En tidig tisdagsförmiddag fick vi i uppgift att skriva en egenskapad personskildring i Svenska B. Detta skulle ske med hjälp av en process i enskild tankegång och med hjälp av kommentarer från andra för att få ihop en berättelse man var nöjd med. Det här är min personskildring:
När Sally mötte sin Harry.
Det var en varm vårkväll, solen hade sin gång och gav nu ett lågt ljus vid horisonten. Vårbrisen fick det att bildas en våg i hennes nu mera ljumma kaffe. Det var förtrollande och inbjöd henne till att ta en ny klunk, men smaken var inte lika vacker, hon rös till. Snart var han här, det som kanske skulle bli mannen i hennes liv. Egentligen kände Sally sig för gammal för det här, men efter att ha sett kontaktannonsen på Blocket, visste hon att det här är vad hon söker, det här är precis vad hon behöver. I flera år hade hon nobbat kärleken och koncentrerat sig på sin karriär, men nu var målet nått och vad hade hon då kvar?
Hon tog upp den lilla bilden hon hade skrivit ut från internet. Det var inte världens bästa kvalité, men kanske berodde detta på att hennes skrivare var gammal. Hon hade plastat in det med omsorg och gömt den lilla papperslappen bakom körkortet. Hon log för sig själv. Han var så vacker, hans kropp var dold av en stor jacka. Jackan passade inte alls in i bilden, men den gjorde bilden roligare och som undertext stod det med stora bokstäver i rött: Jag tål inte kyla eller högljudda tonåringar.
Hon log för sig själv och sköt bort den halvfulla kaffekoppen. Hon lutade sig fram över bilden. Kisade allt hon kunde med sina blå ögon, för att kunna se vad det var för kropp som dolde sig på bilden, var han rund om magen eller var det en skugga? Hans avlånga ansikte med de markerade käkbenen, de kolsvarta ögonen borrade sig in i alla som betraktade dem. Den svarta kalufsen med små gråstänk fick det att pirra i kroppen på henne. Ett videoklipp hade landat i hennes mejl efter att hon tackat ja till att mötas. Hon lät blicken granska den rörliga bilden en sista gång innan hon lämnade sin bostad för mindre än en halvtimme sen, nu var hon redo, redo för ett förtrollat möte.
Dock kändes det nu som en evighet sedan hon satte sig på kajen och beställde in en kopp kaffe, på en okänd ort någonstans i Sverige. Tystnaden fick henne att minnas videoklippet. Där fick man se när han lekte med husdjuret och bästa vännen Thriller. Thriller var en iller. Hon visste inte riktigt om hon gillade illrar. Videon visade även att han gillade promenader, lyssna på musik, dyr mat och mysiga hemmakvällar framför teven. Tydligen var hans nuvarande sysselsättning att stå som dörrvakt på PRO´s danskvällar med nitar och läder. Ja, han var minsann en skojfrisk herre som dessutom verkade frisk som en nötkärna. Vacker att lyssna på, nästan som poesi för öronen.
Hon väcktes ur sina drömmar när hon hörde en bildörr slå igen. Hon ryckte till och nervositeten slog till i hennes annars så lugna kropp. Var det dags, var han här nu? Hon kunde se hur någon på ett oändligt avstånd börja närma sig med lunkande steg. Ljuset från den snart helt försvinnande solen var för svagt, men varelsen som började ta form visade en bild av en stark och stabil individ, hon blev nästan rädd för att han kanske inte alls var lika full med humor som hon hoppats på. Hennes hjärta slog ett extra hårt slag när han sträckt fram sin stora näve som såg ut som om den skulle kunna skada hennes hand med sin tyngd, men hon fick sig en inre chock när den hälsade ömt och nyfiket. Denna lugna, artiga skepnad som yttrade sig i mörkret, lyste klarare än solen. Han var till och med vackrare i verkligheten. Han hade en glänsande kedja runt halsen, något ovanligt för hans ålder, men kanske var det bara för ikväll, för att hon skulle känna igen honom?
Hon visste att han var från den gamla delen av staden och var van vid hård mark, stadsbuller och att alltid vara i centrum. Sally visste att hon kunde erbjuda ett lugn och en tystnad utan dess like. Hon ville bidra med en chans för honom att andas in naturens dofter och få ett välkomnade av friheten, om de så småningom skulle flytta ihop hemma hos henne ute på landet. Hon ville ge han den kärlek som hon var säker på saknades. Han skulle få henne att glänsa i en folksamling, alla skulle glädjas åt hennes lycka. Hennes annars så vanliga gråa uppsyn skulle nu glittra som en nykär tonåring. Hennes närmaste väninna brukade alltid säga Hoppas Harry träffar en som du Sally, eller ännu bättre om du träffar Harry, det hade ju verkligen varit komiskt eller hur? Sally brukade bara nicka till svar, hon hade inte berättat för sina vänner att hon aldrig hade sett denna klassiska film, men hon visste att det var en kärlekskomedi. Kärlekskomedi, vilket underbart ord. Det var precis vad hon och denna ståtliga gentleman skulle skapa ihop, det visste hon redan nu. Han var den där Harry, som hennes väninna hade talat om. Nu skulle hon aldrig mer behöva söka efter kärleken, för den satt nu bara några meter framför henne och väntade tålmodigt på ett svar, en bekräftelse om att han var efterlängtad.
Hon satte sig mittemot, så nära hon kunde och tittade djupt in i hans ögon och smekte ömt den vackra kind som sökte hennes uppmärksamhet. Sally var helt säker på att hon kunde se ett leende, ett leende som bara var ämnat för henne. Hon vände sig om till kvinnan som stod i bakgrunden. Hon hade inte ens haft tid att hälsa. Oartigt, men hon visste att hon aldrig skulle möta kvinnan igen. Kvinnan såg så sorgsen ut och sa med brusten röst: Han förstår mer än du tror. Sally förstod att detta var ett tungt beslut för den sorgsna kvinnan. Jag vet, sa Sally. Vad ska jag kalla honom? Kvinnan torkade bort den lilla vätskan som kom ur hennes ljusa ögon och hon tog ett djupt andetag innan hon viskade: Du kan kalla honom Jambo…
Text: Amelie Hedberg
