the blogg...

.. är det aldrig nog? 

Magen totalt i olag, vill spy, men det går inte, inte på andra hållet heller... huvudet snurrar, konstant, sömnen borta, helt borta, hosta hosta  hosta, totaldvala, konstig kroppstemp som far upp och ner,  om Limbo finns, är det det här, inget funkar, kan inte äta men är ändå hungrig, fan, stundes som dessa borde inte få finnas, nu har 'stunden' varat i tio dagar.

Längtar efter min egna säng,

i tre veckor har jag fått bo i gästrummet,

på bäddsoffan,

den är perfekt för ett par nätter,

det ligger en mus ich förmultnar under golvet i mitt sovrum,

det är avstängt,

det luktar skit,

jag kan inte sova,

det gör mig galen,

vill sova,

i min egen säng.

Hur fan gör man när sömnen fullständigt kukat ur? När det ränner runt massor med oro i kroppen och sinnet så trots, yoga och kroppsutmattning funkar inte sömnen fast jag är helt slut, trots insomningstabletter, och starkare saker blir det int mer än max tre timmar på raken.  

När inget hjälper och hela dagen går i ett töcken av luddig dimma, kyla i kroppen och bomull i skallen indräkt med honung  till en seg klibbig gröt. Hur gör man, hur vänder man det?

Drömde att Peter Kondrup presenterade väder i TV på sitt alltid lugna, trevliga och lite sådär förstående vis. Tyvärr hade han ett tråkigt besked och det blir ingen mer sommar nu. Augusti kommer att var runt 15-gradersstrecket och inget mer att sikta av varmfronter.

Jag hoppas vid gud att det var en spegling av nattens ångestattack och tåreflöde. För i det fallet vill jag verkligen inte drömma sant.

Det här är vad jag har just nu, och ser fram emot hela augusti och hela september likaså, minns såväl sommaren för tio år sedan, som tog rejäl fart redan i juli och sedan höll värmen fram till sista veckan i september - första veckan i oktober. Det kan bli så, det ska bli så, det må bli så. 

SKA jag ligga under täcket..

... eller ok, tio då..  

jag ska fylla den, med mig..

Viola har givit mig ngt slags pris, AWARD heter det på engelska:

Tack snälla, nu ska jag toksova.

så känns det inuti hela tiden, känslan jag förnekar så gott som var sekund av dagen, för det sliter i mig,  förtvivlan är så stark att jag går sönder en bit för var dag.

En del tycker jag jag är larvig, en del tycker jag ska se det som en  möjlighet, och det gör jag, jag gör det så mycket jag kan.

Men hjärtat och kroppen har slagit rot här, för första gågnen sen jag var sexton år, har jag tillåtit mig och det har kännst, på ritkigt, jag har rot här, jag är kär och känner djup kärlek till den här sjön, till klippan, träden och fälten. Och det rycks bort, och jag förväntas acceptera att bo utan det där, för det kan man ju inte, det finns ju inte.

Men det finns HÄR, och jag hittade det, och jag fick det, och de ville att jag skulle ha det, de förra ägarna, och jag vet, jag tuggar om och om och om och om... men hur brutalt får det vara. Ut, bort, ut, bort, ut, bort, och geväret vandrar runt här, maktdemonstrationen är total.

Jag har inte sovit på två månader, utan piller, och med piller blir jag seg, verkningslös, och utan sömn blir jag galen.

Peter Pan  hade länge ett inlägg om en dröm, (han har tydligen vaknat till igen  ur idet, för nu är det inte överst längre).

Sista dygnen har jag sovit som fan, när jag inte skalat, hackat och fräst och puttrat lök... och jag drömmer märkligt, samma tema, häromdagen när jag hyrt en bil för den andra var på verkstaden, så vaknade precis fem minuter innan den var just sista minuten att åka att lämna tillbaka den, jag drömde väldigt tydligt att telefonen ringde och mackägaren sa' Nu JenJen måste du komma och lämna bilen, det kanske är ngn annan som behöver den'  så där oerhört otroligt verkligt och jag vaknade med ett ryck, upp, ut och körde.

Samma i morse, vakande av att rumsgrannen (en mycket trevlig man) väckte mig och sa 'Nu JenJen  måste du upp och börja laga frukosten', det var visserligen tre timmar för tidigt, men ändå.

Dags att vakna kanske, kanske kanske kanske ljusare tider är på väg, inte bara i soltimmar..

Jag vill drömma mer, alltså, jag ska sova mer.. Jag drömmer bäst på förmiddag och eftermiddag.

När drömmer du bäst, bloggare??

Alice och jag jagas av en katt,

okänd, konstig och inte alls så smeksam.

Var är min sömn, min ro min vila?

Tänk att få vakna, ickeplågad, utan ångset och hål i hjärtat.

Till en klar dag med klart sinne.

Så är det slut på julfirande, jag vill helst slänga ut granen redan nu, men får väl stilla mig en stund...

Återstår att bestämma mig för nyår, återigen en högtid i alkoholens tecken, och då säger jag 'nej tack, jag kommer inte'. Det oreras så mycket om Barnens Högtid Julen och att den ska vara vit (vilket jag håller med om til 100 %), men är det bara då? Resterande 360-364 dagar då? Kan vuxna inte sjunga, dansa och vara glada utan antingen ett glas, eller en hel flaska eller en hel back eller låda. Det är då för jävla sorgligt. Well... för mig blir ämnet aldrig utslitet.

Jag tror jag ska gå på Skansen i år, kanske, jag har aldrig varit där, och i år kommer jag vara hyfsat nära. Ska väl ha sett det live någon gång i livet.

Eller så gräver jag ner mig bland rena lakan med min nya bok, om jag inte gör det redan nu, den kanske tar slut, böcker har en tendens att göra så. 

Så blir det, i tyst hus igen, bok, brasa, bad och bädd.

För jag har varit snäll och fått en bok i julklapp!

En AnnanDag eller en annan dag, juldukarna i tvättmaskinen, Pappan, Lille brodern och Farmodern på väg bort med tåg, sambo och dotter i stallet och jag är ENSAM i huset för första gången sedan dan innan julafton...  och det är skönt, faktiskt riktigt skönt. Men jag kan ändå säga som Karl-Bertils ömma moder: Det var en välsignad Jul!

Snabbresumé: lycklig lillebror med bara ett vredesutbrott, lycklig p.g.a all LEGO som strömmade ur paketen på julafton,

över tomten som kom PÅ RIKTIGT (tack grannen) och över att ha sin syster att krama i och hålla om och krama igen, speciellt i tv-fåtöljen. Lycklig över att ena katten tålmodigt fann sig i alla kramar, klappar och sittabredvidhelatidennärdetskaätasikökssoffan....

Lycklig dotter, för att pappan KUNDE lämna lillebror och följa med bara han och se henne rida. Och att han så tydligt ville det. Lycklig dotter över nya morgonrocken, och sedan så där toklycklig så hon började gråta över den nya mobilen hon fick ( jo, det är sant) och lycklig över sin lillebror att han fanns här hela helgen.

Lycklig pappa som fick ha bägge sina barn en hel julhelg även om han inte fick en minut över för sig själv p.g.a allt legoassisterande, hjälp i stall (kors i tak, även om jag sett noggrannare sopning...) och nedladdning av musik till nya mobilen och att jo, han faktiskt fick spela en omgång Alphapet med sin mamma och sambon (som han dessutom vann).

Lycklig Farmor som fick skönaste sängen i eget rum, massor av sudoku och Alphapetturnering som hon så klart vann, som fick ha två barnbarn runt sig utan att de kvävde henne eftersom det fanns så många andra vuxna, som fick egen tid till promenad i gnistrande rimfrostlandskap och som ficka laga prescis så mycket mat hon ville och hade lust med, och visa hur en pepparkaksdeg ska kavlas (som hon dessutom berömde mig för, den var PERFEKT...) och sova ut utan något barnbarm drog upp henne klockan sju.

Jag och sambon då? Jo, vi var oxå glada som julvärdspar, faktiskt har vi inte bråkat en enda gång, vi funkar bra i team, och julen blev vit, så vit att det började snöa på julafton klockan ett, och sedan höll i sig ända till kvällen då ett tunt men väldigt dekorativt lager lagt sig och reflekterade facklornas sken som tänts för att tomten skulle hitta vägen. Och Han kom, med buller och bång, stampande stövlar och lykta, ända från Nordpolen hade han gått, och han var så trött, så trött...

Det var kanon på alla sätt och vis, det är bara att ta sig ett försenat julbad nu, tvätta juldukarna för gästomgång nummer två som kommer i morgon (sambons sida) dra en sväng med damsugaren och inhandla en ny drickaback, men först: två välsignade timmar i ensamhet.

Och sova, i natt ska jag sova, själv, i egen säng, själv... Sömn är bra på jul... mycket bra.

Thy lips are like a thread of scarlet,

and thy speech is comely: thy temples are like a piece of a pomegranate within thy locks...

Ibland drabbar mig den där

Höga Visan

med full kraft,

den kommer från ingenstans och bara rammar...

Tror jag behöver sömn.

Nu tänker jag stanna hemma, till i januari, helst hade jag velat låsa dörren, koppla in ett näringsdropp och inte öppna igen förren runt tjugondagen, totalvila. 

äntligen, det snöar lite lätt (som här ungefär), varm dusch och bad, eld, mat och MIN säng. Och en massa katter som rasar runt, en sömnig sambo och en trött dotter, huset, fortfarande här vi här.

Gott att komma hem.

OCH lök... nu är jag trött på det här soppkokandet, vill hem, till min säng. Håller på att trilla ihop.

Kom inte ner i sömn, huvudet snurrade, magen började bubbla och jäsa, illamåendet steg och steg... spyan blev ett faktum, ulkar, gråter, rusar in i badrummet, blir där, halva natten, hänger över toan, vet inte om det är matförgifting eller kräksjuka,   vet bara att jag vill att mormor ska komma.... med svagt te, och kanske en skorpa.

 Tack alla snälla för fina kommentarer, jag orkar inte svara nu.

Så tröttsamt, så jobbigt, så totalt energisugande, som ett snälltåg kommer den rusande och jag kan inte värja mig, den fäller mig och brottar ner mig, det värker, så gott som överallt, kroppen skakar som av kyla fast jag eldar för fullt i vedpannan och veden i vedlåren sjunker i skrämmande fart, resten av familjen tycker det är bastuhett, och jag skakar. 

Sådana dagar är det jävligaste som finns.

Sömn, ber om sömn, utan avbrott, i många timmar.