the blogg...

är när det är speedway på tv, och jag just har lust att se på tv, och sambon har bänkat sig först, och börjat kolla speedway:

vuxna(?) karlar som kör runt runt på tvären.

Jä rajt.

Vad jag tycker om speedway, jo, det är häpnadsväckande att vuxna människor kör runt runt, förorenar med avgaser och förorenar ljudrummet.

Dagjäveln har börjat, jag vill inte, jag vill inte börja dra i kartongerna, jag kommer inte komma i fatt ändå.

Jag är slut, sambon ser det inte, han tror, som så många andra verkar tro, framförallt män, att när ngt är 'över' så är det ju bra igen, allt, eller hur??  Det är det, och det är inte över, och jag är inte glad att bo här, för jag bara just bor, inte ngt annat, det är inte ett hem, och det handlar inte om att sakerna inte är på plats, sådant har jag alltid brytt mig mindre om. Det får ta sin tid.

Och det var det som det skulle få ta, men det blev så jävla fel med det lilla kalaset vi skulle ha och han drar i gång världens cirkus för att få hit soffor, pressar och stressar både mig och sig själv och så pass att en bil blev skadad och poff så rök där flera tusenlappar till i självrisk... smart... nej...Och det är just sådant som händer när man rusar på, det vet jag så väl, ser inte, hör inte, klassiskt. Fast det gäller alla andra, inte honom.

Och jag inser att det kommer inte bli någon vila för mig, nej, som jag sa innan, att när vi väl är på plats behöver jag väldigt mycket ro utan krav, ja visst, så klart. Inte. För jag kommer på att vi ska ha hans mamma här, och hela den sidan av familjen, som ca 6-7 veckor... och  jag fasar, jag vet hur det kommer att bli, det kommer bli ett helvete med hur det ska se ut, var saker ska vara, frågor, frågor, frågor, frågor, eller så gör han allt själv, och är jag inte tacksam då, fast jag inte haft en chans att yttra mig i hur jag hade velat ha det, som jag inte kan bestämma NU, just NU. Då är jag fel, en fel person, nej det sägs inte rakt ut, men det märks oerhört tydligt.

För hur fan ska det gå till när jag får femhundra frågor om var saker och ting ska vara, när det bankas och sågas till ett på natten för 'jamen, jag vill ju bli färdig, får man inte röra sig i huset eller' och det blir återigen att det ska credas i tid och otid annars är jag inte tacksam...och småeriet, skjutas och planera till stall, från stall, översoverier, samtal, fix, trix, småsaker, hela tiden. Vill inte.

Jag hatar det här. Det får vara hur fint hus som helst, och spännande och eldstäder och dammar och vattenfall och fanskap, jag vill inte, jag vill ha min katt, och jag vill komma hem.

Igår blev det ambulans, plötsligt höll jag inte i hop längre, trycket jag känt över hjärtat i flera dagar tog överhand, och när jag stannade bilen som jag var tvungen att ge mig av i för att att hämta sambo vid pajjad andrabil, tryckte och  pressade och pressade och tryckte ihop över bröstet, orden kunde inte formulera sig i munnen och i skallen ekade det av kärlkramp, attack och du vet ju att du måste söka hjälp inom en halvtimme egentligen.

Han öppnar dörren och stirrar på mig: vad händer??   och jag kan inte prata, samtidigt ser jag han handfallenhet när han sätter sig på passagerarsätet, jag får ur mig att han nog måste ringa efter hjälp, att jag inte kan andas, att jag är rädd och han hör att jag knappt kan prata, tårarna rinner utan hejd (jag är väldigt bra på att hejda gråt, säkert världmästare i vanliga fall) hur jag stötvis får ur mig nummer till nummeruplysning, hur jag hör att han hamnar fel och det är tio minuters väntetid,hur jag hör att han inte vet vad han ska säga: vad ska jag säga??? hur jag tar telefonen som i dimma, slår om, kommer till akuten, stötvis förklarar, och sköterskan säger: sitt still vi skickar ambulans direkt. Se till att han håller koll på dig.

Igen säger han: vad händer?? Jag kan bara få fram: skickar ambulans, åk och möt dem..   Och vi byter mödosamt plats, han kör, möter upp ambulansen, jag kan inte prata, blir inlastad, EKG-ad direkt,  men måste in till sjukhuset fem mil bort, nitroglycerin  spayas i munnen, sladdar överallt, syrgas och en sköterska som är lugnet själv, gör trycktest, eftersom jag inte kan prata, inte kan formulera ord, hon frågar om min hjärnåkomma, jag kan inte svara, munnen sluddrar, hör henna rapportera om ev hjärnblödning. Nu är jag rädd, väldigt rädd.

Blir inrullad på ett rum när vi kommer fram, provtagningar, jag kan gå, men det är svårt, kan stå, men allt snurrar, om jag inte har haft ork förr som jag har trott, har jag definitivt ingen nu, eller som hon säger, du har inte tagit det på allvar, som så många, speciellt kvinnor, före dig. Ligg ner, vila, vila på riktigt. Tiden går, jag hör klockan, men jag märker inte att det tar en timme. Läkaren kommer, en lite uppenbarelse, en alldeles vanlig AT-läkare men med en egenskap som är ovanlig, hon sitter inte på någon hög häst, alls. Hon förklarar att jag fått en allvarlig panikattack, med symptom väldigt lika både kärlkramp och hjärtattack, och säger flera gånger att jag gjorde helt rätt som åkte in, som om hon kan se rakt in i mig, att jag skäms, för att jag tog upp en plats. Inte, jag ska inte det, skämmas mer, jag ska ta mina symptom på allvar och inte skämmas mer.  Det är bland annat det som kan orsaka att det blir värre, än värre.

Sambon hämtar, klockan är mitt i natten, det är långt att köra,och som vanligt när jag är i chocktillstånd frågar jag om de små tingen, har dottern fått mat. Nej, det har hon inte, hon bad ju inte som något, och hon är väl gammal nog att ta en macka själv. Och jag får en skopa ovett för jag har sådant kontrollbehov. Jag känner hur det rämnar än mer, just den här delen förstår han inte alls, att hon behöver just då att han frågar om hon är hungrig, eller sonika göra mat och säger: klart, ät middag nu. Speciellt om hennes mamma åkt i väg i till sjukhus. Och jag förstår att jag aldrig riktigt kan släppa kontrollen, aldrig riktigt kan slappna av. Det kanske är skillnaden, eller en av skillanderna, inte mellan män och kvinnor, utan mellan att orka oavsett, se, och kunna ge. Det blev en tyst tärande, hemfärd. Han frågade om jag ville prataa när vi kom hem, men jag kunde inte, kunde inte se hans trötta ansikte, att frågan var plikt, inte av omtanke. Jag skickade honom i säng, inte tvärtom.

Jag träffade inte dottern förrens i kväll, sov djupt när hon gick i morse, hon kom inramlandes med en kompis nu i kväll (ja, jag lagade middgaen på svajjiga ben, i det här huset är det underförstått att kan man minsta lilla så gör man, man bara gör även om just den överväldigande tröttheten fått mig i säng igen 'Jaha, gick du och la dig igen??'   'Ja, jag känner mig utmattad förstår du, fortfarande',  djup suck från dörren... ) först sa jag nej till översoveri, men ändrade mig, det var viktigt för henne, men det allra viktigaste var att hon sa i telefon att hon tyckte det var hemskt det som hände, och den varma varma kramen jag fick, mitt inför kompisen, de där ordlösa handlingarna som gör att vi, hur übertonårsjävligt vi än må ha det mellan oss, så finns vi, för varandra. Min dotter, min fina dotter.

Jag ska förklara för henne, så hon vet, att mammans hjärta kommer hålla ett tag till, det gick bara lite sönder, sånt där som inte syns...

ska hända, hus, bo, relation, skola, häst, osv osv osv osv...

Han sa:

... sluta använda deodorant... du smakar rödlök där... och jag tycker mycket om rödlök...

'Vilken liten hand du har, mamma' säger dottern när hon hjälper mig över staketet och vi ska tjuvkika på ett hus...  det värmde i hjärtat, och handen, hon sträckte ut den, utan att jag behövde be.

Och förresten..

+ =

Lipsilligt glad blir jag när veden är nypåfulld när jag kommer hem och alls inte räknat med det..

Sover på soffa, borta, både för att jag måste bort, men oxå för att få hjälp med projektsaker. Vi har scen, vi har snart affisch, det är bra.

Hemma är det is och aska, känns svårt att åka hem.

blir jämförd som,

jag är, lika dum, envis, slö, obstinat, osv osv osv.

Ok, måhända, men samtidigt den som förser, med rena kläder, mat, skjutsa, skjutsa, skjutsa,

säger ja, till övernattning, när som,  här eller där, betalar, betalar, betalar...

Pratade med en annan mamma igår, hon hade samma inställning som jag,

vägrar gå med på:

-Ja se tonåringar... så är de..

Det finns någonting som heter att vara MÄNSKLIGA mot varandra,

och är man nu så jävla vuxen så man ska sminka sig, gå och shoppa, ha en kille (jo, och det ÄR jättekul, och jag har varit jävligt noga med att inte dra in det i några bråk alls, väger alltid av, just sådana saker) men jag är less, trött och arg, och framför allt trött på:

-VI tycker  lika om dig, sambon och jag, säger dottern, VI tycker du är lika dum på alla områden, VI pratar om dig när du inte är hemma, VI...

Ok, var ett jävla VI, ni då, jag räknas inte längre, jag är inte med, tack så jävla mycket, fixa livet själv. Jo jaghar faktiskt börjat letat eget boende, igår. Åtminstonde för en tid, så kan VI ha det så bra så länge, varför ska jag bara vara ngn slags barnvakt åt mitt eget barn, och smbon blir den perfekta pappan. Dra åt helvete.

Huvudet av, det blir lättare då, kroppen bara gör, tankarna försvinner. Hoppas det funkar.

i eftertanke och stillhet.

Jul, snart, och det stökas, inte blev det någon god framförhållning, det blev /blir stress, och dagarna far i väg, har varit för mycket borta.

Och sambon kokar, inte skinka (för det ska vi gudskelov inte ha någon) utan SAFT, nu, mitt i vintern, för att göra rum i frysen, alla bären från i somras, han kokar snart över själv, dödstrött letande efter silduken, eller rättare, de gamla tygblöjorna vi haft till det,  hittar inte, avbryter mig vid datorn, jag letar hittar en (i bebilådan, där alldeles längst in i kattvinden, bland små tröjor, mössor och manglade bebilakan ligger en som jag vet jag sparat, en som jag inte kunde ge bort, jag behövde ha den kvar), går ner med den och säger att den här finns men helst inte, för den är speciell, jag ska leta mer, bara ta den i nödfall, tårarna trillar, för det kommer ingen mer bebis inser jag så tyldligt när jag står där och tårarna trillar och han klappar mig lite, visst vet jag, med mitt rationella sinne, men när jag står där med din lilla mjuka tygblöjan i handen så blir det rasande påtagligt och jag kan inte värja mig...

Letar vidare, bingo, hittar den vi har haft, den gamla med saftfläckarna på. Hoppar ner för trappan med mitt fynd, letar upp häftstift till saftställning på upp-och-ner-vänd stol, hittar, ser hur sambon håller på att rasa i hop av trötthet, men vill man koka saft klockan halvtolv på natten får man stå sitt kast. Jag går tillbaka till datorn, ändå nöjd att jag kunde rädda den där vita, mjuka, nästan nya...

Nä, för han kommer igen:

-Kan jag ta den här då? frågar han.

Men.. varför då? Du har ju?

-Jo, men jag behöver två ställningar, det blev så mycket.

Vad ska jag säga, neka en gammal tygblöja, knappast.

Saften rinner vinröd genom det vita rena tyget, jag gråter lite, och blir sedan bara tyst.

Så där JenJen-jobbigt tyst.

Och det märkliga är att häromdagen när jag skulle berätta den sorgliga nyheten för dottern att våra kära grannar ska flytta, snart dessutom, så sa jag:

-Du, jag måste berätta något för dig, med förstående lite vädjande kanske, mammaröst.

-Va, är du med barn?!?! utrbrast hon

Vi skrattade då, i bilen, men ibland undrar jag om hon känner av den där saknaden hennes mamma bär runt på.

det kanske blir bättre, så småningom, men det är inte bra, vissa stunder ä rdet bra, men inte överlag, ilandsproblem månne, för vad är det frågan om, mat, kläder (nåja att skyla sig med månne men ändå,) tak, värme, ved finns. Men det andra, det som kallas kärlek, tillgivenhet, närhet, finns det? Inte så mycket, och jag är ledsen, men enbart din närvaro hjälper inte, speciellt när det är ngn slags ickenärvaro då jag märker att du inte är här, riktigt. Du är bakom tidningen, framför tv.n, i din bok, och säger saker ibland. Jag behäver kramar, utan att det ska vara synd om mig, behöver dem, utan att vara 'caset', för med tystnaden kommer också 'felet' fram så tydligt, det som är fel, och det är det, men jag kunde inte hjälpa det, jag var liten, hjälplös och maktlös, och det äter mig så förbannat. Det hjälper mig inte och blir inte bra bara genom att du (icke)-är här. Jag behöver att du är här, jag vill skrika:

DU VET VEM DU GAV DIG I LAG MED, FÖR FAN, STÅ KVAR!

Terapi är bra, men det är bra en del, coaching är bra, men bara en del, healing, stödgrupper, zonterapi, massage och alla andra tjänster är oxå bra, men det är bara en liten del av livet, och jag har livet här (hoppas jag) nu, och min verklighet. Den kanske inte passar men den är allt jag har.

beskriva, med ord, jag tenderar att fastna och kleta runt, speciellt när jag har skov, men så som Peter P beskriver det när han ska välja mineralvatten en dag, det bara kommer, en påminnelse, en association, något som rör upp, sätter i gång, jag fastnar, kommer nästan  inte vidare. 

Och det växer ofta, ordet, tonfallet, begäran, eller det som jag tror de vill ha av mig, sambon, dottern, vännerna, deltagarna, och det blir stort, gigantiskt, jag har tolkat fel, eller har jag det? Eller är  det min verklighet? Hondjuret beskriver det fantasiskt bra.,  men vems verklighet är riktigast, majoritetens??

 Vi pratade idag, sambon och jag, om just det, att jag gör saker stort, och om min mamma, och hennes prägling på mig, och han var plötsligt den är förstående (på ett icke-patroniserande vis) som sa: jag tror du bär hela din dysfunktionella familjs skit, allt de som de inte kan ta fram, bakom den glättiga fasaden. Och det måste vara oerhört tungt.

Vi har haft liknande samtal förr, men i kväll kändes det annorlunda, och han frågade om jag kunde ta upp sådana saker nu, i gruppen jag går i. Och ja, det kan jag, allt ska jag ta upp, inte sitta och hålla på, MEN jag ska inte göra det för hans skull, för dotterns skull, för ngn annans skull, jag ska göra det för mig.

Och hoppas att han den här gången förstår att det är inte bara att gå en grupp och sedan tralla-la ska allt vara bra. Ärren har man med sig hela livet, de kanske inte ens har läkt i hop ännu, petar man runt i dem och inte kan ta hand om det, då blir det värre, jag går sönder.

Att se sitt ansvar och sin dysfunktionalitet, för tyvärr är det då, att det tigs ihjäl mycket här, och DET är ngt jag kan känna mig rasande på, jag blir  ett 'case' p.g.a alla mina flashbacks till tidigare trauman. Men inte han, han är bara tyst, och DET är fan värre straff än allt det andra. Och som jag sa idag: det är DIN dysfunktionalitet, den är lika allvarlig som min.

Fixa.

igen..

Gå ner till sjön, tänd bastun, rusa upp efter mer ved (slut i boden:( ), rusa ner, mata elden, bada innan bastun,  var lagom avkyld till mannen kommer ner, stoppa in honom i bastun, fråga: vad är det??

Lyssna.

Hoppa i sjön, in i bastun, bada mer, tvätta håret tillsammans,

tacka bastuanden, stäng bastun.

Gå upp till huset, mata mannen med chokladbollar och glass + hitta bra film. Pussa lite då och då. Så, klart! 

Undrar om mina PMS-hormoner smittar av sig, innan det ens är PMS-dags.. på sambon, hur stingslig och lätt irriterad som helst.

Jag ger upp familjemyset för i dag och drar mig ner till sjön, själv enam, vilket inte är helt OK, det märks *mutter mutter*, men har man nu bestämt att ge varandra utrymme så har man.

Och jag behöver bada, nu, har kommit saker i vägen hela veckan när jag varit på väg ner.

Behöver solregnsaftonen, nu.

Kom sent omsider ner till sjön, själv (varför  måste jag alltid dividera med mig själv i timmar innan jag tar mig dit???), har med mig bok, that's it, allt annat finns ju därnere, förutom ngt gegg som jag behöver efter bad,jag torkar ut fort så fort jag kommit ur sjön nämligen, får inte glömma att ta med det nästa gång, och lägga in i skåpet (jag ÄR odrägligt förtjust i min lekstuga, JA).

Nåväl, väl nere och jag äntligen ska göra kväll och har förlikat mig med min ensamhet, så upptäcker jag att... kanoten är borta... väck, finns ej mer på klippan. Ringer sambon för att höra om han har flyttat den eller lånat ut den till någon? Nej, icke så.

Stor smädelse påbörjas av tjuvar, rövare och pack! Och jag känner mig invaderad, där, i min fristad, mitt paradis, den där EGNA plätten på jorden som egentligen inte finns, men för nu, nu så länge, när vi bor här så.. Inte blir det heller bättre av att två tre båtar fräser runt alldeles för nära bryggan, jag menar det ÄR en stor sjö, måste de fräsa just här, nu? Finns det inget sjövett? Eller fridsvett? Försöker bada och rensa huvudet samtidigt, badet går bra, vattnet är lika skönt som alltid, men huvudet spinner, vem i h-vete har tagit kanoten och dessutom lämnat paddlarna?

It doesn't make sence.

Går en runda runt udden för att kolla om den kanske ligger i vassen och lurar, nix, inte åt det hållet, tar ett dopp till, försöker läsa, men har ingen ro alls kvar, invationskänslan håller i sig. Ger upp och börjar gå hemåt, tar en liten extra sväng, där, där jag aldrig går egentligen.

Och se där... i vassen, ligger den, gul och grann, vår kanot, just när jag gick och tänkte på att sist den var ute så var lillebror ute och fick åka i den en bit, alltid något, tänkte jag och blev varm i hjärtat av att han blivit så glad för en pyttetur i en kanot. Och just då får jag syn på den.

Raskar upp till huset medan jag underrättar sambon på telefon, han blir glad och är på väg hem, jag hör i luren att det är diskussioner på gång, hästeridiskutioner, stall och elände...

Väl uppe byter jag om till gummistövlar och nyss hemanländ dotter från stall gör likaledes medan vi avhandlar aftonens stalldrama (NEJ, det är inte ok att använda vår box till andras hästar, och det är inte ok att framhärda en vuxen mot ett barn när nu situationen är som den är, vi ska snart flytta, men till dess är den VÅR, punkt. (det var inte dumtanten som framhärdade dock, då hade denna hsitoria blivit MYCKET otrevlig att läsa))

Vi traskar ner mot sjön och finner kanoten guppande vänligt i vassen, den har inte sprungit bort under tiden. Bestämmer oss för att ta båten och plocka upp den sjövägen, men när vi väl kommer dit då är det för grunt för båt, men för djupt för stövlar, så jag får vada i ändå, och just när jag flodhästelegant ska äntra kanoten så ropar sambon, nyanländ,  från stranden: Det är en Xxxxx-upplevelse!! (det där är en liten kod som bara han och jag förstår, och det är kul att vi börjat använda dem igen, känns mer bondande och bekräftande).

Paddlar ovant mot bryggan, jag gillar själva idén med kanot, men själva paddlande gör att min axel känns ur led efter ett par meter, jag är inte bra i den, alls.

Så sitter vi där sen, i djup sommarskymning på bryggan, alla tre, hela stora familjen.

Det känns bra, sambon berättar att han konfronterat en del runt stalldilemmat (så slapp jag den här gången) och det kändes väldigt bra att ha en sådan samhörighet, ickekonflikt och att vi verkligen kunde vara eniga, alla tre, utan någon som helst kontrovers. Det har tyvärr varit ovanligt de sista åren.

Vi badar lite, sambon och jag, dottern sitter i båten och tittar på, vi tvingar sambon till crawl-uppvisning och ropar 'mallgroda' när han far i väg som en projektil.

Sen går vi upp och dricker te och tittar på en oerhört spännande film (typ B-sicenfiction) som dottern och jag inte kan släppa (vi höll varandra i handen t.o.m för det var så spännande, sambon var tvungen att gå och sova, NU, ni vet när man är sådär trött att det inte går att hålla ögonen uppe mer, alls). Dottern är numera lite småkär i Aaron Eckhardt Sen fick jag bara ett oerhört behov av att skriva ner allting.. just så ska en mysig fredagskväll vara, och så finns det vissa som kallar  mig återhållsam...   *hrmpf*  

  ;-)

när man går på sin andra penicilinkur inom loppet av sex veckor, speciellt om man sprang runt som en dåre under den första och inte blev riktigt bra:

upp, köra dotter till stall med grannflicka, hämta hästsläp, köra till stall, hämta upp barn tillbaka, hem, laga lunch (fast gulledottern fixade det mesta) packa i hop tävlingsutrustning, tvätta vattendunken noga, köra till stall med ytterligare utökning av en grannflicka till (som glömt vägbeskrivningen, vi körde bara vilse EN gång.. =D ), packa bil i stall: hinkar, sadelagremanger och div tillbehör, förbandlådor till de små liven (pållarna alltså), fylla vatten, packa med hö, havre, mutgodis (vissa vill inte alls åka transport i bland), lasta pållar (och helst plötsligt  larvar han bara rakt in utan några protester alls, nästan) och sedan köra i väg med TVÅ därbak, det blev tungt ska jag säga, och svettigt, hu, ansvar. Nåja, den lätta lastningen gjorde att vi var på plats alldeles för tidigt, men tack vare tre totaltokiga hästjäntor som gladeligen satte igång att rykta inte sina egna utan andras pållar, så fick vi låna boxar, så våra kunde få komma ut, dvs lasta av, bära hö, fixa vatten, bära utrustning och dessutom rasar det halvstorm som håller på att göra både djur och människor galna.

Mitt i allt detta rusar jag omkring och fixar, med äckligt läckande var från min tandbensinflamation... dealen var: jag kör dit, sedan ska jag bli avlöst av den andra mamman och sambon (inte x???sambo mer, nej just det, men kategorin och etiketten får stå kvar). Och det är så, jag håller mig uppe, är glad, rask, effektiv osv. ända tii ca  fem min innan jag vet att avlösning är på väg, då går luften ur mig.

Jag griper sambon vid infarten när han kommer med ickehästsläpad bil, och åker  hem, jag skulle lagt mig, men det gick inte, behövde timmar att komma ner i varv, och när jag väl gjort så, kom de hem, dottern och sambon, då måste jag ju höra allt, äta lite mackor i hop och sedan kolla film med dottern, jo, det var viktigt.

Men jag känner nu, de närmaste dagarna ska jag faktiskt inta horisontalläge och ge penicillinet en chans, för fy fan, nu får det vara nog på inflammationer på JenJen. 

12 år idag, sedan det där första mötet, ute i en glänta i skogen...

Så... precis så,

fint,

nära,

varmt,

sinnligt,

långsamt,

snabbt,

sammansmältning,

allt,

på en gång,

mycket mycket nära,

kärleken väller runt över,

inuti,

utanpå,

det bara hände,

så.

Bra.

Äntligen..

Berodde kanske på rit, gjorde bra rit, där, på lilla ön. , i en sådan fantastisk trojaborg. Tack Natur för att de finns kvar.

nästan, jevlar vad det bränner, bada som fan sen, ska bara, städa, packa, hänta Lil, beställa tågbiljett till dottern, lista ut var konsertten håller till... osv.

Och krama min sambo, mycket, för idag när vi krashade och jag som vanligt stt i min hörna och sa:

åk nu, du ska handla , jag klarar mig.

Då sa han:

NEJ, jag åker inte förrens jag kramat dig och du fattar att jag verkligen älskar dig och VILL vara med dig, inte ngn annan.

Tänker då på sms.et jag fick häromdagen:

sov gott, du är en önskad, älskad och värdefull kvinna!

Och då fattar jag anu att han skrev det inte 'bara för att vara snäll', utan det var faktistk, på riktigt.