Jessica Kolterjahns blogg

Nu kan ni som är intresserade följa mig på min vanliga blogg - Ett eget rum. Där skriver jag om mitt författande, livet och sånt som inspirerar mig.

I dag är det en artikel om mig i SvD. Om mig och blyghet. flera gånger idag har jag fått sms och mail från vänner om tycker att jag har varit modig och som säger att de aldrig har sett mig som blyg... en vän sa att hon snarare har sett mig som tyst och mystisk. Det är intressant att höra hur andra människor ser på en. Har också fått flera mail från främlingar som känner igen sig själva och är så glada att blyghet inte behöver vara något dåligt - utan kan vara något bra också.

I dag ser jag mig inte själv som en blyg person, i vissa sammanhang blir jag det. Nu handlar det mest om att känna sig obekväm i vissa situationer...

Jag är sällan personlig på min vanliga blogg. jag tycker att det är väldigt svårt att släppa in vilt främmande människor i mitt liv. Inte ens om jag hade en anonym blogg skulle jag kunna berätta vissa saker. Men de bästa bloggarna som jag följer är de som lämnar ut sig. Så någon bloggkarriär kommer jag aldrig att göra. Jag kommer inte att bli personlig nu heller, men jag har i mitt liv lärt mig några saker - det är inga världsomvälvande saker - bara livet. Livet blir nämligen aldrig som man tänkt sig. När jag gick i nian sa jag att jag skulle gifta mig ung med en man och få en massa barn. Istället blev det helt tvärtom - jag gifte mig sent med en kvinna och fick två barn. Men livet ÄR omvälvande och blir aldrig som man har tänkt sig ...

Jag tror mycket på att man måste skapa sig sin egen lycka. Det finns ingen som kommer att servera den åt dig.

Just nu har vi väldigt mycket att göra på jobbet. Jag tycker om att ha mycket att göra. Det är bara att hugga tag i högarna och beta av dem.

Jag har arbetat som serietidningsredaktör i snart tio år. Det är ett roligt och stimulerande arbete som jag verkligen verkligen gillar. Jag hoppas att få fortsätta med det i många år till. Ibland funderar jag (särsklit nu i kristider) vad man skulle arbeta med om man inte hade det jobb man jobbade med. Jag tror att jag skulle vilja bli bibliotekarie ... eller jobba med texter på något sätt. Drömjobbet är ju författare – men som det är nu så är det en hobby - men en väldigt trevlig hobby.

Nästa vecka gifter sig goda vänner i New York och jag ska åka dit och bevittna denna händelse. Jag har aldrig varit i NY så det ska bli extra spännande. Tyvärr så har jag ingen semester what so ever kvar att ta ut, men jag har ett par kompdagar att ta ut. Detta betyder att jag bara kan vara i NY från torsdag til söndag. Men bättre det än inget. Vi hade en hel del problem med att hitta någonstans att bo eftersom vi åker lite budgetvariant. Det första vi bokade var ett Hostel, som helt plötsligt stängde ner. Nu hoppas jag att det hotell vi har bokat finns på riktigt när vi kommer fram.

Det roliga är att vi är ett  litet  sällskap som  åker tillsammans och som ska bo på samma hotell. Jag ser framför mig härliga gemensamma frukostar på någon lokal diner och trevliga promenader. Vi bor inte så långt från Central Park (det är inte så svårt att inte bo nära Central Park om man väljer att bo på Manhattan).  Jag hoppas  boka in  något museumbesök och sist  men inte minst en massa bokaffärer (jag tror inte att mitt sällskap vet om det än).

Har ni NY-tips? Gimme gimme gimme!

Jag lovade i ett annat inlägg att jag skulle skriva om hur arbetet med Nattfjäril gick till. Den bygger ju på en verklig historia som jag råkade ramla över när jag besökte det fashinabla Hotel del Coronado utanför San Diego. Det var under en arbetsresa till Comic-Con i San Diego som vi en dag åkte ut för att titta på det kända hotellet, där man bland annat har spelat in I hetaste laget med Marilyn Monroe. Vi gick längs stranden upp till hotellet, kikade in i foajén och den fantastiska matsalen, och på vägen ut snappade jag åt mig en liten broschyr. När vi senare kom tillbaka till hotellet läste jag snabbt igenom de få rader som stod om spöklegenden och redan samma kväll hade en historia planterats i mitt huvud. När jag kom tillbaka till Sverige köpte jag genast en bok om fallet.

1892 tog en ung kvinna tog in på hotellet och fem dagar senare hittade man henne död därutanför, skjuten i tinningen. När man skulle fastställa kvinnans identitet visade det sig att hon skrivit in sig under falskt namn. Det skrevs om fallet i tidningar över hela USA i några veckor tills man fick reda på vem hon egentligen var. Kring den döda kvinnan har det senare bildats en spöklegend och än i dag ges det ut böcker med teorier om dödsfallet.

Sedan blev det fler och fler böcker och berättelsen började sakta ta form ur en massa fakta. Jag hade också turen att kunna få tag på den riktiga rapporten om dödsfallet och även en hel del tidningsartiklar som publicerades under den tiden. Biblioteken i USA var vädigt hjälpsamma och skickade, utan att ta något betalt, pdf:er på de artikalr jag bett om - vilken service! Utifrån allt det här materialet började berättelsen veckla ut sig.

Mycket i romanen är således sant. Många av platserna som jag nämner är autentiska och personerna har funnits. Men sedan har jag tillåtit mig att sväva ut en he del också. Jag tyckte att det var otroligt fascinerande att jobba på det här sättet.