~la tua cantante~

Har städat hela dagen idag. Imorgon vankas det kalas. Det är fyra år sedan lille H tog nödutgången för att blända världen med sina stora blå ögon. Pojkarna har varit duktiga och städat på sitt rum, efter många om och men. Men trägen vinner och de vill gärna ha det fint när det ska komma folk.

Tankarna har fladdrat vilt under städningen. Somvanligt har jag funderat mycket över min nya besatthet. Läser för tillfället de 12 outgivna kapitlena (med risk för besvikelse) av Midnight Sun. Häpnas fortfarande över hur beroendeframkallande dessa fiktiva personer är. Men jag är ju inte ensam i världen om detta, vilket är tur. Annars hade jag nog lagt in mig själv och låtit folket i de vita rockarna ta hand om mig. Har hittat ett amerikanskt forum med likasinnade, och självklart är ALLT värre i USA. Det får mig att må bättre ;)

Nåväl, jag har funderat över en annan sak. Hm.. Jag vet inte hur jag ska formulera det. Men jag går rakt på sak. Varför uppskattar vi inte människor förrän de är borta? Varför ser vi aldrig vilken viktig roll de spelar i världen förrän det är försent? Jag tänker på människor i min närhet som har lämnat jordelivet, och även lite på MJ. Är det inte lite läskigt att folk helt plötsligt accepterar honom och att ALLA ska lyssna på hans musik nu när han är borta? När han fanns kvar bland oss var det nästan lite skämmigt att säga att man var ett fan. Sen tänker jag på älskade C som dog av ålderdom. Jag (och många med mig) förstod inte vilken viktig plats han hade i familjen förrän han var borta. Det var han som var värme och kärlek. Foget som höll samman alla. 

Asch, jag ska inte försöka spela djup. Men det är vad jag har funderat över ett tag nu. Visa uppskattning people! Jag försöker, men det är svårt. Man kan få så konstiga blickar om man flåsar på förmycket. Haha. Men det bjuder jag på ;)

♥