Har fått ett långt brev från en läsare (S) som är kritisk mot hur några personer beskrivs i boken. Vill gärna bemöta kritiken och samtidigt sprida den vidare på detta sätt. Detta är i korthet vad brevet handlar om:

* Adolf Sundqvist som beskrivs som "svagsint", "byfåne" och liknande. Detta är både felaktigt och nedsättande, enligt S. Omdömet "svagsint" är hämtat från kyrkböckerna. "Byfåne" är det epitet många bybor haft på Adolf (som dog 1949). Det hade förstås varit trevligare av mig att även lyfta fram Adolfs goda sidor och välja att beskriva honom på ett mera sympatiskt sätt. det är mycket möjligt att han förtjänat detta - jag (född 1963) har aldrig träffat honom. Men min allmäna hållning i berättandet om byn har varit att på ett ärligt sätt lyfta fram vad som framkommit under intervjuer, berättarkvällar etc, och framhålla särdrag och egenheter utan att varken försköna eller chikanera.

* Hulda Tarander beskrivs som "grälsjuk" ("enligt många") och att hon ofta var ute om nätterna. S tycker att Hulda hade många goda sidor, tex genom att öppna sitt hem och bli en kärleksfull fostermor till en flicka som förlorat sin mor, och finner det ledsamt att negativt byskvaller ska lyftas fram istället för det positiva. S beskriver Hulda som temperamentsfull och "rak" i sina relationer till andra men rejäl och med ett gott hjärta. Nattvandringarna vet inte S något om men gissar att ryktet kommer från tillfälliga besvär Hulda led av under övergångsåldern, då hon blev orolig och hade svårt att sova. S tycker det är tråkigt att dessa problem i boken får ett löjes skimmer över sig. Detta har jag full förståelse för, och hade jag haft informationen tidigare skulle jag valt att skriva på ett annat sätt.

* "Lors" barnbarn som dödades i Amerika hette Anita. Hon och maken Kurt var inte på bröllopsresa i USA utan i Dominikanska Republiken för att fira Kurts 50-årsdag när de rånmördades. Jag finner inga skäl att misstro S på den punkten utan tackar för rättelsen.

* Slutligen bidrar med S med tre justerade dateringar på en och samma familj: 1) Kristina Maria Sundqvist (nr 152) dog inte 5/4 1943 utan på våren 1942. 2) Hennes äldsta dotter Märta Johanna dog inte 9/3 1931 utan 1930. 3) Märta Johannas make Sixen Lidén dog inte 1945 utan 1946. Jag minns inte varifrån jag fått uppgifterna om denna familj, troligen från dödsannonser, gravstenar, anhöriga eller andra släktforskare. Konstigt att det blivit så många fel i samma familj. Finner dock inga skäl att misstro S på den här punkten heller.

Avsnittet "Jonas & Johan Svensson" är olyckligt för att inte säga felaktigt formulerat på slutet (s 135). Här blandas generationerna ihop så det blir obegripligt för läsaren. Det är emellertid inte helt enkelt att bringa ordning bland alla Jonas Svensson, Sven Jonsson, Johan Svenssom mfl som funnits i byn. Här kommer ett nytt försök: 

År 1800 kommer en Sven Jonsson från byn Önskan i Anundsjö och tar över ett hemman vid Röån. Detta behåller han till sin död 1840 då sönerna Jonas och Johan Svensson får ärva var sin fastighet. Storebror Jonas får fädernesgården i Tara och Johan får en fastighet på Rö (som han bebor fr o m 1849 ca).

Hemmanet på Tara1 innehar Jonas Svensson till 1872 då han, tre år före sin död, säljer alltsammans till äldste sonen Sven Jonsson (som alltså har samma namn som sin farfar). Tilläggas kan att Svens yngsta lillebror Johan blir lottlös men stannar i byn, tar sig namnet Sundqvist och blir en vida känd smed. Denne Sven Jonsson dör redan 1886 och då får hans äldste son - som givetvis heter Jonas Svensson - ärva. Även denna Jonas har en yngre bror som heter Johan (eller Johannes) Svensson. Det är denne Jonas Svensson som syns på bilden på sid 132 och är den storvuxne innehavaren av byns första slåttermaskin. Av texten kan man förledas tro att det är hans farfar med samma namn som avses.

Hur går det då för släktgrenen på Rö? Jo, Johan Svensson dör samma år (1875) som sin bror men han har inga söner som kan ärva utan bara två ogifta döttrar, varav en handikappad. Änkan Ingrid sköter gården med järnhand (det sägs att hon var intill snålhet sparsam) i åtta år innan dottern Johanna gifter sig med en dräng i granngården, Per Jakob Grundström, vilken därmed blir ny herre på hemmanet. I sinom tid kommer fyra döttrar Grundström att ärva honom och bli innehavare av var sitt rejält bondhemman.

Båda dessa släktgrenar efter Sven Jonsson, i Tara och på Rö, motstår i stort sett alla köpbud under skogsruschen, vilket medför att de med tiden blir de största hemmansägarna och bönderna i Röån. Vid sekelskiftet 1900 är Jonas Svensson och PJ Grundström (eller rättare sagt hans hustru Johanna) de enda kvarvarande storbönderna i byn.

En vaken läsare (tack Anna-Greta) har meddelat att det inte var Zacke Danielssons hustru Karin utan hans mamma Anna Greta Zachrisdotter som på 1880-talet skänkte drängen Jan en stuga.

En annan miss, upptäckt och påtalat av samma meddelare, är att Sixten Tarander bara var 61 år (inte 71) när han dog under älgjakten på hösten 1978.

Nej, det är knappast varken Daniel Persson den äldre eller den yngre som är avbildad på målningen som syns på sid 96. Margaret Tarberg har hört av sig och berättar att tavlan hänger hemma hos henne. Den är målad av Robert Danielsson, född 1887 (yngsta son till Per Danielsson som bebodde den gård som numera är hembygdgård i Junsele) och lär ska föreställa en Anders Persson från Flo i Långsele.

Margret kan också meddela att en dotter i familjen är stolt innehavare av de örhängen som Märta Grundström har på sig på porträttet med maken Per Danielsson (sid 134).

Röåns IF kom aldrig högre än till division VI men med "Röåborna" har byn kvalificerat sig för Superettan vad gäller hembygdsböcker, skriver Mats Rosin i VF.

APROPÅ MED MATS ROSIN

BANDYSÄSONGEN har startat och välsignad vare den.
Inte för att jag kan skryta med att någonsin ha utövat sporten. Och i tv förblir den ju helt hopplös. Men vad spelar det för roll; ingen annan sport har tillnärmelsevis så vackra klubbnamn som just bandyn.
Västanfors, Otterbäcken, Skutskär?Rena bruksnostalgin. På gränsen till poesi vill jag påstå.
Det enda som kommer upp i någorlunda jämnhöjd lika vackert är väl stationsnamnen längs Forsmo-Hotingbanan: Flybäcken, Långvattnet, Tängstamon, Ådalsliden?

SOM NI SÄKERT fattar var detta bara en övergång till något helt annat. En järnvägsövergång, om man är lite släkt med Ingvar Oldsberg.
Längs nämnda bana ligger nämligen också Röån. Och att det var något särskilt med den byn hade jag tidigt på känn. Dom hade ju inte bara järnväg, där fanns ett vida fruktat fotbollslag dessutom.
Ibland bestod laguppställningen till sju elftedelar av brödraskaran Tarberg. Det kan väl inte ens Hörnefors ha bräckt då Nordahlarna var som flest?

RIKTIGT VARFÖR röåborna finns har jag väl aldrig förstått. Ännu mindre varför dom är som dom är. I grunden är det ju också existentiella frågor. Sen jag nu läst Jerker Sjödins bok, föranledd av byns i år 250-åriga historia, har det hur som helst klarnat betydligt.
Det skrivs mycken hedervärd bygdehistoria i detta land. Men här märks det direkt att en yrkesskribent varit i farten. Det är flykt över framställningen. Men han har inte slarvat med arkivstudierna heller. Och människorna i byn, både nuets och det förgångnas, tecknas verkligen med all respekt, humor och ödmjukhet de förtjänar.
Några av dem läser jag förstås om med särskilt intresse. Jag minns dem ju själv: Hjalmar Eriksson, den myndige s-politikern och möbelhandlaren. Röåns egen Kamprad. Liksom ? givetvis ? Nisse Johansson, cykelreparatör och legendarisk lagledare. Han som under en match i Helgum till sin från Uppsalastudierna sommarledige centerhalv ropade:
? Lägg straffn du NilsEric, som ha tege studentn!
Att en sån coach numera genom Nicke Sjödins ?Lagledarn? för evigt finns inristad i svensk fotbollslitteratur är verkligen inte mer än rätt.
Likt pärlor ur Röåns vatten lyser även alla märgfulla citat ur byns muntliga tradition.
Som det här: Jäktad, redan barnrik timmerhuggare på väg till skogs, anropas av höggravid hustru som undrar vad nästa ättelägg ska döpas till:
? Kåll?n va fan du vell!
Det kunde lika gärna ha stått i en novell av Thorsten Jonsson.
I fotboll nådde Röåns IF aldrig högre än till division sex. Men nu finns den här boken. Och med den vill jag nog påstå att Gamm-Viklund, Tarbergarna och inte minst Sjödinarna med god marginal placerar sig åtminstone i Superettan vad svensk byahistoria beträffar.

THORSTEN JONSSON, förresten, är han helt bortglömd? Inte en enda av hans mästerliga historier kom med på tio-i-topplistan som lyssnarna röstat fram till ?Novellfesten? i radio förra lördagen.
August Strindberg i all ära, Stig Dagerman likaså. Men en omröstning där varken Thorsten Jonsson eller Lars Ahlins ?Kommer hem och är snäll? hamnar ens på poängplats kan ju knappast tas på allvar.
Men tydligen är det inte bara på Fotbollsgalan det händer konstiga saker.

FÖR ÖVRIGT är vi ju många som minns sextitalets rödvinsvänster. Och gåsleverproletärer skälldes visst redan Hjalmar Branting & Co för.
Det senaste i denna flora av kulinariska invektiv tycks nu vara latteliberaler.
Hur ska detta sluta?
Själv är och förblir jag i alla fall falukorvsvänster.

"Röåns historia med glimten i ögat" lyder rubriken på Sven Lindbloms recension i Tidningen Ångermanland.

En hembygdsbok, därtill om en enda by, kan det vara något för den stora allmänheten? Svaret är definitivt ja den här gången.

Röån är betydligt mer än en kanotled. Jerker Sjödin berättar i boken "Röåborna. Såna är dom. Därför finns dom" om byns historia och dess människor de senaste 250 åren.

Jerker Sjödin har gett ut ett praktverk på drygt 330 sidor med massor av bilder och med ett stort antal både utvalda och nyskrivna dikter av sin pappa Nicke Sjödin som själv inte kommit med någon ny bok på fem år.

Jerker har arbetat av och till i tolv år med boken. Han är ensam författare men har hämtat mycket bland annat från sin farfar Rickard Sjödin som var en god berättare och dog 1991 en vecka före sin 93-årsdag. Nicke har fört författarådran och intresset för hembygden i Röån vidare och nu är det sonen Jerkers tur att ta det samlade greppet.

Av boken framgår att det varit stor påverkan och inflyttning från Anundsjö till Röån. Den stora Östanbäckssläktens grundare Erich Pärsson och hans hustru Brita Olsdotter kom båda från Anundsjö till ett ödehemman i Junsele och deras son Olof var Röåns förste nybyggare för exakt 250 år sedan. Han var en mycket duktig men arbetade troligen ihjäl sig och dog endast 40 år gammal. Som mest var det tre familjer ur Östanbäckssläkten i byn men alla dog ut eller flyttade.

Men även i nästa våg av nybyggare finns rötter i Anundsjö. Bland de första som flyttade till byn under slutet av 1700-talet var Olof Mårtensson från Östansjö i Själevad. Verkligt långlivade och framgångsrika blev Sven Jonsson och hans hustru Anna Johansdotter, båda från byn Önskan i Anundsjö. De flyttade till Röån omkring 1800.

Jerker Sjödin har tagit med 264 personer fördelade på 141 hushåll i boken. Så långt är det en traditionell hembygds- och släktbok. Den stora skillnaden mot andra liknande böcker är att han delat in byn i olika tidsåldrar och gett kapitlen namn efter framträdande personer under varje epok. På det sättet har det blivit en mycket intressant beskrivning av bybornas strävanden i 250 år med namnen på grannarna i byn och rent litteräta utsvävningar kring deras liv och leverne.

Berättelserna från äldre tid bygger på berättartradition, kyrkböcker, tingsrättsprotokoll, köpebrev, lantmäteriförrättningar och tillstånd till nybyggen, skattebefrielse med mera. Ur allt detta har han gjort en i allra högsta grad levande beskrivning med människorna i centrum. Det är ofta en mycket spännande läsning för en bred publik. Dessutom är boken en förebild för alla som har planer på att skriva sina släktkrönikor eller sin bys historia. Händelserna i byn paras också med det som hänt ute i stora världen. Ett exempel på är detta är:

?1858. Konventikelplakatet avskaffas, frikyrkor får bildas. Husagan avskaffas. Ogifta kvinnor kan bli myndiga vid 25 års ålder, efter beslut i domstol. Gifta kvinnor har dock maken som målsman. Svartfeber härjar i Övre Ådalen och införs till byn med ett tattarfölje som får logi hos Erik Johansson i Rå. Husbonden och flera av hans barn avlider. Följet sprider smittan vidare till Moflo.

Jerker Sjödin har funnit stor glädje i att lyssna på uttryck och anekdoter när han varit i Röån. Han har hittat ännu större glädje i att få föra arvet vidare. Det märks på sättet att skriva. Att ån betytt mycket förstår läsaren av följande citat från Elias ?Iljas? Eriksson som var byns ende emigrant. Han kom hem med följande förklaring 1906 efter att varit borta i endast två år: ?När jäg stog dävä Niagarafelle, då tänkte jäg Röån och forsn? å då grät jag?.

Eller timmerhuggaren som satt på släden för att åka iväg till vinterarbete när den höggravida hustrun ropade och frågade vad hon skulle döpa barnet till? ?Kåll´n va fan du vell!

Eller följande: ?Du ha då nan hjålp tå käringa din. Min hon vräk ikull säg å båne ? mitt i slåttanna?.

En i byn beskrev baggböleri och bolagsförtryck på följande sätt: ?Jag visste inte va baggbölarna va fölla men jäg svor på att de va na jävla tattare.?

Sven Lindblom

Vidunderligt bra, tycker signaturen Smulan i en uppskattande recension på den egna bloggen.

Boken om Röån

En ny bok har sett dagens ljus; "Röåborna" av Jerker Sjödin. Jerker Sjödin är Nicke Sjödins pojk´ och han skriver lika bra som far sin. Boken om Röån är en bok om Nicke och Jerkers hemby Röån - en by som ligger mellan Junsele och Näsåker. Det är bara en älv - Ångermanälven - och en järnväg som skiljer byarna åt.

Det är en vidunderligt bra bok. Det är en bok om byns 250-åriga historia men fram för allt om människorna i byn från förr och nu. Boken är skriven som en tidsresa genom seklerna med utgångspunkt efter en tongivande röåbo från fyra epoker och med en inkluderande släkthistoria. Människorna i Röån har berättat vad de hört och minns under de många berättarkvällar som anordnats i Röån under lång tid. Det är en släkthistoria som blivit en bys historia. En fantastisk historia.

Många gamla och nya bilder finns med i boken. Och inte minst får ett antal av Nicke Sjödins underfundiga dikter på dialekt plats i boken. En del av dem är purfärska. Som den här dikten nedan.

Tack Jerker och alla andra medverkande i boken för en underbar, fantastisk bok! Och grattis alla röåbor - vilken skatt ni fått!

"En hyllning till Röån" lyder rubriken på en recension i Dagbladet Sundsvall 061121:

En hyllning till Röån

Röåborna - Jerker Sjödin, dikter av Nicke Sjödin

Skylark publishing

Varför skriver man en bok om Röån, den lilla byn i Ångermanland? Jerker Sjödin, boende i Sundsvall, hade Röån som sitt barndomsland. Här kände han trygghet och glädje med sin snälle farfar, här hörde han ett språk som få förstod. Han mötte bygdens människor som på olika sätt gjorde intryck och avtryck. Jerker Sjödin har känt av sina rötter så starkt att han lagt ner mycket tid åt att forska i bygdens historia och att teckna porträtt av många av de som bott och levt i Röån och resultatet av det arbetet ser vi nu i en drygt 300 sidor tjock bok. Det är en hyllning till bygden, men också en historisk berättelse som visar utvecklingen i vårt samhälle.

De små byarna beboddes en gång av betydligt fler människor, men med tiden har de unga flyttat ut för att hitta jobb på andra orter och inom andra områden. Jerker Sjödin har tecknat många porträtt av bygdens människor. Det är släkter och enskilda personer som han lyft fram i text. Många bilder av människor och byggnader finns också med. Att tiden förändrats kan man utläsa av exempelvis en text om byns lärarinna på 1920-talet, som var sträng och som stod över de flesta. Män lyfte på hatten och bugade för henne, kvinnor neg och barn fick ta med sig fläsk och annat ätbart för att överlämna till fröken.

Det är alltid intressant med människor som lägger ner mycket tid på att teckna ner minnen och forska i en bygds historia. Jerker Sjödin skriver dessutom på ett lättsamt sätt och har lagt upp sin historia på ett överskådligt sätt. Därutöver ger det extra färg åt boken att läsa Nicke Sjödins dikter. Nicke är för övrigt far åt Jerker.

Kjell-Ove Cederqvist

kjellove.cederqvist@dagbladet.nu Tel: 060-66 35 46