« Tömkörning med sälls... | Hem | Sorg. »
Min goe fine Vegard är borta.
Skrivet:   15 januari kl. 21:46

Jag är så otroligt ledsen.

Idag när jag kom hem från jobbet ca 15,30 tiden så hittade jag Vegard i hagen med öppen fraktur på vänster frambens kotben.

Jag dåg det inte med en gång, sa hej till honom och sa att det var bra att lunchagen som han stod i gått upp klockan 12 och inte trasslat som den gjort några dagar då det varit fuktigt i luften men ändå massor av frysgrader.
Vegard tittade mot mog och vände bort huvudet. Jag tänkte att han väl var mätt och stod och softade som han brukar.

Jag gick in i huset, la posten på ett bord, gick upp på övervåningen och tittade ut genom sovrumsfönstret på vegard som stod i lunchagen. Han stod konstigt tyckte jag, han såg inte ok ut, han sträckte ut sitt vänstra framben åt sidan och jag såg att hoven hängde i onormal vinkel.
Jag rusade ner, ringde till grannen S och sa att hon skulle skynda sig att komma att Vegard var skadad. Klädde på mig stallkläderna. Tog med mobilen. Sprang ut i hagen. Vegard låg nu ner. Benet mellan kotled och hov stod i en konstig vinkel rakt ut. Det var litet blod runtomkring honom i snön.

Jag gav Vegard en godis, frågade vad han sysslat med. Sneglade ner på väntra frambenets nedre del. Det såg inte klokt ut. Väntade på att S dök upp. Vi hjälptes åt att lägga täcken på den nu skakande Vegard. Ringde distriktsveterinären som skulle komma genast.

Satt med Vegard. Vegard ställde sig upp, kunde inte stå på frambenet, allt nedanför kotleden dinglade slappt som en trasdocka. Grannen S hjälpte rådigt till med olika saker. Öppnade grindar. Fixade. Hämtade hö, matade Vegard med hö. Vinkade in veterinären till närmaste platsen intill hagen där vi var.

Veterinären kom fram. Tittade på skadan, sa att det inte var något att göra "jag avlivar honom". Jag visste att det var det enda att göra. "Jag vet" sa jag. Jag kände det redan när jag tittade ut genom sovrumsfönstret bara någon halvtimme tidigare.

Vegard fick äpple och godis, jag höll hans huvud i min famn när veterinären satte kanyl. Vi hade ju gjort detta tidigare ihop. "Duktig häst, det går så bra så", mera godis, "Duktig vegard, jättebra". Någonstans långt borta hörde jag att jag skulle hålla i grimskaftet men längst ut, hålla undan.

Min fjordhäst säckade stilla och lugnt ihop i snön. Inget sprattel. Inga ljud. Ögonen halvslutna. Mina tårar rann. Min Vegard!

Veterinären la stetoskopet mot hans bröst och lyssnade. "Nu har hjärtat slutat slå". Jag sjönk ihop bredvid Vegard. Klappade hans mjuka lena mule. Tårarna rann. Jag ville sitta där bredvid honom, inte lämna honom. Vegard!

Jag satt kvar och klappade Vegards huvud.

Veterinären undersökte det skadade frambenet "Jag ville inte utsätta honom för undersökning tidigare, du hör, det bara knastrar, det fanns inget att göra".

---

Hästkroppen hämtades ett par timmar senare.

Min Vegard är borta.
Vilken vidrig eftermiddag.


Vegard e. Daler 170 u. Verna 2386 ue. Sindarve Tuff 57
1997-2010

 
Kategori:   Blandat |  Permalink |  Kommentarer [18]
Kommentarer:

Sörjer med din vännen! Vi kommer och tröstar en annan söndag när du hämtat dig. Men vill du så kommer vi... *kram*

Skrivet av Evamaria den 15 januari, 2010 kl. 22:17 #

Åh Jaana, det är så förfärligt. Fina, goa Vegard var en av mina favvohästar. Tårarna rinner, vet inte vad jag ska säga eller göra. Det finns inte ord men mina tankar går till dig och din familj - och Vegard.
Vi kommer när du känner dig redo för det.
Till dess - varma kramar

Skrivet av Karen den 15 januari, 2010 kl. 22:42 #

Åhhh, nej, inte än, det gör ont ju! Jag är inte redo än.

Skrivet av Jennika den 16 januari, 2010 kl. 00:02 #

Så ska inte livet vara! Fy fasiken va trist!

Tina

Skrivet av Tina den 16 januari, 2010 kl. 09:48 #

Tack. Det är så tomt utan min fjordis. Han har ju "alltid" funnits med. Annat i hästbeståndet har bytts ut men inte Vegard.

Tungt. Han hade så ont så han skakade av chock. Jag sa att han var duktig, in i det sista fick han höra det.

Skrivet av Jaana den 16 januari, 2010 kl. 17:09 #

Jag är så fruktansvärt ledsen för eran skull.

Skrivet av Efwa Blass den 16 januari, 2010 kl. 20:14 #

*varmakramar* idag igen...
La in en hälsning på bloggen med bilder som jag snabbt letade fram...

Ni var sååå snygga i Karlstad! :) Tänker också på sommarturen för några år sedan med avslutande bad... Det glömmer jag aldrig - varken den vackra naturen eller den höga farten efter Vegard! Har många fina minnen!!

Skrivet av Evamaria den 16 januari, 2010 kl. 20:33 #

Å nej.... Beklagar verkligen sorgen med tårarna rinnandes....

Fina goa Vegard...

*kramar om*

Skrivet av Emily den 16 januari, 2010 kl. 20:52 #

Beklagar verkligen sorgen...Man läser vad som står men vill inte förstå det. Vegard som var så fin.

Skrivet av Linda den 16 januari, 2010 kl. 22:47 #

Kan inte förstå att det är sant! Jag beklagar sorgen. Först duktiga Kortina och nu fina, personliga Vegard. Vilken otur ni haft! Hittar inga ord...

Kramar!

Skrivet av Heli den 17 januari, 2010 kl. 11:41 #

Han var så tapper och trygg in i det sista. Fin häst. Jag är så ledsen för din skull.

Skrivet av Sara den 17 januari, 2010 kl. 14:49 #

Sitter på jobbet o läste Karns blogg. Det kan inte vara sant.. Inte kan sagan om dig o Venar redan vara slut? 1000 kramar från Åsa

Skrivet av Åsa den 18 januari, 2010 kl. 11:57 #

Ibland är huvudet inte med... Menade självklart sagan om dig o Vegard...

Skrivet av Åsa den 18 januari, 2010 kl. 13:08 #

Tack alla snälla vänner.

Skrivet av Jaana den 18 januari, 2010 kl. 21:40 #

Läser din berättelse om när Vegard dog och mina tårar rinner. Jag känner med dig och vet hur det känns. Att en älskad häst lider och inget finns att göra.
Han finns i Trapalanda nu och kanske träffar han vår älskade Denver och båda är friska och starka.
Många kramar från Stuteri Rubin!

Skrivet av Christina Nord den 21 januari, 2010 kl. 21:21 #

Tack alla ni!

Ja Vegard har gott sällskap av många fina fjordingar i Trapalanda som jag tror är en omskrivning för morotsplaneten.

Skrivet av Jaana den 26 januari, 2010 kl. 08:26 #

Jag tänker på dig, er. Jag vet hur svårt det är och hur ont det gör efter att Buz gick bort. Finns inte tillräckliga ord men sänder många kramar

Skrivet av Sofia den 27 januari, 2010 kl. 09:27 #

Det är inte rättvist... Tänker på er!!

Skrivet av Sara m Edwin den 28 januari, 2010 kl. 15:24 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg