Muslimska vredens ansikte och mer Blair
Han ger den muslimska vreden ett ansikte och läser man texten där och även den om Professional Protester, Jihadi-style så får man känslan av att det inte finns så många protesterande extremister när samma karl dyker upp överallt och hela tiden.

Eller som Per Gudmundson säger i SvD:

"Alltså, hur sannolikt är det att samma kille hamnar framför kameran varje gång muslimer i Kashmir är arga? Ungefär lika sannolikt som att just du skulle plåtats av AP både under EMU-omröstningen, riksdagsvalet, hockey-VM och vid mordet på Anna Lindh.

I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker.

Den muslimska världen har ett enormt problem med den fundamentalism som hotar att koppla grepp om religionsutövarna. Det ska vi inte förneka. Men vi ska fråga oss varför vi låter en handfull extremister bli representanter för muslimerna i nyhetsrapporteringen, och varför vi överväger att anpassa våra liv efter denna projicerade bild. Det är ju precis vad islamisterna vill!

Christopher Hitchens skriver i måndagens Slate.com att ?vi kanske måste stå ut med världens arga unga muslimska män, men vi borde inte göra deras jobb åt dem?. Det ligger mycket i det."

Alltså så ska man alltid ifrågsätta medias rapportering, även de gånger den till största delen stämmer.

Blair mycket mer än bara "knähund", i vart fall om man ska tro förre Londonambassadören Mats Bergquist i sin nya bok "Experimentet Blair".

"Det är lätt hänt att totalbilden av Tony Blairs politiska insatser får sina delmotiv skymda av fyra sprejmålade bokstäver tvärs över hela tavlan: I R A K. Det lär han få leva med, för alliansen med USA och utvecklingen efter att Saddam Hussein störtats är en katastrof av historiska proportioner (och med historiska rötter som negligerats). I vad som möjligen är en ambition att balansera den Irakinvaderade bilden av Blair ägnar Mats Bergquist mindre än tio procent av utrymmet i sin bok, ett kapitel, renodlat åt Irakfrågan, även om den dyker upp i en del andra sammanhang också. "

Märkligt att ägna slutet så lite utrymme, även om det naturligtvis inte är det enda som ska bedömas, eftersom slutet oftast är det som ger historiens omdöme i efterhand. Hade t ex kriget i Irak kommit första åren och han lyckats göra i huvudsak bra saker de sista åren så hade det sett annorlunda ut.

Postat i: Blandat  Permalink