Har hunnit med en massa bra TV-serier också under föräldraledigheten. Först såg jag Big Love (mormonserien) som faktiskt var riktigt bra, särskilt de tidiga säsongerna när det egentligen inte hände särskilt mycket, utan handlingen segade sig fram i lugn takt. Därefter såg jag Love My Way, väldigt, väldigt bra australiensisk serie. Även den var rätt långsam och beroendet växte fram. Kände mig nästan lite deppig när sista avsnittet var sett. Det jobbiga med TV-serier är att man har lite ångest över vad man ska se när den är slut.
Har börjat lite på Girls, som alla kulturskribenter på DN är så till sig över. Trots att den är välgjord och fyndig kommer den nog inte bli någon ny favorit. Det är alldeles för mycket pinsamheter som gör att man lider och önskar att man hade haft skämskudden inom räckhåll. Men jag har ändå märkt att trots att jag lider en del när jag ser den så kan jag tänka rätt mycket på den och känna mig rätt sugen på att se den när jag inte sitter vid TV:n.
