”Vi är inte svenskar eller finnar, norrmän eller ryssar – vi är samer. Vi är ett folk med ett eget landområde, ett eget språk och egen kultur.”
Historia
Det är så samerna beskriver sig själva, men för att förstå detta begrepp måste man gå långt tillbaka i tiden. Ända sedan stenåldern har arkeologer hittat fynd från samerna.
De kallar sitt land Sàpmi eller Sameland. Området högt uppe i norr är vad som idag är de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Före 1300-talet var Sápmi ett gränslöst land där samerna kunde röra sig fritt utan problem mellan gränserna och länderna.
De nordiska och ryska staterna blev tidigt intresserade av att ta över det stora området Sápmi, redan på vikingatiden. Samerna levde sitt enkla liv med fiske, renskötsel och enkelt boende där de livnärde sig på naturen och förhandlade med varandra i en liten grupp. Landet betraktades som öde. Samerna hade ingen kung eller stadsapparat. Detta gjorde att kungen Gustav Vasa och flertal kungar framåt införde ett skattesystem som skulle gå direkt till kronan. De utnyttjade Samerna och torterade dem tills de löd order. De tvingades bland annat att transportera malm från gruvorna till kusten, en resa som kunde vara upp till 40 mil. De tvingades även ge bort delar av sitt landområde till de så kallade nybyggarna när Karl XI utfärdade Lappmarksplakatet 1673. Detta innebar att nybyggarna fick fri mark, frihet från krigstjänst och blev skattefria i 15 års tid. Det var inte bara nybyggarna som blev intresserade av samernas jakt- och fiskeplatser och renbetesmarker, utan även andra folk i hela Sverige som åkte dit på jakt- och fiskefärder. Detta ledde till att en ny lag kom till år 1751, vid namn Lappmarksgränsen. Det innebar att endast nybyggarna och samerna fick använda sig av detta land och dess mark. År 1867 beslöt den svenska staten att ytterliggare dela på landet högt uppe i norr. De ville dela på samerna och nybyggarna och satte en så kallad odlingsgräns. Ovanför odlingsgränsen skulle samerna ha sitt eget land och bli lämnade ifred. Detta lyckades inte heller fullt ut, utan samerna fick ändå ge bort mer mark och fiskeställen.
Religion
Samernas religion var förknippat med naturen och människan var en del av naturen. De hörde ihop, men människan styrdes av gudarna. De hade ett flertal gudar; solguden, månguden, åskguden, vindguden, fruktbarhetens gud, jaktens gud och fiskets gud. Naturen var besjälad, därför skulle man ta tillvara på sina medmänniskor och naturen runt omkring. Man hade olika ritualer där man dyrkade gudarna. Offerplatserna kunde vara vad som helst där de kände sig trygga. Man hade även seitar (gudabilder, en formad sten eller liknande) vid offerplatserna. De offrade djur varpå de sedan strök blodet på seitarna. Någon som var med under ritualerna var en medicinman eller spåman som kallades för Nåjden. Det var han som var länken mellan människan och gudavärlden och hade därför stor makt. Samerna trodde att han kunde bota sjuka och göra andra gudomliga ting. Han använde sig utav en spåtrumma, gjord på skinn, som de trodde att han kunde se in i framtiden med och tillkalla gudarna med.
På 1600-talet kom många missionärer till lappmarkerna. De ville ta reda på allt som hade med den samiska religionen att göra för att ha en förståelse för den och för att veta hur de enklast skulle förinta den så att samerna skulle bli kristna. De arkeologiska fynd som hittats idag är skrivna av missionärerna och prästerna, eftersom samerna aldrig skrev ner deras tro. De använde sig utav en muntlig berättartradition och använde sig av sina förfäders traditioner. Kung Karl XI gav order om att förbjuda samiskt tro. Han tvingade samerna att bränna deras spåtrummor, alla heliga platser förstördes och Nåjdarna blev tvingade att tiga, annars skulle de brännas på bål om de utfärdade samisk religion. Ett flertal kyrkor byggdes i lappmarkerna. Samiska barn togs ifrån deras föräldrar och sattes i internatskolor där missionärerna och nunnorna uppfostrade dem så att de skulle glömma bort sina föräldrars språk och traditioner. Än en gång blev samerna tvingade att göra saker mot sin vilja och deras religion föll i glömska. Idag kan man inte ens kalla det en religion längre. Det tog ca 100 år att göra samerna till kristna då de flesta nu började döpa sina barn, vigdes och begravdes inom kyrkans ramar. Men även om samerna blev förtryckta av deras religion så lever det ändå kvar i dold form. De använder sig bl.a. av jojk istället för gosspel och klär sig i traditionella samiska dräkter som kallas för kolt, istället för den traditionella prästklädseln.
Kultur inom samerna och de olika begreppen
Jojk
Jojk är en sångstil som samerna använder. När man jojkar innebär det att man stämmer stämbanden hårt och pressar luften genom de slutna stämbanden, vilket innebär en stor ansträngning som ger en frän pressad klang i toner som går både högt och lågt. Samerna menar på att de inte jojkar om något, så som man gör när man sjunger en sång, utan det är en känslomässig förbindelse mellan människan, djuren och naturen. De menar att de beskriver något så som ett minne, en människa, en plats eller vad som faller en in.
Kolt
Kolten är den samiska traditionella dräkten och är i grunden ett bälte, skor och skoband, en sjal eller ett barmkläde. Dräkterna varierar beroende på vart i Sapmí du är, kön, ålder och civilstånd. Det är även en viktig sammanhållande identitetssymbol och används i stora sammanhang så som i dop, begravningar, bröllop, etc.
Duodji
Duodji är det nordsamiska ordet för slöjd och hantverk. Det är en viktig del i samernas kultur då det har ett starkt symbolvärde för den samiska identiteten och det reflekterar deras livsstil. Samerna har sedan urminnes tider skapat sina egna hantverk och kläder utav det som de funnit i naturen, t.ex. fårskinn, rötter, björknäver, renhorn, mm. Eftersom samerna flyttade runt mycket med sina renar fanns det ingen plats för onödiga saker, så man skapade det som var nödvändigt, så som knivar, kläder, skor, väskor, etc. Alla redskap var anpassade efter det flyttande livet som samerna levde med sina renar.
Samernas språk
Samiska språket är uppbyggt på olika dialekter. Huvudgrupperna delas in i östsamiska, centralsamiska och sydsamiska. Det innebär att en same som pratar östsamiska knappt förstår en same som pratar centralsamiska. Inom dessa huvuddialekter finns flera dialekter, t.ex. nordsamiskan delas in i lulesamiska och umesamiska.
Eftersom samerna flyttade runt i Sapmì var språket baserat på bosättningsområdet men i dagens läge bor samerna blandat och språket är historiskt uppbyggt.
Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. Det innebär att det är besläktat med bl.a. finska, estniska och ungerska.
För att förklara dessa begrepp om de olika dialekterna måste man gå tillbaka långt tillbaka i tiden. Eftersom samerna troligen var här innan den nuvarande befolkningen i Sapmì hade de ett urspråk. Från detta urspråk utvecklades finskan, men parallellt med samiskan. Språket var enhetligt över det dåvarande Sapmì. Under de flera hundra åren som gått blev området för stort och språket blev influerat av olika nomader som vandrade längst älvdalarna. Därför har samiskan blivit uppdelad idag av de olika huvudgrupperna. Men det är inte bara nomaderna, utan även från en tidig invandring söderifrån.
I dag har vi ortsnamn så som Luleå, Skellefteå och Jokkmokk. Under kolonisationen då Sapmì blev försvenskat så blev även namnen det. Luleå hette Luleju och Skellefteå hette Skellopta. Ett språk utvecklas i takt med samhället och ett flertal nya ord har idag kommit in i samiskan, som t.ex. dihtor som betyder dator. I dagens skolor undervisar man samiska, och då utgår man från majoritetsspråket.
Den första samiska språklagen kom 1 april 2000 och innebar att samerna fick använda samiska i samband med myndigheter och domstolar, men även inom barn- och äldreomsorg. Rättigheterna gäller dock endast i Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kirunas kommuner. 1 januari 2010 trädde ännu en ny lag i kraft där fler kommuner fick ta del av lagen som kom 2000, Arvidsjaur, Berg, Härjedalen, Lyksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre. Älvdalen och Östersund. Året innan (2009) infördes en ny språklag där svenska är huvudspråket i det svenska samhället men att det är en skyldighet att främja nationella minoritetsspråk (samiskan) och det svenska teckenspråket.
Renskötsel
Förr i tiden livnärde sig samerna av renskötsel. Renarna var enkla att fånga på fjället då de levde i vilda flockar. Samerna grävde fångstgropar för att fånga renarna och byggde v-formade fångstramar för att lura ner renarna i groparna. De vilda renarna förflyttade sig till där det fanns mat och samerna följde efter. Förflyttningarna var främst mellan sommarbetesmarkerna och vinterbetesmarkerna, det kan vara upp till fyrtio mil mellan de olika betena. På sommaren äter renarna gräs och blad och på vintern renlav och även andra lavar som naturen bjuder på. En renhjord kan under förflyttningarna mellan betena bestå av flera tusen djur. När hjorden blir så stor blir hotet från rovdjuren större. De rovdjur som ger sig på renflockar är: björn, varg, järv och lo.
Med tiden blev samerna mer avancerade då de började samla de vilda renarna och gjorde dem tama. Renarna märktes, vilket man gjorde genom att skära ett märke i örat som talade om vems ren det var. De fick allt de behövde av renarna, mjölk, kött, skinn till sina kläder och skor, senor till att sy med, horn och ben till verktyg och redskap.
Rennäringen nu ser inte ut som den gjorde, numera är den starkt moderniserad och hjälpmedel som snöskoter, helikopter och motorcyklar är vanligt förekommande. Mobiltelefoner och radiokommunikation används också. Med den moderna tekniken behöver samerna inte längre vara nomader, många anser att det nya sättet att leva strider mot den samiska kulturen. En annan faktor som har påverkat den moderna renskötseln är att det byggts så många kraftstationer och dammar uppe i de norrländska älvarna. Detta har lett till att stora betesområden har försvunnit. När man sen slutade att bygga kraftstationer var det skogsbruket som hotade. När man högg stora kalhyggen i de norrländska skogarna förstördes renlavens habitat och den försvann från stora områden. Att återplantera skogen är inte ett praktiskt alternativ, då fjällskogen tar flera hundra år på sig att växa upp igen.
Jennifer Hultman och Emelie Hamrin
