Det var för nästan tio år sedan. Jag flög från Sverige till Kyiv för att hämta min son till vårt nya hem. Flygen var genom Warszawa och man fick sitta hela natten i väntan på resans fortsättning. Det satt bara en människa till i samma hall med mig, en man, cirka lika gammal som jag, och vi började småprata. Det visade sig att mannen var också ukrainare och var på väg hem efter att ha arbetat i USA.  Hemma väntade fru och barn på honom. Vi hade mycket att prata om, resor, arbete, utlandet, familj. Vilken tur, tyckte jag, att man hade någon att prata med under hela natten. Vi hade det trevligt.

När väntetiden närmade sig slut, frågade mannen någonting om min make, och jag förklarade att jag var gift med irakier. Min samtalspartner blev tyst och hans vänliga ansikte började förändras först till förvånande, sedan till obehag och slutligen kunde jag läsa avsky i hans ögon. Efter en paus frågade han mig:´Hur ska du kunna titta i sonens ögon?´ Jag svarade ingenting. 

Jag svarade ingenting många fler gånger efteråt.  Jag visste att jag inte var en vit människa länge och det fanns ingen sens att svara på sådana frågor