Inte en km, inte ens en ynka meter har jag sprungit under november och december. Det känns skit kan jag tala om. Men jag har bara inte orkat, det var som om någon tryckte på stoppknappen och sedan tog jag verkligen stopp...Jag jobbar och sover, sedan är det inte mycket mer. Visst jag umgås med en del vänner, åker på bonussonens innebandymatcher, träffar mamma ibland, håller företaget "hemmet" rullande, men mer är det inte. Utifrån ser nog allt ut som vanligt, men inne i mig är det tomt,känns som all kraft runnit ur mig. Vill bara skrika JAG ORKAR INTE MER!!!!

Ska försöka vara lite snäll emot mig själv, ska försöka låta bli att vara så jäkla "duktig"...tex ska jag börja med att tala om för min man att jag inte mår så bra just nu. Han klagar på mitt tigande ibland, hur  ska jag kunna veta att du inte mår bra om du inget säger.....Nej det kan man ju fråga sig, men jag som hatar gnäll,håller tyst för jag vill inte gnälla...hm...ganska dumt faktiskt...

12 dagars semester hade jag sommras, och i de dagarna ingick pappas begravning.Jag saknar min pappa ibland, trots att jag vet att han var gammal och sjuk så saknar jag honom och hans klokskap. Mitt företag växer så det knakar,nej det är fel...företaget växer inte men kundunderlaget gör det och eftersom företaget är lika med mig,bara mig och ingen annan så jobbar jag som en liten gnu för att hinna med. Tar inte emot några nya kunder längre, men stressen att få ihop dagar och tider finns ständigt med mig. Tidboken för nästa år ser bitvis inte rolig ut...trots att jag faktiskt bokat in 1 månads semester ,1 HEL MÅNAD I STRÄCK, minns inte när jag hade så lång semester senast...kanske året jag var hemma och var sjuk....fast det kan man kanske inte räkna som semester ;)  Mannens irrfärder på arbetsmarknaden och hans kärlek till öl har inte heller gjort att jag hoppat högt av glädje och så som grädde på moset,pojkens sjukdom...det är tufft,det är vidrigt och hemskt,trots att han inte är "min" men han är son till mina bästa vänner,han är min sons bäste vän och jag har kännt honom hela hans liv...så det är vidrigt,det är sådant som inte händer...fast vi vet att det gör det hela tiden... Men läget för pojken ser ändå ljust ut, röntgen visar inget mer, han är oförskämt pigg, lite vinglig och fumlig,men ganska pigg och i morgon börjar han sin behandlingsresa och vi väntar,hoppas och tror.

Det har varit lite mycket de senaste halvåret, jag känner det nu, men snart är det jul och då ska jag bara viiiiila.