Hej!
Igår läste jag ut självbiografin av Lisbeth Pipping Kärlek och stålull- att växa upp med en utvecklingsstörd mamma. Det var en gripande berättelse om Lisbeths barndom och om hur det vara att växa upp med en utvecklingsstörd mamma i början av 60-talet. Den gav mig några tankeställare som jag kommer att bära med mig i min "tankar-att-fundera-kring-ryggsäck".
Lisbeth skildrar i boken hur hon och hennes två småsyskon; Ing-Britt och Lena växte upp i en miljö som präglades av misär, bristande omsorg och kärlekslöshet. Lisbeth blev mamma för sin mamma redan vid 4-års ålder, hon är storasystern.
Lisbeth söker även, genom gamla journaler och intervjuer med socialsekreterare, svar på frågan varför samhället inte gjorde något, trots att hon och hennes systrar for så illa.
Lisbeth var ett s.k. maskrosbarn men skapade trots svåraste möjliga utgångsläge ett bra liv för sig i vuxenlivet.
I boken berättar hon även om alla änglar/hjälpare som fanns runt henne och som satte guldkant på den annars så torftiga och eländiga vardagen.
Så här berättar Lisbeth Pipping om sin barndom:
"Min barndom var full av slag och psykisk misshandel. Jag var alltid rädd, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Rädd för min mamma, rädd för mina klasskamrater, rädd för han som utnyttjade oss, rädd för allt. Det fanns nästan ingen trygghet att finna i min barndom.
Jo, det fanns en plats där jag kunde känna mig trygg, även om det tog tid att våga vara trygg hos mina sommarföräldrar. Deras gård var en oas. Där fann jag en trygghet under de sommarveckor jag bodde långt bort från mamma. Där fick jag provsmaka hur det kunde vara och hur det borde vara att få vara ett litet barn. Men det var bara de där sommarveckorna.
En tid som liksom bara var till låns för snart skulle jag hem till min mamma igen, tillbaka till rädslan och utsattheten. Jag ville inte åka hem när sommaren var slut, jag grät då jag tvingades att åka till mamma igen".
Vem skall sociala myndigheterna se till: barnen eller den utvecklingsstörda mamman?
I Lisbeths fall såg de till hennes mammas bästa. Barnen fick växa upp i denna torftighet, fattigdom och misär utan att de sociala myndigheterna brydde sig om det. Barnen skulle bo hemma för att mamman skulle må bra.
1984-1986 arbetade jag som avlösare inom socialomsorgen här i Göteborg. Jag var hemma hos familjer som hade handikappade barn och aktiverade barnen men var även en samtalskontakt för föräldrarna. I en av familjerna jag var hemma hos var mamman utvecklingsstörd och hade ett barn. Hon hade mycket stöttning och hjälp från de sociala myndigheterna, oss avlösare men även av ett nätverk omkring henne. Hon klarade sin mammaroll utmärkt och av den fattigdom och misär som Lisbeth berättar om i sin bok fanns inte ett spår. Men det var 20 år senare.
Ha en gôrgo onsdag!
Kajsa
Postat i: Boktips Permalink Kommentarer [1]
Hej Kajsa!
Nu är den här kommentaren lite långt efter ditt inlägg, men jag vill ändå skicka några tankar.
Så länge som det finns goa vuxna i barnets omedelbara närhet så kan mycket ändå ordna sig, så att det inte blir torftigt i uppväxten. Men det bästa är ju ändå att få växa upp i soliga familjer med högt itak och harmoni i varje hörn. Men när detta inte är möjligt så kan det funka om vi som är vuxna orkar se och bry oss om.
Och att vi handlar när så behövs. Bara kärleken finns, så får barn sin viktigaste näring för att bli en hel vuxen.
Ha en fin vårvinter med längre dagar, för varje dag.
Kram fr. Inger S.
Skrivet av Inger Stockman den 23 februari, 2009 kl. 12:57 #