Ibland blir det bara för mycket. Just nu är det så ända in i..... för mycket. Jag trodde,jag hade iaf en liten förhoppning om att lite,lite lycka och lugn och ro skulle landa just där jag befann mig...men nej då, en stor fet käftsmäll var vad jag fick.

Jag flyttar ifrån den här bloggen en stund, förhoppningsvis kommer jag tillbaka när solen lyser på mig igen.

Semester!!!!!

Så skönt och härligt och underbart,borde jag kanske skriva...fast jag har mest varit uttråkad och rastlös. Jag kan inte det där med att vara ledig, men jag inser att jag borde lära mig,för jag behöver vila. Jag är trött, helt jäkla slut,faktiskt. Det tog mig fram till klockan två idag att bara pallra mig ur morgonrocken. Hade tänkt lämna in bilen den här vecka,den ska ombesiktigas :( vilket jag trodde var lätt som en plätt. Bara ringa verkstan och åka dit, men icke sa nicke...denna veckan var helt körd, fick använda all charm jag kunde gräva fram och då fick jag verkligen gräva, men tillslut hittade de en tid på torsdag. Alltid något, hoppas nu bara de blir klara på en dag, för sedan är det ju helg igen.

Tog en sväng till gymmet också. Sprang 5 km...alltså 5 km är väldigt kort tycker jag,men se det var allt jag klarade och det gick vääääldigt långsamt och det var fruktansvärt jobbigt...men jag gjorde det och jag ska dit i morgon igen...än är inte tanten död ;)

Nu ska jag se på Sommaren med Göran, bara för att få se bilder från här där jag bor...jag bor ganska fint faktiskt,kolla får ni se.

Så var det över för den här gången. Inte för att det var mycket till helger i år men jag tycker ändå det är skönt med lite vanlig vardag igen. Märkligt att det alltid är så mysigt när man sätter fram adventsljustakar, tomtar och granen och sedan vips över en natt vill man bara spy på allt krimskrams...granen ryker nog i veckan,fast egentligen tycker jag det är för tidigt,men nu vill jag ha in luft och gärna lite vår...fast den lär nog dröja. Nyårsafton igår...ja jag säger då det, vilken jäkla kväll det är. Förstår inte själva grejen, vaför i hela friden skulle allt bli bättre,roligare och så mycket lättare bara för att vi skriver ett nytt årtal,ingen kan väl egentligen tro på fullaste allvar att allt bara vips blir så annorlunda. Men tja det verkar ju så, själv blir jag bara trött av allt pussande och alla löften vid tolvslaget. Hur som helst hade vi en trevlig kväll, god mat som inte fick mig att må illa,fast jag har haft ont i var enda led i kroppen idag, men det är priset jag får betala för trevnad. Jag vrickade foten också och ramlade över ett bord,ganska pinsamt...tillråga på allt var jag nästan nykter. Två av herrarna i sällskapet somnade i var sin soffa en stund efter tolvslaget och sedan var det kalaset slut...Ja herre gud, så mycket väsen för ingenting.

I morgon ska jag inte jobba! Jag har semester en hel vecka, det ska bli så sanslöst skönt,tror nästan inte det är sant,en hel vecka då jag bara ska göra det jag verkligen vill och vet ni...jag tycker faktiskt jag är värd det.

Jag har vilat idag.

Fast ändå har jag fixat skinka,stekt köttbullar och prinskorv, gjort en Janson, klätt granen, handlat,slagit in julklappar, bäddat rent i sängen, tvättat och fixat fram ett dan före dopparedan julbord åt mig och maken, som vi sedan åt...eller tja han åt väl det mesta, finns inte så mycket på ett julbord som passar min mage...men skinkan var god. Dagen har varit lugn och mysig. Tråkig skulle kanske en del säga, men jag tycker om lugn...ibland.

I morgon åker vi till mamma, barnen och min syster kommer också dit. Vi har beställt mat från en delikatessaffär, vi får en julklapp var som är från alla..ingen stress där heller, bara lugn och trevnad. Sedan ska jag och maken bo över på hotel i stan. Det känns som om det kommer att bli en bra jul,fast lite konstig, första julen utan pappa, han fattas mig...fast det gör han alltid,vare sig det är jul eller inte.

        En God och fridfull jul önskar jag er!

Inte en km, inte ens en ynka meter har jag sprungit under november och december. Det känns skit kan jag tala om. Men jag har bara inte orkat, det var som om någon tryckte på stoppknappen och sedan tog jag verkligen stopp...Jag jobbar och sover, sedan är det inte mycket mer. Visst jag umgås med en del vänner, åker på bonussonens innebandymatcher, träffar mamma ibland, håller företaget "hemmet" rullande, men mer är det inte. Utifrån ser nog allt ut som vanligt, men inne i mig är det tomt,känns som all kraft runnit ur mig. Vill bara skrika JAG ORKAR INTE MER!!!!

Ska försöka vara lite snäll emot mig själv, ska försöka låta bli att vara så jäkla "duktig"...tex ska jag börja med att tala om för min man att jag inte mår så bra just nu. Han klagar på mitt tigande ibland, hur  ska jag kunna veta att du inte mår bra om du inget säger.....Nej det kan man ju fråga sig, men jag som hatar gnäll,håller tyst för jag vill inte gnälla...hm...ganska dumt faktiskt...

12 dagars semester hade jag sommras, och i de dagarna ingick pappas begravning.Jag saknar min pappa ibland, trots att jag vet att han var gammal och sjuk så saknar jag honom och hans klokskap. Mitt företag växer så det knakar,nej det är fel...företaget växer inte men kundunderlaget gör det och eftersom företaget är lika med mig,bara mig och ingen annan så jobbar jag som en liten gnu för att hinna med. Tar inte emot några nya kunder längre, men stressen att få ihop dagar och tider finns ständigt med mig. Tidboken för nästa år ser bitvis inte rolig ut...trots att jag faktiskt bokat in 1 månads semester ,1 HEL MÅNAD I STRÄCK, minns inte när jag hade så lång semester senast...kanske året jag var hemma och var sjuk....fast det kan man kanske inte räkna som semester ;)  Mannens irrfärder på arbetsmarknaden och hans kärlek till öl har inte heller gjort att jag hoppat högt av glädje och så som grädde på moset,pojkens sjukdom...det är tufft,det är vidrigt och hemskt,trots att han inte är "min" men han är son till mina bästa vänner,han är min sons bäste vän och jag har kännt honom hela hans liv...så det är vidrigt,det är sådant som inte händer...fast vi vet att det gör det hela tiden... Men läget för pojken ser ändå ljust ut, röntgen visar inget mer, han är oförskämt pigg, lite vinglig och fumlig,men ganska pigg och i morgon börjar han sin behandlingsresa och vi väntar,hoppas och tror.

Det har varit lite mycket de senaste halvåret, jag känner det nu, men snart är det jul och då ska jag bara viiiiila.

Hälsade på pojken härom dagen. Lite matt, men ändå vid gott mod tronade han i sjukhussängen. Röntgen av ryggen visade inget....HURRA!!! och till helgen får han komma hem på permis. Han och sonen blev de små pojkar de var för inte allt för länge sedan,när ärret i bakhuvudet skulle beskådas....coolt,eller hur sa pojken....skitfräckt svarade sonen,som en dragkedja...! Du ser ut som en sjörövare med dragkedja i nacken...fräckt! ...Pojken har lapp för ena ögat för han ser dubbelt, ena armen hänger inte riktigt med,men han tränar och blir bättre och bättre.

Nu samlar han krafter för de tuffa sex veckor som väntar, strålning och cellgift. Jag sa till honom att det var ingen promenad i paken han hade framför sig, då blängde sonen på mig och sa...men morsan...har du aldrig hört talas om psykologi!!!! Pojken log och sa, det är lugnt,jag vet...han är lugnast av oss alla.

Det kändes så gott när vi åkte därifrån, både för mig och för sonen. Att få träffa honom,att prata med honom att få krama honom att se på riktigt hur han mådde, istället för att bara få andrahands information....

Han kommer att fixa det här, han kommer att bli bra, det måste vi tro på men då jäklar ska han få!

Det räcker nu, det är nog, nu slutar vi leka den här leken för det är inte roligt längre. Önskar jag kunde säga så och vips blev allt som vanligt igen, men det går inte.Det är tydligen inte nog och mörkret ligger som en tjock filt över oss.

Pojken får "fira" jul på sjukhuset i väntan på strålning och cellgifter, tumören var elakartad och ute i  livet fortsätter allt som vanligt.

I den bästa av världar skiner solen lagom mycket,alla har ett arbete de trivs med, vänner de tycker om att umgås med,tillräckligt ( gärna lite mer) med pengar i plånboken och mat på bordet. Krig och orättvisor är något man kanske läser om i en bok,( något spännande och farligt som inte finns i verkligheten). Alla är friska,pigga äppelkindade och glada...i den bästa av världar.

Men den finns inte, inte ens den näst bästa,eller nästnästnäst bästa världen finns, det finns bara en värld och den jävla världen suger :(

Iallafall idag,iallafall just nu. Pojken finns i mina tankar hela tiden, inbillar mig att om jag tänker massor av possitiva och bra tankar så når de honom och hans familj. Pojken är buddhist, pojken har aldrig gjort något elakt eller dumt i hela sitt liv,tror inte ens han tänkt en elak tanke....Buddhister tror ju på karma, alltså fixar han det här,han måste fixa det här,fast just nu mår han inte alls bra.

Pojken och min son bestämde att vi skulle hälsa på honom i veckan,när operationen var gjord...den är gjord och det verkar som om allt gick som det skulle,men han mår så uselt dåligt. Jag vet att det är "normalt" att må dåligt efter att det rotats runt i ens hjärna,men ändå...Jag tröstar hans mamma i telefon,jag är klok och duktig,men när vi lagt på då gråter jag.Och jag ser två små pojkar som lekte i skogen,som byggde kojor och gillrade fällor,som växte och fick moppar som de körde i en hemmagjord bana full av hopp i det gamla sandtaget, som spelade dataspel ,som växte och läste filosofiska böcker och hade "konstiga" funderingar som jag och pojkens mamma inte förstod. Jag ser två bästa vänner som sa redan när de var mycket små att de alltid skulle vara vänner,jag ser en ung man i en sjukhussäng och en annan som inte riktigt vet hur han ska tackla det som händer.

Och jag håller med pojkens mamma när hon säger, när han blir frisk ska den jäkla ungen få stryk....

När man är 25 år ska man leva och vara glad, man ska ha hela livet framför sig,man ska utforska och vara på väg.....framåt. Min sons bäste vän, en ung härlig man levde just så, för två år sedan gav han sig ut i världen. Blev kvar i Thailand, jobbade som lärare, träffade en flicka, levde ett liv som gjorde många av oss här hemma en aning avundsjuka. Han och flickvännen var hemma i sverige för ett tag sedan, pojken mådde inte riktigt bra,han hade ont i huvudet och mådde illa på morgonen...vi skrattade och sa att han förmodligen var gravid. De åkte tillbaka,men pojken blev inte bättre, förra veckan kom han hem igen och åkte till sjukhuset. På måndag ska han opereras, de ska försöka få bort tumören som växer i hans huvud.

När man är 25 år ska man leva och vara glad, då ska man stå i början av äventyret som kallas livet, man ska inte ligga på sjukhus med en jäkla tumör i huvudet.

Måste ta mig samman nu. Bältrosen som i och för sig inte stört mig nämvärt är nästan läkt så jag har inte den att skylla på längre Men även om den varit lindrig så har bara tanken på svett i såren fått det att klia något alldeles väldigt,därför har jag inte sprungit på över en vecka...och det känns inte bra.Så på måndag ska jag skärpa till mig. I morgon hade kunnat vara en perfekt dag för en runda men då har jag annat för mig....

Jag tycker uttrycket ,jag vann en auktion är urlöjligt,vadå vann???? Jag får ju betala,men ändå eftersom man säger så på Tradera så säger jag väl också det...I onsdags vann jag detta jätte fina bord

i morgon ska jag hämta det :)

Nu behöverjag bara en ny soffa och så återstår det största problemet,nämligen att bli av med de gamla möblerna, två soffor och ett bord....verkar vara lättare sagt än gjort.

Att man faktiskt bryr sig när ingen, eller knappast ingen läser ens blogg är någon man inte får tala högt om. Nej man ska skriva att jag skriver bara för min egen skull om någon sedan läser är bara en bonus. SKITSNACK!!!!  Alla vill bli sedda,alla vill bli lästa, så är det bara punkt slut,sedan får ni säga vad ni vill. Som gammal bloggare, en som för inte allt för länge sedan hade ganska många läsare känns det lite småtråkigt att sitta och skriva när nästan ingen läser,men jag skriver ändå av någon underlig anledning, fråga mig inte varför...fast som förr är det inte, suck jag är nog gammal på riktigt. En riktig tant,som suckar och tycker att det var bättre förr.

Men visst har jag rätt när jag hävdar att vi vill bli lästa...ville vi inte det kunde vi ju lösenordsskydda alla våra inlägg och inte lämna ut lösenordet till någon, eller hur ?

Listan på min medicins biverkningar är lååååång, fast jag har inte märkt av något. Bland alla olika saker man kunde få stod diarré och förvirring högt på listan. Jaha sa mannen och ryckte på axlarna ,då kommer vi ju inte att märka någon skillnad.

Jag älskar honom med

Maken kollar på Jurassic Park III, eller II eller 57 eller vilket J-la nummer den nu har....själv ligger jag i soffan och mår skit,viket jag har gjort hela dagen...och inte mår jag bättre av filmen....herre jösses sådan skit. Har väntat hela dagen på att Så mycket bättre skulle börja och så var det inte förrän nästa lördag :(

Har löst alla korsord i en korsordstidning, läst flera nummer av Runners både baklänges och framlänges, fryser och svettas, parerar knivhuggen som då och då anfaller mig i sidan och försöker låta bli att klia ....min lördag är verkligen inte en lördag jag kan rekomendera.

En gång för väldigt länge sedan frågade min bäste väns dotter mig om när jag hade min värsta ålderskris. Hon undrade vilket som var värst att fylla 30 eller 40 . Jag svarade att jag inte visste, att jag aldrig haft någon ålderskris och något hurtigt i stil med att var ålder har sin tjusning....Hm        Som sagt, det var länge sedan. Men någon större kris har jag faktiskt inte haft, inte ens när jag fyllde 50, det var mest bara kul...och jag trivs med att vara vuxen, för det måste jag ju erkänna, om än motvilligt, att jag är nu.              

Men så var det ju det som jag skrev om häromdagen....att dottern fyller 30, herre gud, jag fattar det bara inte...vart har alla dessa år tagit vägen??? Och så går sonen och köper lägenhet tillsammans med sin flickvän, alltså, de är ju vuxna på riktigt vilket betyder att jag är på väg att bli gammal och det känns inte helt ok, jag är inte riktigt så mogen att jag fixar det med en klackspark utan jag tror faktiskt jag krisar en aning och vad händer då.......Jo jag får BÄLTROS!!!!!!

Hur gammlat känns inte det??? Smaka på ordet....bältros....visst smakar det gammal tant!?                                                                                                                                                                                                                                 

Som väl är anade jag så fort jag upptäckte utslagen att det var just bältros, så jag var snabbt hos doktorn och fick medicin som förhoppningsvis ska bromsa och mildra förloppet ( man måste starta behandlingen snabbt annars hjälper inte tabletterna) så nu knaprar jag gigantiskt stora tabletter var fjärde timme och mår ganska ok. Ibland känns det som om någon hugger en kniv i sidan på mig och det kliar lite,men värre är det inte....men ändå...

BÄLTROS , känner mig som typ 90 och de mina vänner är inte kul :(