I den bästa av världar skiner solen lagom mycket,alla har ett arbete de trivs med, vänner de tycker om att umgås med,tillräckligt ( gärna lite mer) med pengar i plånboken och mat på bordet. Krig och orättvisor är något man kanske läser om i en bok,( något spännande och farligt som inte finns i verkligheten). Alla är friska,pigga äppelkindade och glada...i den bästa av världar.

Men den finns inte, inte ens den näst bästa,eller nästnästnäst bästa världen finns, det finns bara en värld och den jävla världen suger :(

Iallafall idag,iallafall just nu. Pojken finns i mina tankar hela tiden, inbillar mig att om jag tänker massor av possitiva och bra tankar så når de honom och hans familj. Pojken är buddhist, pojken har aldrig gjort något elakt eller dumt i hela sitt liv,tror inte ens han tänkt en elak tanke....Buddhister tror ju på karma, alltså fixar han det här,han måste fixa det här,fast just nu mår han inte alls bra.

Pojken och min son bestämde att vi skulle hälsa på honom i veckan,när operationen var gjord...den är gjord och det verkar som om allt gick som det skulle,men han mår så uselt dåligt. Jag vet att det är "normalt" att må dåligt efter att det rotats runt i ens hjärna,men ändå...Jag tröstar hans mamma i telefon,jag är klok och duktig,men när vi lagt på då gråter jag.Och jag ser två små pojkar som lekte i skogen,som byggde kojor och gillrade fällor,som växte och fick moppar som de körde i en hemmagjord bana full av hopp i det gamla sandtaget, som spelade dataspel ,som växte och läste filosofiska böcker och hade "konstiga" funderingar som jag och pojkens mamma inte förstod. Jag ser två bästa vänner som sa redan när de var mycket små att de alltid skulle vara vänner,jag ser en ung man i en sjukhussäng och en annan som inte riktigt vet hur han ska tackla det som händer.

Och jag håller med pojkens mamma när hon säger, när han blir frisk ska den jäkla ungen få stryk....