Vi pratade i veckan om hur jag börjat må inför helgerna. Hur jag känner igen känslan från förr. Hur jag önskade att vi kunde äta något gott och dela en flaska vin utan att behöva vara rädd för att en öppnad flaska blir en till och en till och en till... Hur tråkigt det är att fira helg tillsammans med en sovande man,hur ledsen jag blir och hur misslyckad jag känner mig. Han blev ledsen och hade inte förstått.....Hm...är jag så otydlig eller vill han inte förstå,tänker jag då. Vi möttes iaf någonstans på vägen och helgen blev en helt "normal", vanlig alldeles underbar helg.

På fredagen tittade grannen in, vi bakade pizza, drack lite glögg och ett par glas vin var till maten. Slötittade på tv och pratade. Hur mysigt som helst.

Lördagen tillbringade vi hemma, mysslade och kollade vinterstudion, lagade mat tillsammans och hade det bara mysigt. Jag blir en mycket gladare och keligare fru utan alkohol och det märkte han ju...ett glas vin var till fisken och sedan blev det inget mer...tror nästan jag var den som var mest sugen på ett glas till,men jag lät bli.

Igår åkte vi till Liseberg med en kompis. Jag har aldrig varit på julmarknad på Liseberg så det var verkligen på tiden. Mycket folk var det,men vi hade jätte trevligt och köpte senap och en massa andra onödiga nödvändigheter. En fika hos mamma hann vi också med.

Summa summarum...En helt vanlig alldeles underbar helg. ( Nästan helt utan alkohol)

Det är nästan otäckt vindstilla och tyst på utsidan, det enda som hörs är bränningarna som slår och allt vatten som forsar längst vägen. Här inne doftar det gott av boeuf bourgogne som puttrar på spisen. Har tänt massor av ljus och plockat fram en del av julsakerna,snart kommer sonen hem på middag, maken sover i sin fåtölj.Kunde varit hur mysigt som helst.....Men skenet bedrar ibland. Käre maken öppnade en dunk vin i går kväll i skrivandets stund kanske han har kvar så det räcker till ett eller möjligen två glas till,suck...inte riktigt vad jag kallar för myshelg. Men så ser helgerna ut hos oss, som sagt skenet bedrar...haha,vi som har det så bra.Tror att helgens övergång från öl till vin är någon slags skruvad hänsyn till mig...nu slipper jag ju burkar att panta :-/

Är arg på mig själv, jag borde ju ha tänkt efter både en, två och sju gånger,jag borde ha vetat att de inte bryr sig om andra än sig själva, jag borde ha vetat att det enda som betyder något är att få i sig tillräckligt med alkohol...jag har ju varit med om detta en gång tidigare,men....jag älskar ju honom,jag gör faktiskt det,men inte på helgerna.

För några år sedan hade pojken testikelcancer, vilket var en ganska enkel historia...allt är som bekant relativt. Nu har han en elakartad hjärntumör. De båda cancersorterna har INGET med vartannat att göra,detta har pojkens läkare sagt vid ett flertal tillfällen. Pojkens mamma suckar och ältar....fan,fan,fan,åskan kan inte slå ner två gånger på samma ställe. Nej det sägs så...säger jag,men det händer ändå och nu har det hänt, den har slagit ner två gånger i pojken...men säger jag också,den har slagit ner TVÅ gånger,inte en,de båda sjukdommarna har inget med vart annat att göra,försök se det som något possitivt.....

Jag berättade för maken om vårt samtal och han blir nästan förbannad,eller inte nästan han blir förbannad och säger,men det fattar du väl att det har ett samband,något i hans kropp måste ju göra att han blir sjuk...jag svarar och försöker förklara rent medicinskt ( jag är inte helt tappad bakom en vagn i dessa frågor) att det ena inte har spridit sig utan att det är två helt skilda sjukdommar...Han bara ruskar på huvudet och tycker jag är korkad..

Men för fans hela helvete....jag tänker väl också att hela pojken är full av canncer, precis som hans mamma gör, men jag försöker peppa,jag försöker tänka possitivt,...ljug för helvete säg att du håller med mig,men jag är nog  gift med västsveriges  mest negativa person....jag orkar inte,orkar inte,orkar inte med personer som gottar sig i sorg och elände som trivs bäst när de riktigt får svepa in sig i den tjocka mörka fuktiga filten som ligger över oss....jag måste andas,jag måste ha luft....och jag tänker Marie Fredriksson.youtu.be/ahZwR3E6KOM

Har haft en TYST eftermiddag med mig själv. Mannen åkte till stan en sväng och jag orkade inte följa med. Jag har jobbat lite, bara lite,alldeles för lite.....men jag orkar  inte, får fortsätta med min tidbokning en annan dag...undrar bara vilken!?

Har legat i soffan med datorn i knät, kollat på Den som dräper (missade förra avsnittet), tycker den är väldigt bra...som oftast det som Danskarna gör är. Har läst lite eller bara kollat ut över havet, just nu är himlen alldeles orangegul randig...sååå vackert. Ingen tv,ingen radio,ingen musik....bara tystnad. Så härligt. Jag njuter när det inte låter hela tiden....Mannen däremot vill ha så mycket ljud det bara går att frambringa,helst på en gång...

Därför njuter jag i min tysta ensamhet...Jag måste få de här stunderna ibland annars skulle jag nog bli tokig, men jag måste lära mig att inte ha dåligt samvete över att jag funkar på det viset. Att jag vill vara ensam ibland betyder ju inte att jag inte vill vara tillsamans med min man, jag vill bara inte vara det hela tiden.

Igår köpte min son och hans flickvän en lägenhet. Min lille plutt köpte en lägenhet ! Alltså fattar ni....han gjorde det alldeles själv,utan mammma !!

Hoppas ni förstår att jag är lite ironisk,för någon hönsmamma har jag aldrig varit och kommer jag aldrig att bli. Men jag har så jäkla svårt att få in i min skalle att de är VUXNA, att de klarar sig utan mig, att de fixar och lever sina liv utan att jag är huvudpersonen.... Precis som det ska vara ! Men ändå,lite långt inne kan man väl få tänka, men jag då...behövs jag inte mer ??

Jag kan konstatera att jag gjort ett bra jobb med mina ungar, de klarar sig bra , i början stod de som de flesta gör på lite vingliga ben, men de blir stadigare och stadigare och jag förundras ibland över detta...Hur kunde det bli så bra?!  Deras pappa försvann ganska tidigt så det var lite jag och de mot världen....De var jobbigt och slitigt många gånger. Ibland när jag tänker på deras uppväxt tänker jag att jag hade tre lägen...trött, ledsen eller arg. Tja...något rätt måste jag ha gjort, annars hade de nog inte blivit de personer de är idag,men jag fattar inte riktigt vad och jag fattar inte riktigt HUR och NÄR de blev vuxna...det gick så jäkla fort, jag har inte hängt med riktigt....alltså nästa månad fyller min dotter 30 i går köpte min son en lägenhet,men hallå de är ju mina små barn och själv är jag  bara 27!!!??

Det finns inget godare än ett glas rött Rioja, en Vodkalime, en White Russian, eller en lagom kall mellanöl, men....alkohol + M = inte sant.

Tog ett halvt glas vin till maten, jätte gott. Blev sugen på lite mer, har druckit två klunkar av detta lite mer och mår skit....vinet åker först ner i magen och ställer till kaos där, sedan tar det snabbhissen upp i huvudet och stökar till det mer än vanligt där. Stön, jag blir så trött...jag vill vara normal,jag vill kunna bli lite full och glad ibland, så som jag kunde förr...inte som nu, yr och illamående.

Saken blir inte bättre av att min käre make tycker om att ta sig en öl, eller två, eller 7...på helgen, han tycker det är helt normalt, men det tycker inte jag. Jag tycker det är ganska vidrigt att hinka i sig den ena ölen efter den andra utan att ens känna efter hur det smakar,fast det säger han att han gör. Till saken hör att jag hatar ljudet av när någon öppnar en ölburk....det går liksom rysningar längst hela ryggraden och nackhåren reser sig när jag hör detta vidriga ljud. Kanske borde jag gå i terapi, eller så kanske han kunde ha lite mer förståelse....för han vet hur det var, hur jag hade det förr..

när jag var gift med en alkoholist. Han vill förstå och han försöker ibland,men han tycker om sina öl på frdagskvällen så dedär försöken känns ganska fnuttiga,tycker jag. Han blir inte otrevlig eller dum,bara kärvänlig och väldigt skrattig...fine tänker kanske ni,men jag är hyperkänslig för sådant som inte är "nomalt"

Kanse borde jag gå i terapi...för jag vet inte om min känslighet beror på minnen från förr eller på att jag aldrig är på samma våglängd eftersom jag aldrig är berusad...Kanske dricker han inte för mycket,kanske är han helt normal, en helt normal "Svensson" som tar sig några öl efter en tuff arbetsvecka, fast jag tycker det är jobbigt och det är alltid jag som åker till affären och pantar alla jäkla burkar och jag skäms som en hund när jag står där...och jag undrar varför...

kanske borde jag gå i terapi.

Jag och min mamma är väldigt lika. I det stora hela tycker jag det är possitivt, men...ibland när jag kommer på mig med att låta som mamma eller göra som mamma då vill jag bara skrika NEJ!!!! Alltså missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men i lagom doser, lite mer på avstånd, eller sådär 20 min åt gången...det är ungefär vad som brukar behövas innan jag gör eller säger något som är fel, dvs innan jag gör eller säger något på ett sätt som min kära syster inte skulle ha gjort saken på. Min syster bor ett kvarter ifrån mamma. Min syster mer eller mindre bor hos mamma nu efter pappas bortgång. Jag bor tio mil bort och jag är av den uppfattningen att vi inte kan flytta hem till mamma, hur sorgligt och ensamt hon än tycker att livet är just nu så är det så här det kommer att vara och det måste hon lära sig att leva med. Vilket betyder att jag är elak och inte förstår.

Syster är bortrest en vecka. Jag sa tidigt ifrån att en vecka bor jag inte i stan, det funkar inte,jag har mitt hem och mitt arbete någon annanstans och jag och mamma kan inte vara tillsammans en hel vecka...det går bara inte. Men jag kompromissade lite, igår var jag på bokmässan sedan gick jag till mamma, vi åt middag, såg på tv och hade det ganska trevligt, men det är jobbigt att alltid få höra så gör inte xx eller ska vi inte ringa och fråga xx, jag är över 50,jag ÄR VUXEN!!!!! JAG KAN SJÄLV!!!  Sov över,sa igår att jag skulle gå upp kl 7...blir väckt 6.30 för att jag inte ska komma för sent och för att xx inte brukar gå upp kl 7. Jag är ingen morgonmänniska,jag vill inte prata på morgonen,jag vill göra mina sysslor i lugn och ro....rubba inte mina cirklar då blir jag grinig. Jag blev grinig!

Jag vet att jag har rätt när jag säger att mamma måste klara sig själv,jag vet att jag har rätt när jag hävdar att hon INTE är ensam och ändå har jag dåligt samvete och känner mig elak. Jag saknar min pappa, med ett leende hade han tittat på mig och sagt bry dig inte, du vet att hon inte menar något illa...men han är ju inte här.

I kväll känner jag mig verkligen gift!  Alltså verkligen gift! Inte gift med ett behagligt leende på läpparna och en suck av kärlek bara jag tänker på honom jag är gift med, utan GIFT som i GIFT!

Min man kan sova, han borde ha svart bälte i  att sova, idag sov han till halv ett. Ok fine,inget konstigt med det hade jag tänkt förr, förr innan jag fick ont i kroppen och verkligen inte kan ligga längre än till allra längst nio innan kroppen säger ifrån och skriker GÅ UPP!  Hans klocka ringer 04.30 varje morgon och han är hemma vid 19 så jag förstår att han är trött...men i kväll är jag GIFT!

Innan han vaknade hade jag ätit frukost,vaxat benen,tvättat två maskiner tvätt ,slängt alla vissna sommarblommor och planterat en ny sorts jättefin ljung i två krukor på utsidan. När han kom upp, satte han sig på altanen och jag sa glatt, tycker du inte ljungen är fin....hmf,sa han, vadå hmf sa jag, det är ljung svarade han, jamen det är ju en ny sort, visst ser den väldigt mjuk och fluffig ut,lite nallebjörnsaktig, hmf sa han igen och jag blev lite sur, men va fan det är ljung,jag kan väl inte hjälpa att jag inte går i taket av lite ljung,svarade han ....och där var ribban för dagen satt.

Han har varit trött hela dagen, mycket korsord och mycket tv blir det då. Jag har ställt undan grillen och oljat in våra utemöbler, jag har städat ( lite hjälpligt,eftersom vår städerska har sjuka barn och inte kunde komma igår) och jag har lagat middag...jag jobbar också ganska mycket,jag är också trött,men va fan...det finns väl ändå någon slags gräns. Som sagt ikväll är jag GIFT, som i GIFT, inte gift som jag brukar vara med ett lätt bubbel i hjärtat...

Men jag antar att det är ok, livet vore nog ganska tråkigt om man skulle sväva omkring på små fluffiga moln hela tiden.

Fast jag tycker att han kunde ha sagt att ljungen var fin :(

Vi var som de tre musketörerna. Tre tjejer som alltid var tillsammans,tre tjejer som alltid skulle vara vänner. vi skrev ett brev,någon gång när vi var ca 15 år,ett brev som vi klistrade igen för att öppna 10 år senare. Vi öpnnade det och en del av det vi skrivit stämde, en del stämde inte alls,men vi var fortfarande vänner.....åren gick. Jag bodde i Gbg, en annan flyttade till Stockholm,den tredje till Uppsala. Ännu fler år gick, jag flyttade till den stora ön i väst, en till gbg och den tredje till skåne. Jag och hon i Gbg träffades ganska ofta men fick allt mindre att säga varandra. Jag och hon i skåne pratade med varandra i telefon ett par gånger om året och sågs en gång varje sommar och varje gång tog vi upp tråden där vi slutade och all tid mellan träffarna var som bortblåst. Många år har gått sedan vi var de tre musketörerna. Jag och skånetösen är fortfarande bästa vänner,jag och den tredje musketören träffas numera på begravningar...senast på min pappas. Då kramades vi och sa som man oftast säger...vi måste träffas under trevligare former.

Just nu är skånetösen på sitt årliga besök på ön. Vi har haft en vecka fylld av mat,vin,prat och skratt...så lättsamt,så enkelt,så härligt. I morgon ska vi träffa den tredje musketören, vi kände att vi kanske måste,att vi borde,att det liksom hörde till god ton...eller något, så vi ska till henne på middag. Vi känner oss lite elaka,lite som svikare för vi vill egentligen inte, för vi har inget att prata med henne om. Vi vet hur det kommer att bli,lite krystat och artigt,lite tillgjort och inte alls som förr.

Fast jag tänker att vårt lite dåliga samvete egentligen är obefogat. Vi var bästa vänner för 30 nästan 40 år sedan,herre gud, nästan ett liv sedan,då är det väl inte konstigt att våra liv tagit olika vägar,vi är inte alls samma människor, vi är inte längre de tre musketörerna....varför inte bara låta det vara så.

Pratade om sorg med en kvinna härom dagen. Jag förstår precis hur du känner,sa hon, som om du har ett hål i ditt hjärta.... Så fel hon hade. Här finns absolut inget hål,snarare tvärt om,mitt hjärta har sällan varit så fullt som nu. Jag kan inte heller påstå att jag sörjer min pappa. Visst jag saknar honom och livet känns vemodigt,men sörjer...nej.

Pappa blev nästan 89 år, jag fick ha honom i 53 år, han gödslade mig med kärlek och lät mig förstå att jag duger och är bra precis som den jag är. Det känner jag i mitt hjärta. Jag ler,snarare än gråter när jag tänker på min kloka pappa. Samtidigt förstår jag hur kvinnan jag talade med tänkte, hon kanske inte var färdig med den hon sörjde, hon kanske hade en massa ouppklarat kvar, en massa frågor som aldrig blev ställda och ord som aldrig blev sagda. Jag har inget sådant med min pappa,jag pratade med honom varje dag,vi sågs ofta. Var det något som tryckte oss så pratade vi ut om det, så jag har inget att ångra...inget jag skulle sagt eller gjort.

De sista veckorna av pappas liv sa jag hejdå till honom varje gång jag åkte ifrån honom,  som om det var för sista gången och gången då det verkligen var hejdå, då smekte jag hans kind pussade honom på pannan och viskade,släpp taget nu pappa,du behöver inte kämpa mer. Jag tror han hörde mig och det känns fint på ågot vis.Vi var färdiga,vi hade inget ouppklarat kvar. Därför ler jag och känner tacksamhet över alla  år vi fick. Jag saknar honom,men jag sörjer inte...

Jag slarvar med min träning. Den här veckan har jag sprungit 8 ynka kilometrar. Jag träffar naturligtvis min man,men jag känner att jag omger mig med en mur,en mur som alltid fanns för några år sedan,men som han lyckats rasera. Jag umgås med mina vänner, OM de ringer eller tar kontakt med mig. Utifrån ser nog mitt liv ut i stort sett som vanligt,men det känns som om jag lever i en bubbla.

Det som betyder något nu är främst min mamma,min syster och i någon mån mina barn. Jag längtar oftare än vanligt efter barnen,jag pratar med dem och träffar dem oftare än vanligt. Jag började nästan gråta härom dagen när jag åkte förbi fotbollsplanen och såg småpojkarna träna, för jag längtade så efter min lille son...han som inte finns mer för nu är han  26 år och vuxen. Allt kretsar runt oss för tillfället...mig,mamma,min syster och barnen,men främst mamma ,min syster och mig. Som om vi,själva ursprunget måste hålla ihop,som om vi,själva urfamiljen måste ta oss igenom detta tillsammans. Ibland tänker jag att detta är lite skruvat,men på ett annat vis känns det ganska bra. Vi har alltid stått varandra väldigt nära i vår familj,men nu känns det som om saknaden efter pappa för mamma,mig och min syster ännu närmare varandra och det känns riktigt bra. Fast ändå väntar jag på att allt ska bli som vanligt igen och samtidigt förstår jag  att som vanligt aldrig kommer tillbaka.

Jag går långsamt,jag tänker långsamt,jag springer långsamt,hela jag är långsammare än vanligt....men jag tror jag behöver vara lite långsam ett tag,långsam och eftertänksam...Jag behöver landa i att han inte kommer tillbaka,jag behöver landa i att min pappa är död.

Försöker krama ut det sista gottiga ur min ledighet,lyckas inte så bra, är mest irriterad. Maken jobbar kväll i kväll, för första gången i sitt 50årig liv och oj,vilket trauma det har varit för honom. Hela dagen har han pustat och stönat om hur olustigt det känns,om vilken ångest han har,om att han verkligen inte är van vid att inte jobba 8 -5, om att jag inte förstår....vilket är alldeles rätt,jag förstår inte. Det är väl bara att gilla läget och vara glad över att han har ett jobb,ett jobb som han dess utom trivs med...stööön. Jag gillade visserligen att jobba kväll,men jag gillade inte att gå och vänta på att få åka till jobbet,den dagen blev liksom inget av...men inte fan pustade jag och stönade hela degen för det. Fy vad elak jag känner mig nu,men jag klarar inte av gnäll. Gnäll och oro gör mig irriterad...gör något åt saken som trycker istället!! Min man är ganska bra på att gnälla och oroa sig, ibland tycker han jag är lite kall och okänslig,men det är jag inte,jag är bara realist,så det så.

Nu ska jag ta och springa en runda så jag blir på bättre humör.