För några ögonblick så återvände jag in i fjordhästdressyren. Himla roligt fast det var bara lånad dressyr. Jättekul fastän jag höll på att få stressnörp när jag körde fel på väg till den domardömda programridningen häromdagen.
Uppvärmningen av lånefjordhästen blev inte som jag tänkt mig. Lånefjordhästen gick bra, fattade fel galopp vid något tillfälle men redde ut det och tuffade på.

Måste säga att herr fjordis gick programmet bättre än jag men kul var det iallafall. Hade väl hoppats att ägarparet skulle bli litet taggade att dressyrtävla själv men jag tror programridningen hade raka motsatta effekten på dem. Avskräckande effekt. Så kan det bli.

Domaren som tidigare dömt Vegard och mig då vegard gick som bäst för ett år sedan frågade vad jag skulle rida för program. LB:1 svarade jag, då såg hon förvånat på mig och sa "men han går ju LA!" då fick jag berätta om herr lånefjording och om Vegards livsöde. Domaren har 7 hästar själv så hon visste att saker och ting kan hända litet huxflux med våra djur. Närsomhelst kan vara den sista klappen eller det sista ridpasset. Läskigt. Jag var iallafall glad åt att domaren mindes Vegard som LA-fjordisen. Hon såg honom före det att galoppen fungerade och hon såg honom efter att galoppen fbörjat fungera och precis som hon förutspått så hamnade vi över 60% i LA. Före den fungerande galoppen så låg vi på 55-57%. Så var det då.

Det var kul att se de andra ekipagen i klubben som tampades om platserna i divII laget i dressyr. Trevlig nivå på ekipagen, många begåvade hästar och ryttare. Kanske ska Louisen och jag någon gång få tävla i allsvenskan? Nu får jag nöja mig med att vara reserv och lagledare och grenledare i dressyr för klubben.

Louisen måste så småningom lära sig att acceptera ett ledat bett i munnen så att hon får ett bett som går att tävla med. Min tränare är inte ett dugg bekymrad hon tror allt kommer att falla på plats så småningom. Bra positiv tränare

Idag har jag gjort en vårig sak: klippt äppelträden! Några busiga harar har varit och ätit på barken på ena trädet, vad ska man göra? Ha på tjära? Det är så mycket snö så hararna når upp över skyddsnätkanten på stammen. Tänk om trädet dör? Finns det trädveterinärer?

På mitt bord alldeles bredvid datorn ligger Vegards pärm uppslagen. I den finns nästan all pållens dokumentation. Allt från fölvisningar, avmaskningar, tävlingsresultat till veterinär och Agriapapper.

Den pållen var med om an massa saker kan man säga och det känns kul att ha en DVD med ridklubbens show inspelad där vegard var mat-Tina i Let's Dance och visade även upp miniskidtolkning i ridhuset.

Igår fick jag vegards försäkringspengar. Såg det först på slippen från bankomaten. Jag stod som förstenad och tittade på beloppet. Inte för att beloppet var speciellt eller oväntat på något sätt utan för att min fine fjoring plötsligt fanns med där på slippen. Vegard fanns med där som några siffror. Ett litet barn stod bredvid mig och tittade upp, han höll en leksaksbil i handen och tittade frågande upp på mitt ansikte och ner på slippen. Jag höll slippen i min hand, läste siffrorna igen. Lunkade med släpiga steg och matt blick till bilen. La matvarorna i baksätet, satte mig på förarplatsen och andades. Kan man få välja? Försäkringspengarna eller få tillbaka min Vegard, kan Agria ordna sånt? Jag väljer i så fall utan att blinka att få tillbaka min Vegard.

Väl hemma låg det Agriakuvert i brevlådan. Jag la dem på matbordet. Svalde hårt. Plockade matvarorna in i kyle och skafferi. Tog tjuren vid hornen, öppnade Agriakuverten, läste. Kände mig tom. Väljer fortfarande att få tillbaka min fjordhäst...om man får välja. Bläddrade i posthögen, hittade ett litet brev med handskriven adress och jag Fru Jaana Lindberg som mottagare. Hmm vad var detta? Öppnade brevet. Det var goa svärmor som hade skickat foton på Vegard. Foton tagna på julaftonens stallglögg hos goa grannarna. Jag blädrade, gråten vällde fram. Min Vegard i stallgången med glitterprydnader på sidepullhuvudlaget. I centrum för allas uppmärksamhet, glad och på fest. Goa svärmor! Myzigt att få detta brev just denna dag.

Stänger motvilligt Vegards pärm och ställer upp den i bokhyllan bredvid Louisens.

Nu håller hon på att bli körhäst på riktigt.

Igår anlände Louisens maratonsele. Likadant som jag hade till Vegard men som nu är sålt.

Louisen lät sig världsvant bli selad. Inga problem eller reaktioner med någonting, nåja förutom en irriterad blick när jag spände däckelgjorden. Hon duckade snällt in i bröstat när jag trädde det över huvudet på henne. Duktig!

 
Färdig för körning men vi har en del "torrsimning" kvar innan vi spänner för.

Tycker den sitter helt ok!

Louisen visar upp sitt lurviga generösa hovskägg. Kanske ska göra likadan dressyrfläta på henne som jag gjorde på Vegard?

När husse är på träning med Pärlis passar jag på att ha tjejkväll ihop med Louisen.

Borstar av henne i stallet. Fixar iordning boxen med mat och fluffig bädd, öppnar sadelkammardörren och släpper loss Louisen i stallet. Hon får strosa runt och undersöka saker, gå in och ut i sin box, äta litet, strosa litet mer, sticka in huvudet i sadelkammaren, gå tillbaka till boxen, äta, nosa runt osv. Jag passar på att smörja läder eller fixa med något annat, pratar med Lousien samtidigt.

Vi har trevligt!

Ja vi gjorde ju inte så mycket egentligen, under vårt första inkörningspass. Jag tömkörde Louisen och visade vad hon kunde i kommandon och snirklingar. Förvarnade att hon kunde se "vild" ut men är lydig.

Inkörningsläraren tyckte Louisen var lugn och cool. Att hon var duktig och lydig och verkade ha bra skalle för att bli körhäst.

Vi pratade medan jag tömkörde, Louisen hade inga problem med att urskilja instruktioner ur pratet. Hon lunkade coolt. Ingen reaktion på svanskappan heller fastän den gled litet åt sidan vid svansroten. Ingen reaktion på tömmar dinglandes på baksidan av låren. Nae sånt brukar inte Louisen bry sig om alls. Jag brukar ju säga att hon är en gammal kanondragarmärr från Tyskland

Jag visade upp hur hon blir när hon hetsar upp sig, typ blir upphetsad av sin egen galopp. Men hon är ju fortfarande acceptabelt lydig. Yttertygeln gled litet dåligt i tömkörningsgjordens ring så hon fick litet dålig eftergift på den tömmen. Inkörningsläraren tipsade hur vi kunde lösa det, bra tips. Det var ringen själv som låste tömmen så att den gled dåligt. Louisen var duktig iallafall. Söt pålla!
När Lousien travade och läraren såg gången så undrade hur i hela världen man sitter i en sån trav och kolla hur ryggen rör sig...hehheh det gör man inte ännu, sa jag.

Läraren hade sett vad hon behövde se. bara att bygga vidare från detta läge. Blir nog linor i nästa vecka. Ska bli himla kul!

Som avslutning gnagde Louisen på körpisken och ville inte släppa den ur munnen...åååh min pisk från piskmakaren :-O Lousien släppte den efter en liten stund, den var oskadd, phu! Tänk, detta är hästen som inte alltför länge sedan var så piskrädd att hon fick nästan fick tokpanik. Fast det var förr det, nu reagerar hon inte negativt på den och pisken kommer vi behöva som hjälp i körningen.

Läraren var bra. Lugn och mjuk i rösten. Sånt ät viktigt för fröken Louisen. Hon gillar inte hårda starka ord eller skrik.

Fina goa trevliga Louisen! jag är så stolt över min knasiga häst!
Pållan var supernöjd efter arbetspasset. Hon stod slumrandes i gången och lät sig fixas iordning för utsläpp och middag. Pärlis hade sprungit fram och tillbaka vid grinden så till den milda grad att hon var svettig. Suck. Det gjorde hon även när Vegard fanns. Det är Louiisen som är den viktiga kompisen, inte någon annan. Trist för Pärlis. 

Idag passade jag på att rida på grannens finfjording när matten kände sig hängig. Kanske var jag pinsamt snabb att erbjuda ridhjälp...kanske märkte de inget

Karln messade och undrade var jag var. Jag messade tillbax att jag var på ridbanan med Opus!

Värmde upp och kollade dragläget på herr fjording. Jodå gas, broms och koppling funkade utmärkt. Snirklade i skritt, travade igång. Gjorde litet öppnor och flyttade litet. Jadå det funkade bra! En välriden glad liten fjording! Litet misskommunikation i serpentinernas övergångar "jaha ska vi åt aaaandra hållet nu?", söt och ambitiös.
Travade jobbade och skrittade...

Pälis och Louisen brallade i hagen intill. Suck! Täcken fladdrade i bocksprången, jag tittade ner på Opus, du skulle bara våga!

Huxflux i ena bortre hörnet på ridbanan blev det hulabalooo. Några snabba bocksprång in mot mitten av banan, ett rapp från mig, fler bocksprång och galopp, ett rapp till, bocksprång, rapp, spänd skritt, klapp och långa tyglar. Himla häst. Han såg verkliugen ut som att han kollade ifall jag blev rädd. Icke! Been there done that! Och att han hade mage att bocka mer och försöka skrämmas, vilken gangster! MEN han avslöjade sig den lille fjorisngen. kan man bocka sådär så är man loss i kroppen och dessutom så har man gott om kraft kvar för arbete. hehheh, tack för den kvittensen.

Grannen dök upp ungefär här. Fotade, filmade. Tittade. Jag hade kunnat bli psykad men jag hade på tok för kul.

Avlutade och gosade med fjordis. debriefade ridningen med matten. Gav äpple gosade mer. Matten tog med sig Opus hem.

Uppe på ett moln i hästhimlen satt nog Vegard och hade ordnat denna ridning för mig. Jag fick en "nära-Vegard-upplevelse". Han hade ordnat så att jag skulle få rida fjording, minnas och vara glad.