Nu kan ni gå in på den nya bloggen istället, den är inte klar, men den är på god väg & jag vill tacka min finaste Sandra som pillat en massa med den hela kvällen, Du är guld <3!
Men ja, frånochmed nu bloggar jag här istället;

http://talihinasky.blogg.se/

Jag kan inte minnas sista gången vi kysstes. Jag kan minnas precis allt annat, men inte just det.
Jag minns sista gången jag låg på din axel och jag minns sista gången du låg där i sängen och såg på mig med din värme.
Jag försöker leta i mitt minne för att rota fram det & jag kan minnas känslan, men inte ögonblicket.
Jag antar att vi var här, antagligen satt vi där i min soffa, men jag vet inte.
Jag kan minnas allt med dig, dina leverfläckar, dina små ärr och dina fina kindben.
Men jag kan inte minnas vår sista kyss och det är det enda jag verkligen vill minnas.
Fast jag inser samtidigt att det egentligen inte spelar någon som helst roll, för den sista kyssen var inte betydelsefull. Men det var den första, den andra och den tredje, och dom minns jag.
Och jag minns hur du liksom alltid svepte in mig i ett slags lugn, och det är nog mest lugnet jag vill känna på och kunna se tillbaka på.

Jag vet liksom inte längre vad jag ska skriva om.
Jag har ju vänner som läser denna bloggen som verkligen ogillar gravid/mammabloggar, och visst, jag känner kanske att det inte är det jag vill blogga om. Men samtidigt så är jag i ett mellanläge att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Det är bara snurrigt och jag tror att det här är ungefär 15 gången jag påbörjar ett blogginlägg. Jag kan tala om att jag är trött på att mina vänner tror att man som gravid inte kan röra sig utanför ens egna dörrar och därför aldrig längre blir tillfrågad att vara med på något. Jag är trött på att känna mig som en tjockis, och ja jag vet att jag är gravid och inte tjock men nu är det så att jag känner mig smällfet. Jag är verkligen verkligen trött på allt. Och snart drar pollensäsongen igång och då kommer jag väl att vara ännu mer trött på det hela. Och jag är så pessimistisk och tråkig nu att jag ska sluta skriva

Jag såg allra finste B på stan, jag bytte håll och hoppades att han inte såg mig och jag vet inte ens varför.

Bitarna i dig och mig passar inte riktigt ihop de bildar inte att du och jag är ett vi även om de försöker slipa bort de som är för kantade

men våra händer hade inte fel storlekar de satt perfekt ihop de gled aldrig ifrån varandra.
men våra fötter var kanske de som är mest fel de är felkonstruerade och än så länge har vi inte hittat lösningen vi har inte hittat svaret för de går fortfarande inte i samma riktning dina har tagit dig alltför långt bort allt för långt bort från mig mina vill inte ta mig dit igen inte än och dina vill inte ta dig hit våra fötter vill upptäcka olika kontinenter olika länder de rör sig tvärtom rör sig inte som vi vill

hjärtarna vägrar att lyssna på oss de slår inte riktigt i samma takt kanske för att de inte hör varandra kanske för att de är för långt ifrån varandra de har inte samma känsla i samma tid är lite för mycket i otakt de läser olika på raderna som vi har skrivit bildar inte någonting fullt fullständigt hur mycket vi än försöker hur mycket vi än vill de vägrar att samarbeta hela tiden så fint

jag vill att fötterna ska ta oss till samma land.

Här har vi honom/henne, ! 7,2 cm lång och pluttig.
(& nej det är inte en snopp mitt i allt, det är navelsträngen haha :D )
Ultraljudet idag gick fint, bebis ville inte riktigt som barnmorskan men skam den som ger sig!
Och som den rörde sig och sprattlade och stod på huvud och allt..
29onde augusti sägs det att det är dags, på Olles 2 årsdag minsann!
Nu är det iallafall lite mer verkligt, och ja jag vill mest visa bilden.

Jag kommer snart inte kunna va kvar därför att det gör för ont.
Jag vet att du inte vill att jag ska gå
Men jag kanske måste
Jag vet att för dig handlar det inte längre om kärlek
Men för mig gör det det,
Jag vet inte vad jag ska göra
Jag vet liksom inte hur jag ska kunna ta hand om mig själv
Visst, vi vill va med varandra
Men av två helt olika anledningar
Jag vet att du inte vill att jag ska försvinna
Och jag vill inte försvinna
Jag har försökt så länge
Men nu står jag faktiskt inför en sån dag som inte jag vill ha
Jag vet inte längre varken ut eller in
Javisst, jag vill va med dig
Men samtidigt så vill jag inte såra mig själv
Varje gång jag har lagt mig ner på huvudkudden för att sova så har jag gråtit
Även om det kanske inte alltid hörs eller syns
Och det smärtar mig bara att veta att du inte vill att jag ska försvinna
Samtidigt känna att det är det jag kanske måste göra
Jag har försökt se saker och ting på olika sätt
Men det går inte längre
Du har ditt liv och jag har mitt
Kan vi mötas på halva vägen?

Tre och ett halft år av kärlek.
Ingenting får man tillbaka

Den mest vanliga och tråkigaste frågan just nu är; Hur mår bebisen?
Ehum alltså, inte en blekaste aning, den ligger nog bara där?
Det roligaste är att typ alla frågar det. Men jag vet inte. Vi kan tyvärr inte kommunicera än.
Den skvalpar nog bara runt där inne, liten och oförstörd. Haha.
Det roliga är iallafall att när den frågan är gjord så frågar ingen hur JAG mår. Jag tycker ju att det kanske för tillfället är mer relevant än hur bebis mår? Eller? Fast egentligen struntar jag i vilket.
Jisses vilket tråkigt blogginlägg. Nu ska jag sova! Nattipuss.

& Ja, den 23e februari är det dags NUPtest & få se bäseeeeen. det ni, det är inte fy skam!

När man ser världens fulaste bild på människan man älskar men ändå tycker han är söt då vet man.

Like when you told me that my love was just aesthetic
And I fell into the beauty of another
And it was in the summer
Confusion was a-bloom in every little corner.

And then you said to me that I was cold and stern
and said it like you meant I wasn't a woman
and then you intellectualized my emotion
and called me baby baby baby baby in a wrong way.

I never wanna see your pretty face again
I don't think I'll be your lifelong friend
I don't wanna carry any of your pain
I'm never gonna talk to you and
I'll never explain 'cause
you never get me right
never get me right
even if you'd try
you'd never understand
you never get me right.

Nu kör vi mina damer & herrar!
Jag har funderat på hur man skriver något sånt här, hur man egentligen avslöjar något på riktigt stort för folk som läser här och dömer en utifrån det utan att kanske egentligen känna en.
Det viktigaste för mig var att familjen och de som är viktiga för mig fick veta innan er.
Jag är alltså gravid & idag är jag i vecka 12.
Så i augusti så kommer det alltså en litenliten bebis.

Nu vet jag att jag har en hel del läsare som är här enbart för att snoka, så varsegod, nu fick ni något smaskigt att skvallra om.
hejrå.

jag bad dig inte att upptäcka mig du valde det;

och det var liksom inte så att jag tvingade dig
jag stod inte där
med en pistol eller med ett hagelgevär
inte ens med en leksakspistol
jag stod inte där och bad dig jag stod inte på mina bara knän och bad dig att älska mig bad dig att ta dig med mig bad dig att ge mig en chans bad dig att bry dig
bad dig att se mig upptäcka mig mina födelsemärken mina händer mina olika leenden hela mig och hur mycket vi kan fastna för varandra hur olika sätt jag har att uttrycka mig på för att visa att du gör mig glad eller vilka kroppdelar jag tycker om att känna dina läppar på
jag bad dig inte jag sade inte ett enda ord det var du
det var du
helt frivilligt
du.

att se bilder på dig med någon annan är något jag aldrig vill se, dock något jag sett.

Jag kan någonstans i luftens kalla krispighet känna dina andetag.
Jag vet att du sitter där på andra sidan staden i din helt nya soffa och bara lever ditt liv såsom bara du gör.
Att kunna nå dig så lätt så jag egentligen inte ens vet vad jag väntar på.
Vi lever så olika du & jag.
Du lever på hoppet att en dag faktiskt stå på den där riktigt stora stadion och spela fotboll i en liga som är högre än den du spelar i idag.
Jag lever här,  i min lägenhet och det som egentligen spelar någon roll för mig är Du.
Jag skiter i karriären och jag är inte direkt duktig på någon sport.
Du är intresserad av alla sorters sport och vet det mesta.
Det enda jag vet om sport har jag lärt för din skull, trots att du inte ens vet om det.
Jag skulle flytta hela min värld för dig men jag tror inte ens du skulle flytta stolen för mig.
Ja, vi lever olika du och jag, men ändå lika.
För vi lever båda två på hoppet.

Att veta att någon man älskar och älskat i flera år står bakom en trots att man inte längre står tillsammans det betyder verkligen så mycket.
Jag älskar dig.

Något jag aldrig mer ska sakna med dig:

dina
fingrar som tentakler kring mitt hjärta och
dina leriga handflator som tagit i så många andra och
dina smutsiga lögner
och

mest av allt
dina andetag.
(fast det är dom som jag saknar ständigt)

Varje dag är en milstolpe.

Sometimes love can come and pass you by
While your busy making plans
Suddenly hit you and then you realize it's out of your hands.

B

det första som slår mig varje
morgon är att jag vaknar med
ansiktet mot väggen som
en spegelbild det
andra jag tänker på är
att jag somnade
för sent igår det måste
vara så det tredje är att
det är en dag en ny dag
ett helt nytt datum som
ingen någonsin har
upplevt förut det fjärde
är att jag är ensam det
sjätte är kylan det
sjunde är hungern det
åttonde är andedräkten och
någon gång varje månad är det
nionde som når mig blod och
ibland kommer även en
tionde insikt om att jag
önskar att jag
aldrig nånsin
hade vaknat.

Allt bara snurrar och egentligen har jag miljontals saker jag vill skriva om. Jag vill skriva om hur jag mår, vad som händer, jag vill sätta ord på mina känslor och bara skrika ut alltihopa, jag vill skriva om tårar. Men jag gör inte det, jag vill visa respekt och hänsyn till mina nära, som kanske inte alltid tycker jag gör rätt i att skriva. Jag vill respektera mig själv och inte låta er veta allt. Ni vet redan allt för mycket, samtidigt som ni inte vet någonting. Egentligen skriver jag inte om något annat än just om min komplicerade kärlek till en man som är allt jag vill ha, men kanske inte är just det ja behöver. Ni känner inte mig. Ni sitter där och läser ändå. Varför vet jag inte, men alltför ofta undrar jag. Varför läser man här? Jag uppdaterar sällan och jag målar upp en banal bild av det hela. Mitt förhållande till min B är enbart destruktivt. Kanske inte alltid har varit, men i nuläget är det så. Kanske är det just därför jag inte längre hittar orden?

Jag lyssnar på musik, jag orkar inte längre äta och jag åker till jobbet. Jag jobbar och jag åker hem igen. Jag dricker cola och jag åker tåg till en man långt borta samtidigt som jag försöker skapa en vardag mitt i allt kaos. Men det går inte riktigt. Jag har ramlat utanför min egna ram.