- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
25 okt kl 08:33, 2009
Jag som skulle lagt ut den här i fredags – men sen kom så mycket annat i vägen. Jag tänkte ge er läsare en utmaning som ni gärna får publicera här på "kommentarer" om ni vill så kan jag läsa dem och om jag hinner ger jag kommentarer. Var inte oroliga - jag är en stark anhängare av konstruktiv kritik.
Skrivuppgift: Jag vill att du tänker på ett barndomsminne som betyder mycket för dig. Skriv det först som ett lyckligt minne och sedan som ett olyckligt. Om du känner att det blir för personligt - hitta på ett minne!
Copyright © 2008 Jessica Kolterjahns blogg. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
Ett barndomsminne. Tacksam för kritik, i blogg eller per mail. Mvh
Finrummet användes bara till födelsedag och till jul, och till träna förstås, krukväxterna, som stod där året om och ville ha det svalt. Träna som verkade betyda mer än folk, träna som tittades till och fick den omsorg de behövde. Resten av året stod rummet ouppvärmt, tillstängt. Inte heller till jul värmdes det. Gästerna fick sitta där ändå, med koftor och den värme som kom från köket. Kakelugnen var utdömd, den kunde få hela huset att brinna upp. Bara genom att stå där med luckor av guld och blankt kakel ända upp till taket, så kunde den få hela huset att börja brinna. Alla skulle dö, bli innebrända. Ingen skulle gå att rädda, inget skulle bli kvar. Det skulle ta för lång tid för brandkåren att komma.
Skrivet av Pia den 27 oktober, 2009 kl. 12:38 #
Del 2
-Ser du tjärnet där ute. Det är bottenlöst. En liten flicka, inte äldre än du, gick ut där. De hittade henne aldrig. Bäcken kallas "Barnabäcken". Förr satte de ut barn där, oönskade barn, flickor mest, och barn som inte lydde. Kommer ni ihåg bilen, som körde ner i ravinen? Hela familjen dog, utom en liten flicka, hon blev ensam kvar. Hon var alldeles blodig i ansiktet. Tänk vad ont hon måste haft, med allt det blodet. Och den lille pojken, som kastades ur bilen och spetsades på ett träd...Vilken tur att mamman dog, tänk om hon fått se det. Den stackars lille pojken.
Det spelade ingen roll vem som pratade, alla sa ungefär samma sak. Både gamla och de som inte var så gamla än, de sa samma sak.
Kakor på bordet. Kakor, av socker och smör. Vetebröd, som växte i munnen, en speciell sort som kallades hastbröd, som bakades på bakpulver. Den var lätt att göra. Sockerkaka, fet och tung eller lätt och smulig beroende på vem som bakat. Småkakor som man fick ta sen för att inte verka ôpen. Vet du inte vad ôpen är? Är du dum, eller...? En kaka som kallades dröm, sockerdröm, den godaste av dem alla.
Hemma. Strösocker som åts med sked i smyg, bitsocker som stals ur skåpet. Socker som stillade den värsta hunger, socker som lugnade.
Skrivet av Pia den 27 oktober, 2009 kl. 12:39 #
Här kommer mitt barndomsminne:
"Lyckliga delen:
Hon är fjorton år och okysst. Året är 1966.
Längtar till kvällen; det är lördag kväll och Hep Stars ska spela i Folkparken inne i stan. Hon och Birgitta har bestämt att de ska åka dit tillsammans. Stan som ligger någon mil från den lilla bruksorten där de bor.
Martin har körkort och har lovat att de får åka med honom. Han ska låna sin pappas bil.
Där kommer han! Han har någon mer med sig. Jo, det är ju Mats!
”Vill du ha en slurk?”, frågar Mats och räcker fram en flaska till henne.
”Vad är det?”
”Grogg.”
”Jaa… kanske lite”, svarar hon. Hon har aldrig smakat alkohol, men det känns svårt att neka. Och lite nyfiken är hon.
Hon tog emot flaskan, tar bara en liten slurk.
Efter spelningen åker de tillbaka. Martin och Birgitta försvinner hem. Mats är ensam hemma. Inga föräldrar. Hon följer med. Mats och hon lägger sig i sängen. De ligger och kysser varandra; hon tycker om hans smak och doft.
Senare på natten följer han henne hem.
Olyckliga delen:
Pappa ser på mig med svarta stålaktiga ögon. Han fräser och spottar fram:
”Var var du inatt?!”
”Jag och Birgitta var i stan i Folkets Park, sen åkte vi tillsammans hem.”
”Det gjorde ni inte! Vi ringde hem till Birgitta klockan tolv och hon var hemma! Hon visste inte var du tagit vägen!”
Han ser på mig med munnen ihopknipt.
Jag bleknar, vad ska jag säga? Känner mig både dum och ledsen. Avslöjad, kändes som att stå där troslös med byxorna nere vid anklarna.
Det var ju så oskyldigt, men det är det väl ingen idé att ens försöka förklara.
”Gå upp på ditt rum!”
Jag säger inget mer, går upp på mitt rum, stänger dörren. Slänger mig på sängen, känner mig både bedövad och bedrövad.
Jag får utegångsförbud i några veckor."
Hälsningar Ethel
Skrivet av Ethel Hedström den 28 oktober, 2009 kl. 14:35 #
Hej Pia och Ethel,
jag har fått era texter och läser dem över helgen. Kommentarer kommer ...
Spännande!
Jessica
Skrivet av Jessica Kolterjahn den 29 oktober, 2009 kl. 13:37 #
Hej Pia och Ethel,
Nu tror ni att jag har glömt bort er, men det har jag INTE! Råkade bara hamna i värsta jobbsnurren nu. Kommentarer kommer... jag vet bara inte när...
Jessica
Skrivet av Jessica Kolterjahn den 10 november, 2009 kl. 15:31 #
Hej Jessica! Helt OK! Väntar med spänning.
Skrivet av Ethel Hedström den 11 november, 2009 kl. 10:28 #
Du får ta det på flyget till NY. :)
Ser framemot dina kommentarer.
Skrivet av Pia den 11 november, 2009 kl. 15:25 #