, svårt att göra något över huvud taget.  Svårt att stå för det som du gjorde, för du gjorde bara rätt, jag vet det, inte för att du är min dotter, utan för att kärleken inte får gömmas. Du vågade, du gjorde slut, du grät, du kramade, du förklarade, förklarade att om du inte får synas tillsammans med den du tycker om, älskar, vad är det då för förhållande, hur många rosor, ringar, presenter som kommer, spelar det inte någon roll om kärleken inte får synas.

Min unge, min lilla, men söndergråtet ansikte, och gråt som bara väller över, tvivel, ånger, 'gjorde jag rätt??!?!'.

Ja, det gjorde du.   Jag, den supermedlandedemokratiskttillidiotibådaharalltidlikadel-mamman, nej, inte nu, det är inte rätt att ständigt komma i skymundan p.g.a rädsla, då har kärleken nummer två som plats. Det passa inte dig, inte ska det passa någon, men du har lärt dig, du tar det inte.

Klart du får tvivel, klart det gör ont...   vi sitter i sängen, mitt i natten, igen, och jag tänker på alla de gånger vi suttit uppe mitt i natten och gråtit och kramats för olika saker: hästen, dumma skolkompisar, andra mammor som varit hemskt orättvisa, dumma stalltanter fulla av tjafs, saknad efter lillebror.  Men nu är det något annat, nu börjar livet, mer på riktigt.

Och jag vill också gråta, men håller emot, för jag vet, att när hon just andats ut lite så är det inte på sin plats, faktiskt inte. Sömn, god sömn, tror jag att det är det jag kan backa henne bäst med just nu, och hamra in: du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du gjorde inte fel, du är värd någon som öppet kan visa hela världen och dig hur värdefull du är.

Gör ett enkelt inlägg på fejjan, loggar ut för aftonen och går till sängs, läser medan melatoninet får verka, trött trött. Då ringer mobilen halv ett på natten, det är dotterns pappa...  Som säger upprört: så får du inte skriva, folk blir ju oroliga bla bla bla..

Varpå jag försöker få honom att fatta att det är alldeles för sent för att  ringa och jag vill inte prata, speciellt inte med honom.

Jag orkar inte med hans eventuella förvirrade omtanke som bottnar i hans egna gamla hjänspöken och knasiga vänners försvinnande.

Så han avslutar med att säga: ja ja, klart du ska få sova, vi kan väl höras och prata mer en annan dag.

Jo, hej då.

Men jag vill inte det, vad ska vi säga? Vi har en fantastisk flicka gemensamt, that's it, som han dessutom fuckat upp kontakten med, hon är hjärtligt trött på honom, han sönderflummade skalle och icke-liv. Fanns inte lillebror vore det nog inte någon kontakt alls.

Så vad säger jag, vad gör jag, jag drar mig undan. Och tänker: jag får det. jag måste inte.

Den mannen har skapat hål i mig så det räcker.

Sista dagen, men åsnan, sen bär det i väg, hem till hans hem, och vi ska vinka ajö... 

och trots tidiga morgnar, bärande av hö och vatten, in och ut i snöyra, smutsiga, leriga täcken, hovslagare som glömmer bort skoningar och träningar, och morötter, tvätta ridkläder och torka torka torka täcken, smörja läder... mocka mocka mocka skit, tömma skottkärror, grimman,  och när han för trehundrafjärde gången slänger grimskaftet på stallgången med sina starka tänder och ser helt oskyldig ut... han, vår sötaste vän. *********

I morgon ska han åka.

Och vi vuxna måste vara tappra, inte bryta ihop ständigt som mamman gör.

Och hon , lillfia, som varit sjuk hela veckan och

missat sista tiden med sin bästa vän.

Imorgon är det på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska göra för att få henne att fortsätta rida...

Igen, moppeolycka igen, påkörd, av pizzabagaen, moppen paj, igen, dottern skadad (inte allvarligt, men dock) igen... hur fan kör folk, hon hade företräde och bilfan kör rakt ut, på henne. 

Som WoW skrev, kan mopparna inte bara stå där i trädgården och se vackra ut? Som en slags trädgårdstomte ungefär?? 

Och hur ska man nu få ro? När hon är ute och kör, och telefonen ringer:
Mamma, jag är i en ambulans!

VA!?

Bli inte orolig, det är mest kompisen som är skadad, jag är det bara lite...

Jaha, som om det är mer betryggande, visserligen var de lindrigt skadade bägge, men ändå.

Det finns inte och kommer aldrig finnas lugn och ro i det här livet.

Jag tar mig ständigt för pannan...

Det vanliga bråket i bilen lägger sig när jag ordentligt sagt i från att nu blir det inga ändringar mer i det vi bestämt. Åker hem under tystnad. Hon smäller igen dörren till sitt rum och arg hardcoremusik börjar spela. Det är ganka bra ackompanjemang till mitt slit med veden. Ved ner till värmepannan och in till kaminen, bära, trixa med presenningar i regnet, fixa och stapla på olika håll så det räcker över kvällen.

Tar i tu med trädgårsarbetet igen, mina högst egna lösningar som vilken kunnig trädgårdsperon som helst skulle le åt, men jag får göra som jag kan och inte som jag vill, ty kassan tryter. Efter ett tag kommer hon ut, liten, ledsen och behöver kram, tårarna hänger i ögonfransarna, eller mascaraklumparna. Hennes snälla kompisar har blivit dumma, en av dem har kallat henne sängvätare för han såg ett madrassskydd a la plastfrotté när han var här. Det förknippade han med kisseri, inte hade han så mycket vett att han kunde lfå det till att tjejer ibland har mens och således skyddar sina sängar. Ett dumt rykte, svårt att tvätta bort. Vi pratar, förbannar och är arga tillsammans, han är dum. Punkt.

Men jag fortsätter gräva, bära, plantera om plantor och hon följer efter som en liten hund. Vi upptäcker att hon har en spännande stege på väggen utanför sitt sovrum, den måste genast provas, ut och in, upp och ner klättrar min lilla apa. Sedan blir hon alldeles till sig, bär hinkar med jord och sand och vi fyller igen skrevorna efter bergenian, hon får så ringblomsfröna och vi har hur kul som helst, en liten och en stor trädgårdstant.

Jag håller fyr i värmepannan, spa väntar när vi är klara, men jag orkar inte själv, förser henne med fotmask, scrubhandskar, dyra fina kroppskrämen som hon får ta av idag,  och lyxen varmvatten i överflöd. Så röjer jag köket och gör middag innan hon kommer ner väldoftande och renscrubbad och 'mamma känn, jag är aldeles mjuk, t.o.m öronen!!'

Vi äter, ljus på bordet och inte framför tv.n och en film som blivit mer regel än undantag. Vi pratar, vi har en sådan där mammadotterkväll som är alltmer sällsynt, men ack så skön. Vi pratar om vedpannan, hur hon måste lära sig att sköta den när hon kommer hem själv i vinter och ingen är hemma, men aldrig i livet, hon har sett för många skräckfilmer 'det finns ju täcken och filtar, jag väntar hellre till ni kommer hem, jag kommer ALDRIG gå ner i källaren själv!!!'.

Hon är en rar unge, vi bråkar var dag, men det är inte farlig, vi brottas lite i köket innan hon går upp till sitt rum och regresserar under sitt täcke framför sin tv med inbyggd video, en present från huslånarkompisen som tack för kaninen. Hon har upptäckt sina gamla barnfilmer igen och har nu sett på Emil i Lönneberga flera dagar i rad. Och börja spontant prata småländska 'stäng dörra!!' ropar hon när jag sagt god natt.

En förgrömmad onge, men ack så rar!

undrar dottern, när jag får gratis fina kryddplantor att stoppa ner i jorden. Alltså JAG har inte tömt gamla sandlådan, det lejde jag folk till

Och planerar min lilla blomsterglädje i skrevorna på klippan som nu tittar fram mer och mer när bergeniga och mossa slitits bort.  Alltså JAG har inte slitit bergeniga, bara halva, sen gick ryggen av, nästan...

Men fixat har jag, ner med örterna i jorden, plantera om en hallonbuske och köpa frön till ringblommorna i morgon.

Ok, jag är en trädgårdstant.

Dottern är hos sin fader, i fadersstaden,

snacka kan han,

med mig,

i telefon,

på avstånd,

långt avstånd,

om vikten av att prata med sin dotter och engagera sig i hennes tonårstid,

att hon kommit i skymundan sedan han fick det andra lilla barnet (som dottern älskar och som det lilla barnet älskar och dyrkar djup tillbaka)

men när det väl gäller så kommer det inte ett ljud över hans läppar, och jag får ett meddelande mitt i natten att 'mamma, det får inte bli så här mellan dig och mig, vi måste fika mer och prata, vi kan ju det, nu skulle vi fika, bara pappa och jag, men han säger inget, jag få be honom att prata, så inte bara jag pratar. Jag älskar dig, mamma. <3'

Då får man tår i ögat...

Vad kommer gudmödrar in i det här då? Jo dottern har en gudmor i faderstaden, TACK OCH LOV!!

En sådan där man kan lita på i alla väder, en sådan där som man VET tycker om henne, inte bara för att man måste utan för att dottern är dottern, och, framförallt, att dottern och gudmodern etablerat kontakt sedan låååååååååååååååång tid tillbaka, och att en gudmor med konstant mundiarré inte alls är fel, att man PRATAR med varandra, och så finns förtroende där, och trivsamt sällskap, och allt det som 'blodärtjockareänvatten' kan stoppa upp någonstans.

Så tack för att hon finns där, tar en fika med dottern, orkar gå och kolla i affärer och ta emot smakråd, en liten lagom shoppingrunda. Med ÖRON och ÖGON som bästa presenten.

Och just prat, att vi kan prata med varandra, det var just det Gudmodern fick upp dotterns ögon för, att vi kan det, och att det är värdefullt. 

Åh javisst, här är en bild och länk till Gudmodern, även Häxmoster kallad.

Dottern torkar en tår ur ögonvrån, riktigt kan hon inte släppa fram det. 

Vi har svept in oss i schalar och filtar och ser Moulin Rouge på dvd. 

Det borde ju vara en sådan där trams-dans-film som mamman tittar på,

men se det är det inte. Hon är förtrollad. Den är fantastisk.

Så fantastisk att hon måste se den med sin bästis idag..

Kärlek, och smärta, och mer kärlek, och varför  måste hon vara kvar där, och är hon en hora egentligen, och kärlek, och kärlek, och varför kan hon inte bara gå ??? Om hon vill?

Tusen frågor...

Dagjäveln har börjat, jag vill inte, jag vill inte börja dra i kartongerna, jag kommer inte komma i fatt ändå.

Jag är slut, sambon ser det inte, han tror, som så många andra verkar tro, framförallt män, att när ngt är 'över' så är det ju bra igen, allt, eller hur??  Det är det, och det är inte över, och jag är inte glad att bo här, för jag bara just bor, inte ngt annat, det är inte ett hem, och det handlar inte om att sakerna inte är på plats, sådant har jag alltid brytt mig mindre om. Det får ta sin tid.

Och det var det som det skulle få ta, men det blev så jävla fel med det lilla kalaset vi skulle ha och han drar i gång världens cirkus för att få hit soffor, pressar och stressar både mig och sig själv och så pass att en bil blev skadad och poff så rök där flera tusenlappar till i självrisk... smart... nej...Och det är just sådant som händer när man rusar på, det vet jag så väl, ser inte, hör inte, klassiskt. Fast det gäller alla andra, inte honom.

Och jag inser att det kommer inte bli någon vila för mig, nej, som jag sa innan, att när vi väl är på plats behöver jag väldigt mycket ro utan krav, ja visst, så klart. Inte. För jag kommer på att vi ska ha hans mamma här, och hela den sidan av familjen, som ca 6-7 veckor... och  jag fasar, jag vet hur det kommer att bli, det kommer bli ett helvete med hur det ska se ut, var saker ska vara, frågor, frågor, frågor, frågor, eller så gör han allt själv, och är jag inte tacksam då, fast jag inte haft en chans att yttra mig i hur jag hade velat ha det, som jag inte kan bestämma NU, just NU. Då är jag fel, en fel person, nej det sägs inte rakt ut, men det märks oerhört tydligt.

För hur fan ska det gå till när jag får femhundra frågor om var saker och ting ska vara, när det bankas och sågas till ett på natten för 'jamen, jag vill ju bli färdig, får man inte röra sig i huset eller' och det blir återigen att det ska credas i tid och otid annars är jag inte tacksam...och småeriet, skjutas och planera till stall, från stall, översoverier, samtal, fix, trix, småsaker, hela tiden. Vill inte.

Jag hatar det här. Det får vara hur fint hus som helst, och spännande och eldstäder och dammar och vattenfall och fanskap, jag vill inte, jag vill ha min katt, och jag vill komma hem.

Hela dagen har händelsen i huset därborta påverkat mig. Gråtit som en fontän och varit ändå varm och fånleende. Som jag ville basunera ut : ett gossebarn!!!!!!!! Friskt, starkt, fantastiskt!!!

Jag är lite galen, måste få vara det. Nyss kom grannen och bad om mjölk, till välling, åt mamman, klart hon ska ha min mjölk, hon får allt vad hon vill ha, för mig är hon just nu Gud personifierad.

Fnular vidare, hemförlossnig, bra eller inte, hade jag själv fött hemma hade, med facit i hand, dottern fått åka ambulans, för ngt med syresättningen blev fel, fast det var å andra sidan för det tog tid, bl.a annat för att den första barnmorskan jag hade var sur, otrevlig och översittare och lät mig inte ha den särk jag hade tagit med speciellt för ändamålet som var viktig för mig, den kanske inte var ren tillräckligt tyckte hon (nytvättad och omsorgsfullt struken av mig, jag som aldrig stryker annars) och plocka de fram något sterilt sjukhusplagg och la mig ner med ngn grunk på magen som mätte hjärtljud i två timmar istället för en kvart som det var meningen,  den andra barnmorskan jag hade vägrade lyssna på att jag INTE ville ha hennes akupunkturnålar, och jag spände mig som bara den och dottern kom inte ut, förrens hon blev avbytt av en vänlig ödmjuk människa som tog bort alla dumma nålar och var med mig, lyssnade på bara mig, hon var barnmorska, inte kommendör och fuskakupunktör. Så man vet inte. Har man någon som man litar på, någon man vet och känner VILL vara där, vill vara med, vill dela, då tror jag allt går så mycket lättare, varjefall känslomässigt. Här kan man läsa om en väldigt vacker sådan. Gråtvarning utfärdas.

Mirakel har skett, han är född, just alldeles nyss. Alldeles ny. Min allra allra yngsta granne.

Nej, jag har inte sett än, ville inte gå in, väninnan som öppnade när jag knackade på lyste på ett speciellt vis i ansiktet: vi föder barn, alldeles nyss, kom sen, finast, pojke, du var först att få veta, stor fin pojke..

Och jag börjar gråta så klart, går den korta biten hem, och stänger av kranen, täpper till, vet inte varför. Ler samtidigt hela jag, en liten stor pojke föddes alldeles nyss, varför står det inte på förstasidorna, löpsedlarna?? Gråter lite till. Det finns inte ord för vad jag känner...

Välkommen till världen.

Allt har gått i baklås här, dottern är en rasande tickande aggressiv bomb som låtit världen stanna för att platttången åkte till nya huset men inte hon, hur ska hon nu kunna går till skolan???

Sambon håller på att gå i däck, det syns, han har bitit i hop för mycket och i går rämnande det, och gick ut över dottern, fast till dels med rätt, för hon gör inte många knop här.

Jag ser inte hur jag ska fixa den här dagen själv, det kommer inte bli det där sista som jag trott nu i tre dagar, det blir aldrig det där sista, det där sista är en utopi skapad av någon überpositiv person...

Undrar vad hon tänker, eller känner, undrar om alla, med runda stora magar någonstans bär samma tankar, känslor och förnimmelser. Eller inte gör det, stänger av, för de blir för stort.

inte så mycket om vällingtemperatur och och hur man viker tygblöjor, men om hur det är, inifrån och ut och tillbaka igen. Han är mjuk och skoningslös samtidigt. Det är ovanligt.

Igår blev det ambulans, plötsligt höll jag inte i hop längre, trycket jag känt över hjärtat i flera dagar tog överhand, och när jag stannade bilen som jag var tvungen att ge mig av i för att att hämta sambo vid pajjad andrabil, tryckte och  pressade och pressade och tryckte ihop över bröstet, orden kunde inte formulera sig i munnen och i skallen ekade det av kärlkramp, attack och du vet ju att du måste söka hjälp inom en halvtimme egentligen.

Han öppnar dörren och stirrar på mig: vad händer??   och jag kan inte prata, samtidigt ser jag han handfallenhet när han sätter sig på passagerarsätet, jag får ur mig att han nog måste ringa efter hjälp, att jag inte kan andas, att jag är rädd och han hör att jag knappt kan prata, tårarna rinner utan hejd (jag är väldigt bra på att hejda gråt, säkert världmästare i vanliga fall) hur jag stötvis får ur mig nummer till nummeruplysning, hur jag hör att han hamnar fel och det är tio minuters väntetid,hur jag hör att han inte vet vad han ska säga: vad ska jag säga??? hur jag tar telefonen som i dimma, slår om, kommer till akuten, stötvis förklarar, och sköterskan säger: sitt still vi skickar ambulans direkt. Se till att han håller koll på dig.

Igen säger han: vad händer?? Jag kan bara få fram: skickar ambulans, åk och möt dem..   Och vi byter mödosamt plats, han kör, möter upp ambulansen, jag kan inte prata, blir inlastad, EKG-ad direkt,  men måste in till sjukhuset fem mil bort, nitroglycerin  spayas i munnen, sladdar överallt, syrgas och en sköterska som är lugnet själv, gör trycktest, eftersom jag inte kan prata, inte kan formulera ord, hon frågar om min hjärnåkomma, jag kan inte svara, munnen sluddrar, hör henna rapportera om ev hjärnblödning. Nu är jag rädd, väldigt rädd.

Blir inrullad på ett rum när vi kommer fram, provtagningar, jag kan gå, men det är svårt, kan stå, men allt snurrar, om jag inte har haft ork förr som jag har trott, har jag definitivt ingen nu, eller som hon säger, du har inte tagit det på allvar, som så många, speciellt kvinnor, före dig. Ligg ner, vila, vila på riktigt. Tiden går, jag hör klockan, men jag märker inte att det tar en timme. Läkaren kommer, en lite uppenbarelse, en alldeles vanlig AT-läkare men med en egenskap som är ovanlig, hon sitter inte på någon hög häst, alls. Hon förklarar att jag fått en allvarlig panikattack, med symptom väldigt lika både kärlkramp och hjärtattack, och säger flera gånger att jag gjorde helt rätt som åkte in, som om hon kan se rakt in i mig, att jag skäms, för att jag tog upp en plats. Inte, jag ska inte det, skämmas mer, jag ska ta mina symptom på allvar och inte skämmas mer.  Det är bland annat det som kan orsaka att det blir värre, än värre.

Sambon hämtar, klockan är mitt i natten, det är långt att köra,och som vanligt när jag är i chocktillstånd frågar jag om de små tingen, har dottern fått mat. Nej, det har hon inte, hon bad ju inte som något, och hon är väl gammal nog att ta en macka själv. Och jag får en skopa ovett för jag har sådant kontrollbehov. Jag känner hur det rämnar än mer, just den här delen förstår han inte alls, att hon behöver just då att han frågar om hon är hungrig, eller sonika göra mat och säger: klart, ät middag nu. Speciellt om hennes mamma åkt i väg i till sjukhus. Och jag förstår att jag aldrig riktigt kan släppa kontrollen, aldrig riktigt kan slappna av. Det kanske är skillnaden, eller en av skillanderna, inte mellan män och kvinnor, utan mellan att orka oavsett, se, och kunna ge. Det blev en tyst tärande, hemfärd. Han frågade om jag ville prataa när vi kom hem, men jag kunde inte, kunde inte se hans trötta ansikte, att frågan var plikt, inte av omtanke. Jag skickade honom i säng, inte tvärtom.

Jag träffade inte dottern förrens i kväll, sov djupt när hon gick i morse, hon kom inramlandes med en kompis nu i kväll (ja, jag lagade middgaen på svajjiga ben, i det här huset är det underförstått att kan man minsta lilla så gör man, man bara gör även om just den överväldigande tröttheten fått mig i säng igen 'Jaha, gick du och la dig igen??'   'Ja, jag känner mig utmattad förstår du, fortfarande',  djup suck från dörren... ) först sa jag nej till översoveri, men ändrade mig, det var viktigt för henne, men det allra viktigaste var att hon sa i telefon att hon tyckte det var hemskt det som hände, och den varma varma kramen jag fick, mitt inför kompisen, de där ordlösa handlingarna som gör att vi, hur übertonårsjävligt vi än må ha det mellan oss, så finns vi, för varandra. Min dotter, min fina dotter.

Jag ska förklara för henne, så hon vet, att mammans hjärta kommer hålla ett tag till, det gick bara lite sönder, sånt där som inte syns...

.. tänkte du skulle veta det, om du inte sett det själv...' säger dottern när hon kommer in i badrummet och jag står i duschen.

Man får inte bli arg på sitt barn, man får inte visa att man blir ledsen heller, inte för en sådan sak, laddat som tusan i en tid av utseendefixering och ätstörningsrisk för tonårsflickor.

Jag förklarar lite urskuldrarnde om menscykel och svälltendenser, att efter vinter är man ofta lite större än på sommaren, osv osv osv, babblar på.

Men blir ledsen inuti, och vet att hon har rätt, jag har svällt, för mycket.

Satte på mig jeansen i morse, nytvättade visserligen och då är de ju aldrig sköna, men nä, kunde ha dem en kvart, sendan var jag tvungen att byta, till de större byxorna jag haft i säkert fem sex år, de som knappt hänger i hop, som är icke svarta längre,utan någon urtvättad obestämd kulör.

Jävla unge, hut ska hon veta.

En ledsen liten mamma...

Egentligen inte sur, utan skitförbannad, ledsen, arg, besviken och trött trött trött så in i helvete, på allt.

Jag vill skrika!!!!!!!!!  Gud vad jag vill skrika!!!!!

(detta är ett recyklat inlägg,

det kallas bloggekologi,

eller kravmärkt bloggande kanske,

vad vet jag)