the blogg...

"Have no fear of atomic energy..."

Ja, just så som Alexandra skriver, vill jag oxå känna.


       

Och ja, jag ÄLSKAR filmen och balletten, läs om den här, och se den, så här en kulen hösteftermidag finns det inget bättre än en gammal film, te, något gott, filt och video el. dvd.

Och det är nästan precis ett år sedan jag skrev det här och här sitter jag och känner nästan likadant p.g.a en Eric Clapton-låt i bakgrunden i ett tv-program... livet går verkligen upp och ner..  upp igen snart hoppas jag. 

...'put up your long hair... wonderful tonight'... 

jäkla karl, han sjunger ju det som alla kvinnor vill höra..

Varför jag tänder på dirigenter:

de har hela orkestern i sin hand,

de måste vara tydliga för att det inte ska låta för djävligt,

ödmjuka för att kunna leda så många konstutövare på en gång,

bestämda i sitt ledarskap och inte tolerera slapphet någonstans,

nytänkande för att föra vidare till en yngre generation

vad gamla mästare så vidunderligt har skapat,

klassiker som alltid berör.

De är de sanna kungarna/drottningarna i världen.

Försök tänka er en värld utan musik,

det är omöjligt.

Är det dessutom en sådan snygging som ovan, smälter jag som vax...

Det är bara ett aber... det har inte tid med mig, för de har så mycket att göra...

Det finns så mycket galet bra musik!!

Och tokstollar som vågar!

Jag är djupt tacksam för det, från bajhans till Bach till Beatles!

Fick ett mai, très intéressant:

En tankeställare.........

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer. 

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
 
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.

*
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.


Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:


Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…


HUR MYCKET ANNAT GÅR VI MISTE OM?

Förresten:

BACH ÄGER ALLTID!!!